Uppföljare är inte nödvändigtvis dåliga filmer. Men inte heller är de sällan själlösa försök att mjölka ett framgångsrikt originals premiss och det gäller inte minst skräckgenren. Sedan skräckfilmens storhetstid på 1970-talet har skräckfilmsskapare försökt förvandla succéer till franchises, med blandat resultat.
En uppföljare jämförs av naturliga skäl men kanske lite orättvist med en föregångare som älskas av såväl fans som kritiker. Ribban är omöjligt hög och många förvisas till skamklubben för dålig skräck. Men vissa har potential att växa med åren och är ur perspektiv bättre än vad vi minns dem som.
Alien återuppstår (1997)
Till fjärde installationen i den populära science fiction-serien gjorde man det udda men inspirerade valet av franske regissören Jean-Pierre Jeunet (”Delikatessen”, ”De förlorade barnens stad”). Trots Sigourney Weavers närvaro så blev resultatet något kritikerna och inte minst fansen hade svårt att acceptera med de tidigare action-fokuserade filmerna i minne. Men utanför seriens mytologi är det en fascinerande film med Jeunets unika stil och härligt bisarra vinklingar av teman som moderskap och sexualitet.
Fredagen den 13:e del 7 (1988)
Filmerna om Jason Voorhees med hockeymasken som slaktar tonåringar på sommarlägret Crystal Lake har aldrig varit någon kritikerfavorit och vid sjunde filmen hade idéerna börjat sina. Men i och med introduktionen av Tina (Lar Park Lincoln) – en hjältinna med telekinesiska krafter – fick vi premissen ”Jason vs Carrie”. Det i kombination med ett ovanligt högt dödsantal och flera inspirerade mord (speciellt den klassiska sovsäcken) är det en kul popcorn-del i serien, innan man tog den till Manhattan och rymden…
Gremlins 2: Det nya gänget (1990)
Joe Dantes julklassiker ”Gremlins” är en av 1980-talets mest ikoniska filmer så det var aningen oväntat att det dröjde sex år innan en tvåa kom. Lika oväntat var att Dante bestämde sig för att göra en lättsam parodi med nedtonade våldsamheter. Många var missnöjda och den väntade succén uteblev. Men filmen är en smart, ofta hejdlöst rolig Gott & Blandat-påse av skämt, filmreferenser, gästroller och färgstarka karaktärer. Plus den har ett musikalnummer där titelfigurerna sjunger ”New York, New York”.
Hajen 2 (1978)
Steven Spielbergs klassiker är en av skräckfilmhistoriens största och lika självklart som den skulle få flera uppföljare var det att de inte skulle kunna leva upp till originalen. Men medan del tre och fyra är välförtjänt kalkonstämplade så är tvåan en oväntat hygglig hajrysare. Roy Scheiders återkomst, som hjälten sheriff Brody, är ett välkommet inslag och här finns även intensiva hajscener som återigen kan förvandla den mest ivriga simmaren till badkruka.
Poltergeist 2 (1986)
Originalfilmen från 1982 var ett fint exempel på en skräckfilm som kunde skrämmas ordentligt utan blod eller våld. Uppföljaren var i sig ett exempel på att det är svårt att återskapa en tidigare films charm och atmosfär. Vad den kan stoltsera med är den återvändande, minst lika sympatiska familjen Freeling, imponerande specialeffekter (som en otäck tandställning eller det ökända spymonstret) och en ordentligt kuslig skurk i form av Reverend Kane (Julian Beck).
Saw 6 (2009)
Liksom de flesta skräckfilmsserier har ”Saw” haft sina rejäla upp-och-nedgångar. Den sjätte delen höjdes knappast till skyarna men är faktiskt en riktigt sevärd del innan franchisen gick riktigt i botten. Storyn om en försäkringstjänsteman som i diverse rum måste avgöra vilka i sina personal som får leva är bitande, blodig satir och flera av dödsfällorna är inspirerade, inte minst en skjutglad karusell…
Scream 4 (2011)
Wes Cravens original återuppväckte på egen hand slasher-genren men det var hela elva år mellan den underlägsna trean och underskattade fyran. Fjärde gången gillt riktade Craven och manusförfattaren Kevin Williamson sitt satiriska fokus på en ny generation ungdomar besatta av allt vad sociala medier heter. Den överlevande originaltrion var tillbaka i fin form, inte minst Courteney Cox, och mördaren hade ett passande modernt motiv.
Seed of Chucky (2004)
Mördardockan Chucky gick från att vara ett skrämmande filmmonster i 1988 års "Den onda dockan" till en vitsande komedimördare i ”Bride of Chucky”. När man trodde att det inte kunde bli mer bisarrt levererade originalskaparen Don Mancini den här absurda men skamlöst underhållande uppföljaren om Chucky och hans käraste Tiffanys barn. Jennifer Tilly är tillbaka som Tiffany och sig själv, och tar underhållningsnivån till nya höjder.
Unfriended: Dark Web (2018)
”Unfriended” tog found footage-genren till en ny nivå med en rysare som helt utspelas i en datorskärm där chattande tonåringar råkar ut för ett hotfullt spöke. I uppföljaren tog man till ett nytt grepp utan övernaturligheter som inte helt tillfredsställde första filmens fans. Historien följer en tonårskille som stulit en dator och under en online spelkväll med vänner upptäcker att den inte helt ofarlige ägaren vill ha sin dator tillbaka. En väldigt mörk, skrämmande skildring av vad mäktiga organisationer kan åstadkomma med dagens teknik.
Vilka skräckuppföljare tycker du är underskattade?
