Indiana Jones och kristalldödskallens rike 2008

Till att börja med: ni kan andas ut. Förhandsskvallret om att Indiana Jones comeback till vita duken inte håller måttet stämmer inte alls. De sista veckorna har hypen slagit över i en negativ ryktesspridning på internet, delvis hjälpt av George Lucas märkliga pessimistiska uttalanden i intervjuer. Det har pratats om en spirande schism mellan Lucas och Spielberg och om vilket fiasko ”Indy 4” kommer att bli. Det är helt fel, det här är en värdig återkomst för allas vår favoritarkeolog, om än med en del skönhetsfläckar.

Det var nitton år sedan vi sist såg Harrison Ford svinga läderpiskan iförd sin fedorahatt, då var det slemma nazister som fick stå för motståndet i ”Indiana Jones och det sista Kkorståget”. Nu är det 1957, det kalla kriget är ett faktum och ryssarna är den nya fienden.

Den drygt tjugo minuter långa öppningsscenen som utspelar sig i Nevadas öken är lysande. På den korta tiden, och i ett rasande tempo, hinner Spielberg med att referera till de föregående filmerna, introducera den äldre Harrison Ford och inte minst den nya superskurken Irina Spalko (Cate Blanchett). Snart är den gode doktorn inblandad i en vild kapplöpning med ryssarna för att hitta en mytomspunnen forntida artefakt som naturligtvis ger oanade krafter till den som kan tämja den. Spåren leder till Sydamerika, bortglömda gravvalv och mot en legendarisk förlorad stad.

Utan att gå in på några detaljer kan det sägas att storyn är lika klassisk som den är otrolig. Lucas och Spielberg har gjort ett bra jobb med att baka in kommunistparanoia, fantasieggande legender och löftet om ett supervapen i berättelsen. Berättelsen är hyfsat invecklad och den förklaras via en hel del dialog i mitten av filmen, något som sänker tempot och gör det till den svagaste delen.

Under resans gång får Indiana Jones hjälp av den unge motorcykelknutten Mutt (Shia LaBeouf), den brittiske arkeologkollegan Mac (Ray Winstone) och inte minst den komplett galne professor Oxley (John Hurt). Mutt är den klassiske sidekicken och den karaktär som får mest utrymme efter Jones själv. LaBeouf är riktigt bra i rollen: kaxig, rolig och lite valpig. Han blir en perfekt partner till Fords världsvane cyniker.

Ray Winstone eller John Hurt är även de lyckade som slemmig skattletare respektive utflippad akademiker. Men den absolut största stjärnan i sammanhanget är Cate Blanchetts iskalla Spalko. Iförd en vansinnig frisyr, en grå sovjet-hipp uniform och med en värja i bältet dominerar hon varenda scen hon är med i med sitt tonsäkra överspel. Mindre lyckad är då Karen Allens återkomst som Marion Ravenwood, Indys gamla flamma från första filmen. Hennes roll är en skugga av den coola karaktär hon en gång var och hon ägnar större delen av filmen med att tråna efter hjärtekrossaren Jones.

Actionscenerna sitter naturligtvis som en smäck, Spielberg är som bekant ganska duktig på det här. Huvudnumret är en lång halsbrytande biljakt i Amazonas djungler som imponerar. Men samtidigt kan jag känna att det ibland saknas något, det är snyggt och häftigt men känns aldrig riktigt farligt. En CGI-tung actionsekvens med Mutt är direkt löjlig, även om jag snabbt förlåter det snedsteget.

Till slut blir det ändå en lyckad återförening för herrarna Lucas och Spielberg. Stenblocken mullrar som de ska, smockorna flyger och den klassiska trumpetfanfaren ger rysningar. Harrison Ford bevisar att gammal är äldst och gör rollen som ingen annan kan. ”Kristalldödskallens rike” är naturligtvis aldrig i närheten av den första, och bästa, filmen i serien men håller hyfsat jämn takt med de två uppföljarna. Det räcker långt.

Kan vi få femman nu också?

ONÖDIGT VETANDE M Night Shyamalan ("The Village") blev tillfrågad om att skriva ett manusutkast.