4 snedsteg som gör "The Rise of Skywalker" till en förkrossande besvikelse

Efter över 40 år, tre trilogier och nio filmer befinner vi oss nu här, i en verklighet där Skywalker-sagan vemodigt nog har nått sitt slut i form av "Star Wars: The Rise of Skywalker". Trots att jag älskade den magnifika "Star Wars: The Last Jedi" av hela mitt hjärta (som jag har skrivit mer om här) och kunde nosa mig till bakåtsträvandet som väntade runt hörnet så var förväntningarna givetvis höga på förhand. Så länge jag kan minnas har Star Wars varit en betydande del av mitt liv och karaktärerna och världen har blivit en del av mitt väsen. När J.J. Abrams (som gjorde "The Force Awakens") fick förtroendet att styra skutan i hamn så vajade onekligen skrikande röda flaggor om regression, men jag stack huvudet i sanden och hoppades på det bästa.

 

Helt förgäves visade det sig, givetvis. I princip alla farhågor jag hade när jag slog mig ner i biofåtöljen hade besannats när eftertexterna rullade och den förkrossande besvikelsen var ett faktum. Under drygt två och en halv timme hade en rörig och "The Last Jedi"-fientlig soppa utspelat sig framför ögonen på mig, helt utan något nämnvärt emotionellt tryck. Bakom en polerad yta finns en ekande tomhet som speglar det jag nu känner varje dag när jag vaknar och kommer ihåg att det var den här filmen som fick avsluta denna ikoniska saga.

 

Vad var det egentligen som gick så oerhört fel? Hur kunde det bli så här? Nedan försöker jag reda ut det genom att ta en titt på ett par fatala smärtpunkter som jag inte kan sluta grubbla över.

 

 

 

 

Som jag skrev i den text om "The Last Jedi" som jag länkade till ovan så var en av den filmens allra starkaste sidor att den vågade "döda det förflutna" och bana väg framåt. Abrams "The Force Awakens" var slaviskt kopplad till originaltrilogin, men när Rian Johnson kom in gick han uppfriskande nog på motsatt håll på flera sätt. Allra tydligast gjorde han det genom att gå emot fansens förväntningar kring Reys släktskap och presentera möjligheten att hon inte har något blodsband till legacy-släkterna, utan att hon kom från "ingenting".

 

För mig personligen (och många andra) var det helt rätt väg att gå, för även om jag älskar Star Wars så inser jag hur trött, gjort och rent ut sagt ointressant det är när varje betydande figur i sagan envist måste vara en del av de stora släktträden. Idén om att Reys kraft inte är nedärvd utan kommer från henne själv, inifrån, är kittlande i sin demokratisering och gör henne till en av sagans mest spännande karaktärer. Hon är en luttrad överlevare och när vi först möter henne är hon övergiven och isolerad och söker desperat efter någon form av samhörighet. "The belonging you seek is not behind you, it is ahead" säger Maz Kanata till henne och det är precis där nyckeln till hennes karaktär finns. Bandet till hennes nyfunna vänner och mentorer blir starkare än blod och bakgrund, det är där hon hittar sin kraft och det är precis så det borde ha förblivit. 

 

Istället gör Abrams och Chris Terrio (som skrev manus tillsammans med Abrams) henne till Palpatines barnbarn och förankrar henne djupt in i originaltrilogin, så långt bakåt vi kan komma. Avslöjandet framkallade en del skratt i biosalongen när jag såg filmen och exakt så obegripligt risigt är det. Dels känns det som en bisarr efterkonstruktion som osmidigt och helt utan uppbyggnad kilas in för att vinna gunst hos de mest lättköpta av fans, till katastrofalt platt resultat. Att han skulle ha varit någon sorts "puppet master" bakom kulisserna i hela den nya trilogin känns som den mest fantasilösa och oinspirerade nonsens man kan tänka sig. Allra värst är dock att vändningen retroaktivt underminerar Rey och reducerar henne till en urtvättad Star Wars-klyscha. Hon visade sig bara vara en till i raden av alla "utvalda" som har kraften i blodet och följer en förutbestämd väg mot "toppen". Makten och handlingskraften rycks våldsamt ur hennes händer och läggs i ödets vagga, så smärtsamt trist.

 

Slutögonblicket när hon kallar sig själv "Rey Skywalker" känns också väldigt forcerat när hon nu faktiskt har fått reda på var hon kommer ifrån och vilken släkt hon tillhör. Det ögonblicket hade tryckt till så mycket hårdare om så inte var fallet.

 

 

 

Palpatines roll i berättelsen är även ett symptom på ett mer övergripande problem som filmen har, att den i halsbrytande takt expanderar explosivt när den istället borde fokusera på de redan etablerade pjäserna på brädet. När Rian Johnson kom in och gjorde "The Last Jedi" verkar han ha insett att den glödande kärnan i det som Abrams introducerade i episod 7 var relationen mellan Rey och Kylo Ren, två urstarka karaktärer som spelas till briljans av Daisy Ridley och Adam Driver. Under episod 8 såg vi därför hur de överflödiga bihangen, exempelvis Palpatine-kopian Snoke och Boba Fett-kopian Captain Phasma, skalades bort till fördel för "Reylo". Till och med Luke fick duktigt lämna scenen, om än efter en helt monumental comeback och hjältedöd (#MyLuke).

 

Abrams och Terrio hade med andra ord alla möjligheter att göra en laserfokuserad och intim final när de påbörjade arbetet med "The Rise of Skywalker". Vi kunde ha fått ett "less is more"-slut där den komplexa kampen mellan Rey och Kylo Ren hade stått i centrum och getts tillräckligt med luft för att andas och frodas. Den fina drömmen krossas dock redan under den löjligt hastiga och sönderklippta öppningen som fick mig att nostalgiskt minnas den briljanta bomber-inledningen i "The Last Jedi". Hela filmen fortsätter sedan på det spåret och stannar inte upp för en sekund, utan saker och ting slängs in med sån hastighet och brist på eftertanke att det mesta känns helt obetydligt och tyngdlöst. Det är en tårta med extra allt och det enda problemet är att vi redan är mätta sedan länge.

 

Många av karaktärerna hade kunnat strykas ur berättelsen utan några som helst problem, vilket är det ultimata beviset på att de inte borde ha varit där från första början. Nya förmågor som Jannah (Naomi Ackie) och Zorii Bliss (Keri Russell, som jag avgudar) är snyggt designade och intressanta på pappret, men de får absolut ingenting att göra (mer än att stävja den heta homoerotiska stämningen mellan Finn och Poe?) och känns totalt bortkastade på alla sätt. Deras enda funktion tycks vara att leverera styltig exposition som inte hade behövts alls om storyn bara hade varit lite smalare. Särskilt första halvan av filmen är oerhört svag på den fronten och består nästan enbart av scener där Rey, Finn och Poe åker till nya platser och möter nya karaktärer som trubbigt förklarar vad det är som pågår. Karaktärerna slarvas bort i ett stormigt hav av handling.

 

Samma kan även sägas om oförklarliga Knights of Ren, som klumpigt strösslas ut på olika ställen i filmen för att det inte ska kännas helt lösryckt när Kylo tar sig an dem i slutet (spoiler: det gör det ändå), general Pryde (Richard E. Grant) och allas vår älskade Lando Calrissian. Det är fint att se karismatiska Billy Dee Williams iklädd manteln igen men även Lando skulle kunna lyftas bort ur narrativet utan några direkta konsekvenser för händelseförloppet, så pass obetydlig är han. Det är helt uppenbart att han är med i filmen för att plocka enkla originaltrilogi-poäng och det räcker inte på långa vägar för att rättfärdiga hans inhopp. 

 

 

 

Detta trodde jag verkligen att vi hade jobbat oss förbi vid det här laget. Efter Death Star (slutet i "Star Wars"), Death Star II (slutet i "The Return of the Jedi") och Starkiller Base (slutet i "The Force Awakens") tänkte jag att det inte fanns en chans att vi skulle få en film till med precis samma slutstrid, men ack så fel jag hade. "The Rise of Skywalker" gör det nämligen igen, ofattbart nog.

 

Visst, i det här fallet är det inte en enda klotformad planetförstörare som ska sänkas, utan en armada av Star Destroyers med planetförstörande vapen. Med den lilla utvecklingen tror kanske Abrams och Terrio att de ska komma undan med att än en gång kopiera det vanligaste och mest slitna slutet i franchisen, men det är så uppenbart att det träffar tittaren som en bulldozer i ansiktet. Ett flyganfall lett av en våghalsig x-wing-pilot (i det här fallet Poe Dameron) koordineras med ett markanfall som måste slå ut någon form av nyckeldel i motståndarnas arsenal. Precis som i "The Return of the Jedi" ställs också en ensam jedi (Rey) inför sin största utmaning hittills i form av en inbjudan till den mörka sidan av kraften. Addera också att räddningen i form av förstärkning kommer i sista sekund efter ihåligt tjat om att "vi kommer få klara oss själva, ingen kommer till vår undsättning", detta till absolut ingens förvåning. 

 

Jag trodde inte mina ögon när detta utspelade sig framför mig och jag insåg att Abrams, trots den högljudda kritik han fick för att "The Force Awakens" på många sätt var en karbonkopia av episod 4, hade gjort exakt samma sak igen. Den allra värsta insikten som detta förde med sig var dock en helt annan, insikten om att detta kanske räcker för vissa "Star Wars"-fans, att det är just en bekväm kopia man vill se när man köper biljetten till "The Rise of Skywalker". För mig kunde det inte ligga längre ifrån det jag önskade mig av den här filmen. 

  

 

 

Det här är den som är mest ledsam av alla punkter. Carrie Fisher gick som bekant bort i slutet av 2016, vilket vände upp-och-ner på en av de få övergripande planer som fanns för den nya trilogin. "The Rise of Skywalker" skulle nämligen ha varit Fishers film, efter att "The Force Awakens" riktade fokus mot Harrison Ford och "The Last Jedi" placerade Mark Hamill i centrum. Det var hennes tur nu, men livets deprimerande realiteter satte käppar i hjulet för det.

 

Abrams och Terrios kanske allra viktigaste uppgift med den här filmen var alltså att ge Leia ett värdigt farväl och knyta ihop hennes del av berättelsen på ett respektfullt sätt. Det är hjärtskärande att konstatera att de misslyckades, åtminstone med det förstnämnda. Med hjälp av digitala effekter och material som klipptes bort ur "The Force Awakens" har man försökt ge henne en betydande roll i berättelsen, vilket är beundransvärt på pappret men utförandet är så bristfälligt att det hade varit mycket bättre att bara låta bli. Scenerna som Leia är med i har ett helt annat flyt (eller snarare inget flyt alls) som gör att man verkligen känner hur de är konstruerade runt hennes material ("never underestimate a droid"-biten är särskilt stel) och de få repliker från henne som fanns att tillgå. Med osmidiga digitala trick har det klippts och klistrats med "body doubles", och det är uppenbart. 

 

Att de därför försöker gömma henne så mycket som möjligt kring sidlinjerna gör också att hon blir en passiv figur i storyn som mest observerar från skuggorna, vilket underminerar hela karaktären. Om det är något Leia absolut inte är så är det passiv och avvaktande. Det faktum att det är Han Solo som dyker upp som ett levande minne (det låter som ett dåligt skämt när man skriver det, men det är sant) för Kylo Ren känns också ovärdigt, när det helt solklart borde ha varit Leia.

 

Jag vidhåller att det mest respektfulla och värdiga avslutet för Leia hade varit att bara starta filmen med "general Leia Organa is dead" som första meningen i öppningstexten för att sedan bygga filmen kring den förkrossande förlusten och involvera det i berättelsen snarare än henne själv.