Den blandade kritiken, bland annat från Cannes filmfestival, gjorde att förväntningarna var lagom tyglade när jag satte mig ner för att se "Indiana Jones and the Dial of Destiny" på bio i onsdags. Det faktum att jag älskar(!) karaktären och har gjort det sedan barnsben ("Det sista korståget" var en av mina tidiga favoriter och jag har sett den tresiffrigt antal gånger) gjorde att jag hoppades på det bästa, medan den svaga snittnivån på "legacyquels" gjorde att jag var förberedd på det värsta.
När jag lämnade salongen var besvikelsen enorm. Enorm. Inte ens en pigg och härlig Harrison Ford (som nu upplever en ny storhetstid), en mycket kompetent filmskapare som James Mangold eller en muskulös blockbusterbudget kan rädda "Dial of Destiny" från en självklar bottenplats på listan över Indy-filmer. "Men "Kristalldödskallens rike" då?" kanske du frågar dig. Trots att den har rejäla skavanker och har fått utstå mycket hån så är det en bättre film. Mycket bättre, till och med.
Den självklara följdfrågan blir då; vad är det som gör "Dial of Destiny" till ett sådant snedskott? Kära läsare, av rena terapiskäl benar jag ut svaret på den frågan nedan. Förhoppnignsvis kan detta fungera som någon sorts exorcism som gör att jag blir av med den energislukande frustration som jag nu har gått runt och burit på i flera dygn.
(Det mesta som följer är helt spoilerfritt och eventuella spoilers markeras med tydlig spoilervarning).
När jag lämnade salongen var besvikelsen enorm. Enorm. Inte ens en pigg och härlig Harrison Ford (som nu upplever en ny storhetstid), en mycket kompetent filmskapare som James Mangold eller en muskulös blockbusterbudget kan rädda "Dial of Destiny" från en självklar bottenplats på listan över Indy-filmer. "Men "Kristalldödskallens rike" då?" kanske du frågar dig. Trots att den har rejäla skavanker och har fått utstå mycket hån så är det en bättre film. Mycket bättre, till och med.
Den självklara följdfrågan blir då; vad är det som gör "Dial of Destiny" till ett sådant snedskott? Kära läsare, av rena terapiskäl benar jag ut svaret på den frågan nedan. Förhoppnignsvis kan detta fungera som någon sorts exorcism som gör att jag blir av med den energislukande frustration som jag nu har gått runt och burit på i flera dygn.
(Det mesta som följer är helt spoilerfritt och eventuella spoilers markeras med tydlig spoilervarning).
Den har sina stunder
Jag ska börja med att berömma filmen för det den faktiskt gör rätt. Den är inte rakt igenom dålig utan glimmar till här och där, mestadels tack vare skådespelarna. Ford är som nämnt fantastisk i vanlig ordning och andra skådespelare som exempelvis Mads Mikkelsen, Phoebe Waller-Bridge och Antonio Banderas är också lysande. De passar in väl i den värld som Steven Spielberg och George Lucas har skapat och jag trivs i deras sällskap.
Sen lyckas filmen även få till några intressanta frågeställningar kring döden, åldrande och tidens framfart som bränner till mot slutet. Porträtteringen av en nedbruten Indy som sörjer en splittrad familj är stundtals riktigt känslosam och inspirerad och jag uppskattar verkligen när man vågar dekonstruera en hjälte (likt Luke Skywalker i "Star Wars: The Last Jedi"). Det räcker dock inte, för trots dessa plus lyckas filmen inte ens nå en ljummen trea i betyg. Att sitta och ha tråkigt när man ser en Indiana Jones-film, det får bara inte hända.
Sen lyckas filmen även få till några intressanta frågeställningar kring döden, åldrande och tidens framfart som bränner till mot slutet. Porträtteringen av en nedbruten Indy som sörjer en splittrad familj är stundtals riktigt känslosam och inspirerad och jag uppskattar verkligen när man vågar dekonstruera en hjälte (likt Luke Skywalker i "Star Wars: The Last Jedi"). Det räcker dock inte, för trots dessa plus lyckas filmen inte ens nå en ljummen trea i betyg. Att sitta och ha tråkigt när man ser en Indiana Jones-film, det får bara inte hända.
En artificiell känsla både visuellt...
Det största problemet som filmen har, det som drar ner den allra mest, är den obevekligt artificiella känslan som genomsyrar varje bildruta, både visuellt och berättarmässigt. Visst, "Kristalldödskallens rike" har en del katastrofala effekter men överlag präglas de tidigare fyra Indy-filmerna av en praktisk, taktil känsla. De solstekta miljöerna känns alltid verkliga, levande och autentiskt kantstötta. Särskilt de första tre är så utsökt fotade att man sitter med hakan i golvet.
In kommer "Dial of Destiny" med en så medioker visuell identitet att jag blev smått chockad. Digitalt foto kan vara hur snyggt som helst i rätt händer (David Fincher! Steven Soderbergh! Rian Johnson!) men här är det bara platt, livlöst och gråbrunt, tyvärr. Filmen öppnar med en lång flashback där Ford har föryngrats med distraherande CGI (kan vi snälla, snälla, snälla bara sluta med det) som inte fungerar för en sekund. Ett olyckligt beslut, minst sagt. De rejält haltande tågeffekterna och uppenbart vfx-tunga Tyskland-miljöerna i samma sekvens tog mig ur uppelvelsen helt och filmen fortsatte sedan på det spåret, med plastig actionscen efter plastig actionscen som aldrig känns verklig eller "farlig".
Spielbergs och Douglas Slocombes/Janusz Kaminskis ständigt dynamiska och energiska kameraarbete lyser också med sin frånvaro. Mangold och Phedon Papamichael är mer återhållsamma och svävar sällan ut, vilket gör att bildspråket känns mycket stelare än i tidigare filmer. Kika bara på den enastående öppningsscenen till "Kristalldödskallens rike" nedan. "Dial of Destiny" har inte en enda scen som kan mäta sig med den kreativa glöden, de lekfulla kompositionerna och den sprudlande glädjen vi ser här:
In kommer "Dial of Destiny" med en så medioker visuell identitet att jag blev smått chockad. Digitalt foto kan vara hur snyggt som helst i rätt händer (David Fincher! Steven Soderbergh! Rian Johnson!) men här är det bara platt, livlöst och gråbrunt, tyvärr. Filmen öppnar med en lång flashback där Ford har föryngrats med distraherande CGI (kan vi snälla, snälla, snälla bara sluta med det) som inte fungerar för en sekund. Ett olyckligt beslut, minst sagt. De rejält haltande tågeffekterna och uppenbart vfx-tunga Tyskland-miljöerna i samma sekvens tog mig ur uppelvelsen helt och filmen fortsatte sedan på det spåret, med plastig actionscen efter plastig actionscen som aldrig känns verklig eller "farlig".
Spielbergs och Douglas Slocombes/Janusz Kaminskis ständigt dynamiska och energiska kameraarbete lyser också med sin frånvaro. Mangold och Phedon Papamichael är mer återhållsamma och svävar sällan ut, vilket gör att bildspråket känns mycket stelare än i tidigare filmer. Kika bara på den enastående öppningsscenen till "Kristalldödskallens rike" nedan. "Dial of Destiny" har inte en enda scen som kan mäta sig med den kreativa glöden, de lekfulla kompositionerna och den sprudlande glädjen vi ser här:
... och berättarmässigt
Öppningsscenen ovan visar också upp mängden hjärta som Spielbergs filmer (oftast) har. De har en värme, en sentimentalitet och en optimism som smittar av sig och Indiana Jones-filmerna är inga undantag. Det är också därför som det ter sig så märkligt för mig att "Dial of Destiny" präglas av en mycket kallare känsla. Allt från scenografi och kostymer till karaktärsporträtt och berättarstil har så pass nedskruvad mättnad att jag tycker att Mangold och hans team helt missar att få till franchisens kanske mest essentiella aspekt, den oemotståndliga tonen.
Mangold har såklart all rätt att göra något annorlunda med sin Indy och inte göra en femte Spielberg-film. Jag välkomnar en sväng mot något oväntat men då måste det också finnas någon form av vision där att luta sig mot, snarare än att landa i en blekare och mer själlös kopia av föregångarna.
Det räcker med andra ord inte att mekaniskt bocka av alla Indy-måsten, en efter en. Fedoran och piskan - check! Nazister - check! En sidekick med skiftande lojaliteter - check! Spindelnätstäckta gravar - check! Kodknäckning i grottor - check! En MacGuffin med historisk koppling - check! Även här är artificiell ett passande adjektiv för att beskriva hur det känns när allt det där radas upp. Magin i skarvarna mellan delarna har till stor del gått förlorad. Det är Indiana Jones som man ser på bioduken, men samtidigt inte.
Jag trodde verkligen att Mangold, vars filmer jag mestadels gillar, skulle vara rätt person på rätt plats här. Tji fick jag, för friktionen mellan honom och franchisen är så här i efterhand helt uppenbar.
Mangold har såklart all rätt att göra något annorlunda med sin Indy och inte göra en femte Spielberg-film. Jag välkomnar en sväng mot något oväntat men då måste det också finnas någon form av vision där att luta sig mot, snarare än att landa i en blekare och mer själlös kopia av föregångarna.
Det räcker med andra ord inte att mekaniskt bocka av alla Indy-måsten, en efter en. Fedoran och piskan - check! Nazister - check! En sidekick med skiftande lojaliteter - check! Spindelnätstäckta gravar - check! Kodknäckning i grottor - check! En MacGuffin med historisk koppling - check! Även här är artificiell ett passande adjektiv för att beskriva hur det känns när allt det där radas upp. Magin i skarvarna mellan delarna har till stor del gått förlorad. Det är Indiana Jones som man ser på bioduken, men samtidigt inte.
Jag trodde verkligen att Mangold, vars filmer jag mestadels gillar, skulle vara rätt person på rätt plats här. Tji fick jag, för friktionen mellan honom och franchisen är så här i efterhand helt uppenbar.
Finalen är värd både hiss och diss
(Mild spoilervarning för det som följer nedan, även om jag inte avslöjar exakt vad som händer)
Lik slutet i "Kristalldödskallens rike" har finalen i "Dial of Destiny" blivit en vattendelare. Riktningen som filmen tar är en enorm risk och svängen mot hardcore scifi får vissa att checka ut, nu som då. "Utomjordingar hör inte hemma i en Indiana Jones-film" sades det om fyran och en del har liknande åsikter om det koncept som används den här gången. Jag håller inte med, för Indy har alltid haft en viss scifi-lutning och "Twilight Zone"-känsla, även i de första tre filmerna. Många tycks glömma bort Förbundsarkens krafter i "Jakten på den försvunna skatten", odödligheten i "Det sista korståget" och det bultande hjärtat i Mola Rams hand i "De fördömdas tempel". Övernaturlighet har alltid figurerat i Indy.
Det som gör att finalen likväl blir ett misslyckande är utförandet, att händelseförloppet mynnar ut i en trött datorgenererad soppa som fick mina tankar att vandra mot slarviga slutakter i diverse MCU-filmer. Det som utspelar sig framför ens ögon ser inte bara taffligt och billigt (hur!?) ut, det känns också ofärdigt, överklippt och förhastat. Indys möte med en viss karaktär och implikationerna av det mötet fick mig att bli emotionell för en stund, det ska erkännas, men två sekunder senare kastas man tillbaka ner i den artificiella slasken.
Med facit i hand borde nog Indiana Jones ha fått stanna på 80-talet. En bättre final än den perfekta bilden där Indy, Henry, Sallah och Marcus rider mot solnedgången i "Det sista korståget" är i princip omöjlig att få till.
Lik slutet i "Kristalldödskallens rike" har finalen i "Dial of Destiny" blivit en vattendelare. Riktningen som filmen tar är en enorm risk och svängen mot hardcore scifi får vissa att checka ut, nu som då. "Utomjordingar hör inte hemma i en Indiana Jones-film" sades det om fyran och en del har liknande åsikter om det koncept som används den här gången. Jag håller inte med, för Indy har alltid haft en viss scifi-lutning och "Twilight Zone"-känsla, även i de första tre filmerna. Många tycks glömma bort Förbundsarkens krafter i "Jakten på den försvunna skatten", odödligheten i "Det sista korståget" och det bultande hjärtat i Mola Rams hand i "De fördömdas tempel". Övernaturlighet har alltid figurerat i Indy.
Det som gör att finalen likväl blir ett misslyckande är utförandet, att händelseförloppet mynnar ut i en trött datorgenererad soppa som fick mina tankar att vandra mot slarviga slutakter i diverse MCU-filmer. Det som utspelar sig framför ens ögon ser inte bara taffligt och billigt (hur!?) ut, det känns också ofärdigt, överklippt och förhastat. Indys möte med en viss karaktär och implikationerna av det mötet fick mig att bli emotionell för en stund, det ska erkännas, men två sekunder senare kastas man tillbaka ner i den artificiella slasken.
Med facit i hand borde nog Indiana Jones ha fått stanna på 80-talet. En bättre final än den perfekta bilden där Indy, Henry, Sallah och Marcus rider mot solnedgången i "Det sista korståget" är i princip omöjlig att få till.
Slutligen, min ranking av filmerna i serien. En oklanderlig, universell och inte alls 100% personlig lista:
1. "Indiana Jones och the sista korståget" (1989)
2. "Jakten på den försvunna skatten" (1981)
3. "Indiana Jones och de fördömdas tempel" (1984)
4. "Indiana Jones och kristalldödskallens rike" (2008)
5. "Indiana Jones and the dial of destiny" (2023)
Vad tycker du om "Dial of Destiny" och hur den står sig jämfört med tidigare filmer i serien? Gör din röst hörd i kommentarerna nedan!
1. "Indiana Jones och the sista korståget" (1989)
2. "Jakten på den försvunna skatten" (1981)
3. "Indiana Jones och de fördömdas tempel" (1984)
4. "Indiana Jones och kristalldödskallens rike" (2008)
5. "Indiana Jones and the dial of destiny" (2023)
Vad tycker du om "Dial of Destiny" och hur den står sig jämfört med tidigare filmer i serien? Gör din röst hörd i kommentarerna nedan!
