Bilar, bågar och dinosaurier: Pixars 5 största bottennapp genom åren

Pixar är kända för att ha varit studion som gett oss flest högkvalitativa animerade filmer som gillas av både barn och vuxna (och i ärlighetens namn kanske mer de senare) men på senare år har studion börjat förlora sin självklara status som hitfabrik. Här är några exempel på hur Pixar missat mållinjen - enligt kritiker och publik.

 

 

 

Okej vi börjar med den bästa av de sämsta. ”Modig” är Pixars första film där de valde att ha en tjej huvudrollen. De tog dem bara 13 filmer och 17 år att komma över rädslan för eventuell intäktsförlust. Det är därför också synd att filmen inte blev bättre än så här.

 

Modig utspelar sig i medeltida Skottland och berättar historien om prinsessan Merida, som vägrar följa familjetraditionerna och låta sig giftas bort. Den är en historia som bjuder på en rejäl dos feminism och Merida visar sig vara en högst kapabel krigare. Temat är även tydligt då den handlar om mödrars relation till sina döttrar, något som är rätt ansträngt mellan Merida och hennes mamma.

 

Problemet med filmen är att den misslyckas med att beröra som andra Pixar- filmer. Den är väldigt intetsägande och en film som på inget sätt fastnade i ens minne. Meridas karaktärsutveckling är inte heller tillräckligt djup och tonen är emellanåt obalanserad då filmen inte vet om den vill vara en lättsam komedi eller ett seriöst drama. Det är synd eftersom filmen inte är helt förlorad. Den lånar mycket från klassiska Disneysagor med medeltida prinsar och prinsessor, men tyvärr blir den inte lika minnesvärd som just dessa klassisker.

 

 

 

Pixars senaste film från förra året är inte genomusel per se, men den slarvar bara bort sina intressanta teman och hade kunnat göra något mer spännande av det. ”Elemental” är Pixars första romcom med inslag av Romeo och Julia och berättar historien om jordens egna element som kommit till liv.

 

Vi följer Ember, som består av eld, och Wade som består av vatten. Två element som inte bör fungera så bra tillsammans, men som finner kärleken - till sina familjers stora förskräckelse. Filmen tacklar teman som rasism och fördomar, genom att berätta en historia som vi många kan relatera till, det vill säga familjer som förbjuder sina barn att träffa och bli kära i personer med andra etniciteter.

 

”Elementärt” slarvar dock bort detta i en ganska ointressant story. Wow en Romeo och Julia- historia! Really? Kunde ni inte komma på något bättre än så här? Kemin mellan de två huvudkaraktärerna är dessutom ungefär lika het som ett beach party på Antarktis. Filmen känns vissa gånger också som en parodi på vad Pixar-filmer brukar vara då den bockar av mycket typiska Pixar-troper. Det är nästan som att någon matat in ett kommando som lyder ”ge mig en Pixar-film” hos en AI-filmgenerator och detta är resultatet.

 

 

 

Filmen som leker med Fred Flinta-konceptet att människor och dinosaurier levde sida vid sida, genom  ”tänk om dinosaurierna aldrig dog ut”, var på förhand trevlig och gullig. Särskilt då historien handlade om en föräldralös dinosaurie och en lika föräldralös människopojke som träffas under osannolika förhållanden och bildar en stark vänskap. ”Den gode dinosaurien” skulle dock komma att bli ihågkommen för annat.

 

Filmen är nämligen Pixars första ekonomiska flopp. Ingen gick helt enkelt och såg den. Och det är inte så konstigt. ”Den gode dinosauriens” största problem är att den är så förbannat tråkig. Det här är en av de Pixar-filmer som uppenbart är riktad till de allra yngsta och därmed har den varit väldigt enkel att producera. De djupare berättelserna som lockat även de äldsta i familjen till biograferna är det som varit Pixars styrka sen start.

 

Men gör man en film som bara riktar in sig på en massa babygull för de allra yngsta så slipper man skriva en övertygande berättelse. Scenen där karaktärerna äter jäst frukt, blir berusade som följd och
hallucinerar är säkert rolig för de allra yngsta men för oss äldre är det en stor gäspning.Därmed väljer nog en trött ensamstående 40-taggare något annat att ta sin unge till när det vankas bio. 

 

 

 

Det såg på förhand ut att bli en given hit för Pixar. ”Toy Story”-tetralogin är bland de mest älskade av Pixars alster och karaktären Buzz Lightyear - enligt mig - en av de främsta inom populärkulturen genom alla tider. Historien lät även intressant då detta skulle handla om själva tv-serien och filmerna om Buzz Lightyear som leksaken i Andys rum var baserad på. Vi skulle alltså få ett rymdäventyr som kändes på riktigt och inget leksaksäventyr utanför pojkrummet.

 

I rollen som Buzz fick vi självaste Captain America – Chris Evans. Tyvärr fick vi en ganska deprimerande film med en massa plot holes som säger emot av den lore och canon som etablerats i ”Toy Story”-filmerna. Buzz beter sig som ett egoistiskt rövhål som bryr sig mer om uppdraget än de han har runt omkring sig och Zurg som skurk kastades bort i en korkad plot twist.

 

För en barnfilm var den i sitt berättande lite för komplex och i tonen lite för mörk. Att involvera tidsförskjutning genom att resa i nära inpå ljusets hastighet och till följd av det se sina nära och kära dö ut i framtiden gav en lika god eftersmak som att skölja ner Kalles Kaviar med apelsinjuice. Lycka till att förklara det för sexåringen bredvid dig.

 

 

 

 

”Bilar 2” går säkert hem hos de allra yngsta, men för den äldre publiken, som kommit att förvänta sig tyngre historier med komplexa karaktärer som ofta får ögonen att rinna, fick vi istället en tråkig, platt och totalt innehållslös film som fallerade på alla punkter som känns som en glorifierad reklam för leksaksbilar.

 

Själva historien, som cirkulerade kring någon trist spionhistoriainvolverandes comic relief-karaktären Bärgarn, mitt i all racing, kändes lika nyskapande som när segwayn lanserades som utmanare till bilen. Med 39 procent på Rotten Tomatoes är detta Pixars absoluta bottennapp och det är inte svårt att se varför.