Recension: Pampig action och fullt ös medvetslös i ”Alien: Romulus”

Läs också Anna Hedlins recension: "Ambitiös men fartblind uppföljare"

 

”Alien”-franchisen är tveklöst en av filmvärldens mest omdebatterade. Från hatkärleken till den sönderklippta ”Alien 3” via de katastrofala ”Alien vs. Predator”-filmerna till Ridley Scotts vattendelare "Prometheus" och ”Alien: Covenant” som lite obekvämt försökte nystarta filmserien.

 

Alla kan vi dock vara eniga om att utanför Scotts original från 1979 så är den bästa uppföljaren del två, James Camerons ”Aliens - återkomsten” (1986), som vissa till och med skulle påstå är överlägsen ettan. Därför är det en positiv överraskning att ”Alien: Romulus” - som utspelar sig mellan de två första filmerna - är den första sedan Camerons film att landa på samma nivå.

 

Det kan vi tacka regissören Fede Alvarez för. Han bevisade tidigt att han har något att tillföra skräckgenren med stabila remaken ”Evil Dead” och desto mer med suveräna ”Don’t Breathe” (”The Girl in the Spider's Web” behöver vi inte diskutera...). Det känns att han laddat batterierna med sin första film på sex år för här är det fullt ös medvetslös som gäller.

 

 

Handlingen denna gång utspelas 2142, tjugo år år efter ”Alien” och följer unga Rain (Cailee Spaeny, "Priscilla") och hennes bror Andy (David Jonsson, ”Rye Lane”), en android. För att få chansen att fly den planet där de tvingas slavarbeta så följer de med några bekanta för att plundra en övergiven rymdstation på dyrbarheter. Ni kan ju gissa vilka varelser som gömmer sig i skuggorna...

 

Där Alvarez, som även skrivit manus tillsammans med parhästen Rodo Sayagues, kanske inte är någon mästare i djuplodad karaktärsutveckling så är han däremot en hejare på tempo och spänning. Det han bevisat i tidigare alster gäller även här och han plockar galant upp stafettpinnen efter James Cameron och levererar på liknande sätt pampig action som efter effektiv uppbyggnad knappt tar en vilopaus.

 

Risken att vi inte ska hinna eller orka bry oss om karaktärerna i all svettig jakt och kamp elimineras av en sympatisk, stabil och relativt okänd ensemble. Spaenys tuffa hjältinna är kanske inte på samma våglängd som franchisens drottning Sigourney Weaver men däremot finns så mycket hjärta i syskonrelationen med Jonsson, som bidrar med filmens starkaste insats.

 

 

Idag mer relevanta teman om artificiell intelligens och vad som gör en människa skrapades på ytan i "Aliens" när androiden Bishop (Lance Henriksen) introducerades. Här utvecklas det ytterligare när gränserna mellan syskonkärlek och programmerad lojalitet suddas ut.

 

Även Archie Renaux (”Shadow and Bone”), Isabela Merced (”Madame Web”), Spike Fearn (”Aftersun”) och långfilmsdebutanten Aileen Wu hjälper till att ge rollfigurerna kött och blod. Men ska vi vara ärliga så är det knappast skådespelarna som är de riktiga stjärnorna i en ”Alien”-film. Man väntar ivrigt på vår fruktade xenomorph och dess armé av facehuggers.

 

Liksom i originalet från 1979, som i sig lärde sig ett och annat från ”Hajen”, så väntar Alvarez klokt med att presentera monstren. Istället lär vi känna karaktärerna och följer med på deras resa mot det okända. Vi vet vad som väntar och spänningsmomentet ökar desto mer när vi landar i bekanta korridorer.

När det väl börjar hända saker så blir det åka av och när de otäcka varelserna dyker upp bultar ett skräckälskande nördhjärta lite extra.

 

 

Det hjälper såklart att man satsat extra mycket på praktiska specialeffekter och de få digitala är så välgjorda att det sällan distraherar. Det är även en kul överraskning att vi får återse en gammal nyckelperson, vars comeback skulle kunnat bli ett billigt påskägg. Här fungerar det utmärkt, både i kontexten och filmens handling.

 

Under finalen introduceras ett element som sannolikt kommer bli en vattendelare bland fansen. Det är smärtsamt nära gränsen att uppfattas som ett desperat försök till något nytt - hatstormen som kom efter "Halloween Ends" är en riskfaktor. Men de överlevande hjältarnas kamp är så medryckande och spänningen så tajt att det går att överse. Här finns till och med några svindlande, ”Gravity”-liknande ögonblick ute i rymden.

 

”Alien: Romulus” återskapar träffsäkert stämningen och känslan från de två första ”Alien”-filmerna och bör fungerar lika fint för unga som gamla fans.

Alvarez är uppenbart ett hängivet fan med stor förkärlek och respekt för franchisen, och bjuder på några väl valda men subtila referenser. Samtidigt djupdyker den inte i någon komplicerad mytologi utan erbjuder vild, intensiv spänning för både science fiction- och skräckpubliken.