Magiska spelögonblick #4: Stegen i "Metal Gear Solid 3: Snake Eater" visade att spel inte alltid behöver underhålla

Ingen gör spel som Hideo Kojima. Oavsett om man gillar hans verk eller inte, är det en sak som är säker: ett Kojima-spel är alltid unikt. Jag själv tillhör skaran som tycker att den japanska spelskaparen är ett geni, kanske för att jag växte upp med "Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty" och "Metal Gear Solid 3: Snake Eater" – två spel jag lirade i lite för ung ålder, när jag varken förstod mig på världspolitik eller ens tyckte om smygande stealthspel.

 

 

"Metal Gear Solid"-spelen hade dock något, på samma sätt som den långsamma vandringssimulatorn "Death Stranding" också har något. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är de har, så jag väljer att kalla det Kojima-kryddan. "Snake Eater" älskade jag lite extra tack vare djungelsettingen, och idag är den kommande remaken mitt mest efterlängtade spel.

 

I "Metal Gear Solid 3" fick jag krypa omkring i den sovjetiska djungeln i rollen som Naked Snake, på uppdrag att hitta en kidnappad forskare och sabotera hemliga atomvapen. Detta smygande äventyr var fullt av atmosfäriska miljöer och grymma bossar, allihop med råtuffa namn, som var och en hade unika superkrafter: The Pain var ett muterat monster som betedde sig som ett slags flygande getingbo, The Fear var en osynlig, akrobatisk trädhoppare med en tunga lika lång som Toads i "X-Men" (briljant spelad av Darth Maul himself: Ray Park).

 

 

Bäst av dem alla var dock The End. Namnet till trots, dök The End upp ungefär i mitten av spelet. Efter några timmars smygande i djungeln, blev jag själv plötsligt smygd på. Av en gråskäggig gubbe som lurade i buskarna. Det låter förfärligt, inser jag nu... Det VAR också förfärligt, men inte för att The End försökte locka in mig i någon vit skåpbil á la Buffalo Bill. Nej, The End var förfärlig för att han sköt mot mig vart jag än gick, stressade mig med sitt snipergevär.

 

"There you are!" hördes hans röst, följt av ett skott och Naked Snakes stön när han blev träffad. Det var en katt och råtta-lek, där jag skulle försöka hitta gubbjäveln innan han fick mig på kornet. Jag överdriver inte när jag säger att det tog uppemot en timme för mig att ha ihjäl fanskapet, efter att ha sprungit runt och letat efter honom hur länge som helst! Med några väl valda ord, filosoferade The End om hur han äntligen skulle bli ett med naturen igen, innan hans gröna kamouflage fick höstfärger varpå hela gubben exploderade. Som sagt: Hideo Kojima...

 

 

Ännu mer Kojimanskt var det som hände efter denna urlånga bossfajt, när jag kom fram till en tunnel i vilken det fanns en stege. Jag började klättra. Jag fortsatte klättra. Klätterklätterklätter, skulle jag klättra i evighet? Medan jag tog mig upp för stegen, började snart spelets titellåt "Snake Eater" spelas. En avskalad acapella-version ljöd medan jag mödosamt tog mig uppåt.  Precis när jag nådde toppen av stegen, avslutades sången. Perfekt tajming.

 

Jag vet inte om jag faktiskt gillade att klättra upp för den där stegen i två minuter samtidigt som den "James Bond"-doftande låten spelades, men nog fasen gjorde hela sekvensen stort avtryck på mig! Bossarna var coola och djungelsettingen fenomenal, men stegen var... genialisk. Den visade att allt inte behöver gå fort, vara actionpackat eller ens underhållande att spela. Ibland kan det bara få lov att vara riktigt jävla tråkigt, dötrist och alldeles underbart.

 

 

Tidigare delar i denna artikelserie: 

Magiska spelögonblick #10: Introt i "The Last of Us" gör mig lika tårögd varje gång 
 
Magiska spelögonblick #9: Den första kolossen i "Shadow of the Colossus" fyllde både mitt hjärta och min tv-skärm  
 
Magiska spelögonblick #8: Bankrånet i "Grand Theft Auto IV" var spelversionen av filmen "Heat"
 
Magiska spelögonblick #7: Vingmössan i "Super Mario 64" tog tv-spel till nya höjder
 
Magiska spelögonblick #6: Jag blev mindblown av DEN flashbackscenen i "God of War"
 
Magiska spelögonblick #5: Att kraschlanda på ringvärlden i "Halo: Combat Evolved" var ett litet steg för mänskligheten...