Lista: Quentin Tarantino - rankad från sämst till bäst

Det är omöjligt att inte drabbas av någon form av nervös oro när Quentin Tarantino skyltar med att han snart tänker lägga filmskapandet på hyllan och gå i pension. Eftersom jag har levt ungefär lika länge som Tarantino har gjort film kan jag knappt tänka mig tomrummet som skulle uppstå om han tackade för sig och klev av scenen. Den event-känsla som bubblar i filmvärlden när hans senaste verk landar saknar motstycke och hans släkte regissörer som är lika stor del burdusa rockstjärnor som filmskapare är ett utdöende släkte. Hoppet kring att han väljer att fortsätta längre lever såklart fortfarande, men det gäller samtidigt att börja förbereda sig på det värsta. 

 

Lagom till hans senaste alster "Once Upon a Time in Hollywood" nu har landat på svenska biografer har jag därför blickat tillbaka över hans fina karriär och rangordnat de tio filmer (nio enligt honom själv, eftersom han ser "Kill Bill" som en enda sammanhängande film som har blivit uppdelad) som han hittills har släppt. Jag börjar med den jag tycker om minst ("sämst" är ett starkt ord, för här pratar vi en samling filmer som alla ligger mig varmt om hjärtat) och arbetar mig sedan fram till hans magnum opus. 

 

 

 

Tarantinos "sämsta" film, men trots det en film som är smått fantastisk i sin enkelhet. Berättelsen om Stuntman Mike (Kurt Russell) och hur han använder sin vrålande muskelbil som mordvapen är ett passionerat kärleksbrev till Grindhouse-genren som kokar av kreativ energi. De råa och CGI-fria biljakterna är magiska och Russell är ljuvligt diabolisk som vrickade Mike. Det enda problemet är egentligen att någon form av djup uteblir (självklart medvetet, men ändå) och bland titanerna i Tarantinos filmografi blir den blott en bagatell.  

 

 

 

Filmen som startade allt och en av de bästa lågbudgetfilmerna genom tiderna. Har man inte pengar i överflöd så får man göra mycket med lite, och precis det gör Tarantino här. Greppet med att göra en heistfilm utan att visa själva kuppen blir inte bara en nödvändighet budgetmässigt, utan också det som lyfter filmen högre än mycket annat i genren. Istället för att ägna tid åt att visa ett rån som vi alla vet hur det ser ut kan Tarantino gräva ner sig ordentligt i det nerviga förspelet och det paranoida efterspelet. Redan i öppningsscenen där Mr. White (Harvey Keitel), Mr. Orange (Tim Roth), Mr. Pink (Steve Buscemi) och resten av gänget diskuterar Madonnas "Like a Virgin" över en frukost förstår man att stordåd väntar, både för filmen och Tarantino själv. Ett tight kammarspel packad till bredden med ödesmättad intensitet. 

 

 

 

Efter det kataklysmiska genombrottet med "Pulp Fiction" var det många som förväntade sig att Tarantino skulle fortsätta i samma anda med sin nästa film, vilket antagligen är förklaringen till det ljumma mottagande som "Jackie Brown" fick. Den är inte i närheten av lika "flashig", både tempot och dialogen har skruvats ner rejält och karaktärerna är mycket mindre förhöjda. Med tiden verkar det lyckligtvis som att allt fler inser att annorlunda inte nödvändigtvis behöver betyda sämre i det här fallet, för även här har Tarantino lyckats leverera en riktig dynamitfilm. Pam Grier är monumental i huvudrollen och den varma empati som genomsyrar varje bildruta är förtrollande. 

 

 

 

Lagom tills allt från klimatet till det världspolitiska läget tycktes svänga ner på avfarten mot apokalypsen levererade Tarantino passande nog sin tveklöst argaste och mest cyniska film hittills, kammarspelet tillika westernhyllningen "The Hateful Eight". Innanför väggarna på Minnie's Haberdashery, där hela filmen utspelar sig, vädras de absolut mörkaste och vidrigaste sidorna av den mänskliga naturen när åtta främlingar flyr undan en snöstorm. Brutalitet, nihilism och rasism bubblar upp till ytan med full kraft och krutdurken tar snabbt eld. Tarantino-veteraner som Samuel L. Jackson, Kurt Russell, Michael Madsen och Tim Roth skådespelar som om det inte finns någon morgondag och mästerliga Jennifer Jason Leigh matchar explosiviteten med råge. En smutsig, äcklig och kall film som jag likväl älskar. 

 

 

 

Precis som i "Jackie Brown" (som är den närmaste släktingen i filmografin) ser vi här en Tarantino som delvis frångår sin distinkta stil och siktar på något annorlunda. Med berättelsen om den avdankade skådespelaren Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans lojala stuntman Cliff Booth (Brad Pitt) som grund väver Quentin ett romantiskt porträtt av 60-talets Los Angeles som är lika mycket kärleksbrev som dödsruna. Den nostalgiska värmen är starkare är vanligt och skildringen av en livfull och nästan övernaturligt änglalik Sharon Tate (Margot Robbie) är hjärtskärande vacker. När den galna finalen väl kommer känner man onekligen igen sin Tarantino, men vägen dit genomsyras av en omfamnande humanism, finstämd skönhet och bitterljuv mogenhet som jag inte förväntade mig.

 

 

 

Den här filmen tar onekligen några smärre snedsteg (Tarantinos egna cameo exempelvis) stundtals, men överlag tycker jag att den allt för ofta hamnar nära botten på den här typen av listor. Premissen med den hämndlystna före detta slaven Django (Jamie Foxx) som tränas upp till att bli prisjägare under vingarna på flamboyanta King Schultz (Christoph Waltz, som vann en högst välförtjänt Oscar) är helt underbar och utförandet sviker inte heller. Trots en episk speltid på 165 minuter blir den aldrig tråkig, inte ens för en sekund, och allt från epoken till antagonisten (en mer bombastisk Leonardo DiCaprio än någonson tidigare) är ren njutning. Med den avslutande delen på "Candyland" placerar Tarantino publiken i ett skruvstäd och drar stegvis åt mer och mer, tills allt exploderar i ett terapeutiskt blodbad för historieböckerna. Samuel L. Jackson serverar dessutom sin karriärs lätt bästa prestation här, i rollen som beräknande Stephen. 

 

 

 

Efter fyra filmer (om vi räknar "True Romance") som flörtar mer eller mindre öppet med genrer som spaghetti-western, anime och martial arts-filmer bestämde sig Tarantino för att släppa alla hämningar med "Kill Bill" och göra en enda lång hyllningsfest till det han älskar mest. Resultatet är en odödlig mix av västerländska och asiatiska influenser som är så kreativt sprudlande och förbluffande unik i all sin återvinning att man bara häpnar. Tillsammans med en gudalik Uma Thurman levererar Tarantino 2000-talets kanske mest ikoniska filmkaraktär i The Bride och hennes blodiga resa mot den ljuva(?) hämnden kan jag hänga med på precis hur många gånger som helst, för omtitt-värdet är oändligt. House of Blue Leaves-scenen har smält samman med mitt DNA vid det här laget.   

 

 

 

Att The Bride blir Beatrix Kiddo i den andra delen av Tarantinos hämndepos säger allt om de två filmerna (eller två delarna av samma film, om man frågar Quentin själv) och hur de skiljer sig åt. Vi får reda på hennes riktiga namn, alla emotionella murar rämnar och allt blir så mycket mer personligt. Beatrix har betat av underhuggarna på sin "kill list" och börjar närma sig de oundvikliga konfrontationerna med listans giganter, däribland titelns Bill. När det mötet kommer är det precis lika kraftfullt och förkrossande som man har väntat sig och det slår gnistor om Thurman och David Carradine i scenerna de har tillsammans. Det är verkligen hårstrån mellan de två filmerna kvalitetsmässigt, men den här avslutande volymen vinner på det lägre tempot, intimiteten i berättandet och den enorma känslomässiga punchen. 

 

 

 

Det faktum att Tarantino hade förmågan att skapa en modern klassiker som existerar bortom tid och rum redan med sin andra film är fortfarande ogreppbart så här 25 år senare. Redan här känns det som att Tarantino har bemästrat sin röst och stil och bara skapar från ren intuition. Tillsammans med John Travolta, Samuel L. Jackson, Uma Thurman, Tim Roth, Bruce Willis och många fler målar han upp ett helt galleri med färgstarka småskurkar vars vägar korsas i ett solstekt Los Angeles. Samtliga håller på med förkastliga grejer och är mer eller mindre osympatiska, men trots det så känner man med dem och njuter av den tid man får spendera tillsammans med dem. Den brutna kronologin i narrativet fungerar fantastiskt bra och den rakbladsvassa dialogen har förklarligt nog blivit ett med populärkulturen. Ett skamlöst underhållande och stilbildande mästerverk.

 

 

 

"I think this just might be my masterpiece" säger Aldo Raine (Brad Pitt) självsäkert rakt in i kameran ögonblick innan eftertexterna till "Inglourious Basterds" börjar rulla. Redan när jag såg filmen för första gången (av många) slog det mig att det är Tarantino själv som säger det till oss i publiken, att han under produktionen av filmen självsäkert kände att han hade skapat något otroligt. Han hade så rätt, för kombinationen av hans lekfulla stil och andra världskrigets och förintelsens fasor visade sig resultera i vad jag skulle kalla för en helt perfekt film. Hela vägen från den olidligt spännande öppningssekvensen till den ovan nämnda repliken är det bara ren och skär briljans rakt igenom, i allt från skådespelet (Christoph Waltz, herrejösses) till den tillfredsställande historierevisionismen. Det här är inte bara Tarantinos självklara magnum opus, utan en av tidernas absolut bästa filmer och för mig personligen den starkaste bioupplevelsen jag har haft i hela mitt liv.