Sju år senare kom uppföljaren, och den då relativt nykläckta regissören James Cameron hade i princip omöjliga förväntningar på sig. Otroligt nog övervann han dem utan vidare problem, då den mycket mer actionladdade "Aliens" snabbt blev en megasuccé hos både kritiker och biopublik. Så här strax över 30 år senare är den fortfarande lika mästerlig som då, men vad är det som gör att den håller så bra?
1. Protagonisten
Kvaliteten i Alien-sagan har minst sagt varit lite ojämn från film till film, men Ellen Ripley har alltid varit Ellen Ripley. Sigourney Weavers hjältinna och feministiska ikon är kort sagt en av de bästa filmkaraktärerna som någonsin har beträtt vita duken, utan tvekan. Dan O'Bannon och Ronald Shusett skapade henne under arbetet med "Alien", men det var James Cameron som tog henne några steg längre och gjorde henne till den legendariska actionhjältinna hon är.
Med sin iskalla och effektiva rationalitet som vapen är hon det perfekta hotet mot xenomorphs och andra rymdfaror. Weaver är dessutom oändligt skicklig på att skildra sårbarheten och den konstanta mentala striden som finns bortom hennes stenhårda yttre ("badass" är ett ord som inte riktigt räcker till), vilket gör Ripley ännu mer fascinerande. Hennes Oscarsnominering för just "Aliens" var med andra ord minst sagt välförtjänt.
2. Praktiska och Oscarsbelönade effekter av högsta klass
Praktiska, handgjorda specialeffekter blir allt mer sällsynta för varje dag som passerar. Vi lever nu i digitaliseringens och CGI-effekternas era, vare sig vi vill det eller inte. En del filmer - exempelvis "Mad Max: Fury Road" - som har släppts de senaste åren visar att det fortfarande går att kombinera det digitala och det praktiska på ett lyckat sätt, men de flesta filmskapare väljer av flera skäl att främst satsa på det förstnämnda. Det är minst sagt lite tråkigt kan jag tycka, men vi kommer alltid ha möjligheten att återbesöka 80-talets praktiska blockbusters.
"Back to the Future", "Star Wars Episode V: The Empire Strikes Back", "The Thing" och Camerons egna "The Terminator" är ypperliga exempel på det, men ingen av dem slår "Aliens" effektmässigt. Detaljerade miniatyrmodeller, makalöst verklighetstrogna matte paintings och enorma marionetter används för att blåsa liv i Camerons stenhårda värld. Än idag ser allt otroligt snyggt ut, och särskilt imponerande är Alien-drottningen som dyker upp mot slutet. Tack för det Stan Winston!
3. Humorn
Så kallad "comic relief" tycker jag ofta kan bli ett problem i moderna blockbusters (Marvel, jag tittar på er). Mitt i situationer präglade av total livsfara och mörker droppar karaktärerna ofta onaturligt lättsamma repliker för att ge publiken lite andrum. Ibland fungerar det, men oftast skär det sig istället och underminerar allvaret i filmens konflikt. "Aliens" är dock ett av undantagen där det helhetsmässigt fungerar väldigt bra.
Särskilt i "tugget" mellan marinsoldaterna finns det riktigt härliga ögonblick och en tydlig känsla av deras gemensamma historia. Skönast av alla är tveklöst Bill Paxton som spelar Hudson, "the ultimate badass" som sedan visar sig vara raka motsatsen. Hans desperata och förtvivlade konstateringar när det blir riktigt hett om öronen är helt underbara. "Game over man, game over!".
4. Tematiken
Redan i Ridley Scotts föregångare lades grunden för en riktigt tematiskt intressant filmsaga. Det är på många sätt en feministisk berättelse, där Ripley ständigt får tampas med "mansplainande" män som tror sig veta bättre än henne och därför försätter alla i livsfara gång på gång. Om männen bara hade lyssnat på Ripleys råd i "Aliens" så hade alla överlevt, och om de hade lyssnat på henne i "Alien" så hade hela filmserien slutat efter en timme och besättningen på Nostromo hade levt lyckliga i alla sina dagar.
Eftersom Ripley fick en mer central roll i uppföljaren blev också de feministiska dragen tydligare, även via karaktären Vasquez (Jenette Goldstein). Dessutom gör James Cameron moderskap till en tydlig röd tråd i filmen. Scott hade nuddat vid det lite redan i "Alien" med katten Jonesy, men med Newt (Carrie Henn) och Alien-drottningen i "Aliens" tas det till en helt ny nivå. Redan i filmens titelsekvens (notera hur bokstäverna presenteras) hintas det starkt om den riktningen.
Kärnan i filmen består helt enkelt av två instinktivt beskyddande mödrar som ställs mot varandra i den mest desperata av situationer, männen är nästintill irrelevanta. I den längre special edition-versionen (som jag föredrar) blir den aspekten av filmen ännu starkare än i bioversionen, då vi får veta att Ripley legat i kryosömn så pass länge att hennes egen dotter har åldrats ett helt liv och dött. Ytterligare ett fascinerande tematiskt lager i en ljuvligt mångfacetterad berättelse.
5. Den ultimata uppföljaren
Säga vad man vill om James Cameron, men han vet sannerligen hur man gör uppföljare. Jag personligen föredrar "The Terminator" framför "T2" alla dagar i veckan, men även där visade Cameron hur en uppföljare ska se ut. Han vet att man inte bara kan upprepa framgångsformeln från förra filmen, utan det måste finnas evolution, en tydlig framåtrörelse. Både i Terminator- och Alien-serien var de första filmerna mer avskalade, mer lågmälda och mer åt skräck-hållet än deras uppföljare.
När Cameron fick möjlighet att återbesöka dessa två världar valde han att rikta in sig mer på action, och med "Aliens" lyckades han till och med överträffa föregångaren. Han tar grundstommen som Ridley Scott och hans manusförfattare har cementerat och bygger sedan något helt annorlunda - men passande - omkring den. "Alien" är också mästerlig på så många sätt, men jag föredrar det storskaliga, bombastiska och adrenalinpumpande framför det motsatta i den här filmserien.
BONUS! Kolla in hela den härliga "Aliens"-panelen från årets upplaga av San Diego ComicCon:
Vad säger ni läsare? Är det dags för en omtitt av "Aliens" snart?
