Krönika: Hollywood måste börja döda sina karaktärer

Oavsett varför vi kollar på film, om det är för att fly undan verkligheten i en actionsprakande The-Rock-rulle, skrämma upp polaren till Michael Myers plötsliga framträdanden, fascineras av en vacker ökenplanet eller lysa upp höstmörkret med en färgsprakande Pixar-film, så handlar det om att känna något.

 

Vad denna känsla är varierar, men en gemensam nämnare har tyvärr vuxit fram som norm – karaktärerna kliver till varje pris helskinnade in i eftertexterna. Detta resulterar i ett slentrianmässigt tittande där känslorna sorg och chock snart inte längre finns kvar. För vi vet redan vad som kommer hända. Vi skriver på ett osynligt kontrakt innan vi ger oss in i filmens värld. Ett kontrakt där vi accepterar karaktärernas ständiga och orimliga överlevnad. Hollywood utrustar sina karaktärer med både dum tur och maskingudar, och skulle de trots allt dö, finns alltid reboot-kortet nära till hands. Denna odödlighet resulterar i låga insatser, en spänning som når halvvägs och i att jag bekvämt sitter kvar i biostolen. Och detta är ett problem.

 

 

Det finns flera serier och filmer som skulle kunna agera bra exempel på hur en karaktärs demonstrerade dödlighet kan väcka starka känslor, skapa engagemang och långlivade minnen. Ser vi till Westeros, när Ned Starks huvud rullade över kullerstenen i King's Landing, så tappade en hel värld hakan och varje avsnitt därefter kom att karaktäriseras av ovisshet och spänning. Ett annat exempel finner vi i "Titanic". När Rose släppte taget om Jack så slopade man möjligheten till en uppföljare, men filmen gick från otrolig till historisk och fortsätter skörda tårar än idag.

 

Läs också: Är Rose i "Titanic" i själva verket mentalt sjuk?

 

Dessa är bara två exempel där demonstrerad mänsklighet – dödlighet – visar sig vara ett effektfullt verktyg för att engagera och påverka tittaren. En adrenalinpumpade actionrulle minns jag knappt till dagen efter, men jag minns för evigt de karaktärer jag älskade och hur de togs ifrån mig.

 

 

En del av förklaringen till detta fenomen finner vi i dagens biomiljö. Det är helt enkelt så att mastodontbolagen som dominerar bioflödet inte kan döda sina karaktärer. Det säger sig självt att om Disney eller Fox väljer att permanent avliva en uråldrig franchise-ikon så blir halva produktionsavdelningen arbetslös och arga fans tågar snabbt i demonstration. Det är plånboken som skriver berättelsen och detta vet vi om. Det är en del av det osynliga kontraktet. Problemet ligger snarare i det järngrepp som de stora produktionsbolagen på senare kopplat om investeringsspargrisen. Nästan uteslutande så väljer jättarna att satsa på reboots, adaptioner och uppföljare. Vad som helst under förutsättningen att det finns en klunga garanterade fans för framtida intäkter. Denna brist på originalitet resulterar i produktion som går på tanklös tomgång och i karaktärer som överlever exakt allt.

Inte heller är det så att det alltid passar med att döda en karaktär. Vissa gånger är ett de-levde-lyckliga-i-alla-sina-dagar-scenario det som tjänar premissen bäst. Men ibland, så är det ett rullande huvud, en obotlig sjukdom eller en tragisk olycka som filmen förtjänar och behöver. Jag ber inte om en masslakt, utan bara lite innovativt mod.

Det är när genrekonventioner slopas och mixas, när det osynliga kontraktet rivs och när karaktärerna är lika mänskliga som oss tittare som hakan faller i golvet och filmen bränns in på näthinnan. De bästa upplevelserna växer i det oväntade och frodas i det dödliga.

 

Hollywood, snälla, döda era karaktärer så att jag vet att de är riktiga människor. Jag vill sitta på stolskanten, bita på naglarna, svära åt manusförfattarna och våndas i ångest.