10 ruggigt bra filmer jag älskade (och aldrig vill se om igen)

”Tomten är far till alla barnen” tåls att ses jul efter jul. Den 12 timmar långa extended-versionen av ”Sagan om Ringen”-trilogin tåls att ses när som helst. Men andra filmer ter sig bättre som engångsupplevelser. Dessa ska vi prata om.

 

Här är 10 ruggigt bra filmer jag aldrig vill se om.

 

 

 

Denna film dubbar jag till ett filmiskt mästerverk. Det är jag inte ensam om. ”Gå och se” har ofta beskrivits som den läskigaste filmen någonsin som inte är en skräckfilm. Jag förstår varför.

 

Med närbilder som får blodet att frysa och scener som får människotron att säcka ihop, avhandlar ”Gå och se” individens och kollektivets mörkaste och hemskaste sidor. Filmen handlar om en ung rysk pojkes fruktansvärda upplevelser när han går med i den ryska motståndsarmén under andra världskriget. Och när jag säger fruktansvärda, menar jag fruktansvärda.

 

”Gå och se” är lortig och rå, hemsk och måttlös. Den är helt enkelt för jobbig för att se en andra gång. Jag är glad att jag har sett den, men jag vill aldrig se den igen.

 

 

 

Ari Asters mycket bra men tokläbbiga skräckis ”Midsommar” är visuellt slående, djupt omskakande och väldigt dålig marknadsföring för svensk landsbygd.

 

Den vackra och vrickade filmen har blivit till en av den moderna skräckens kulturella hörnstenar och fruktas så även av de erfarnaste av skräckfilmstittare. Filmen är inte otäck i traditionell bemärkelse – vilket gör den desto otäckare. Det är nästan svårt att förklara hur ”Midsommar” anfaller, vilka punkter den trycker på, varför den skär så djupt. Ari Aster är en galen vetenskapsman i regibåset, skräcken är hans vapen och vi är hans labbråttor.

 

Se definitivt denna rulle om du gillar skräck. Se den eventuellt också om du inte gillar skräck, för upplevelsens skull. Men se den för guds skull inte mer än en gång. Då rör det sig om ett självskadebeteende.

 

 

 

”The Whale” är en ärlig film som skakar om i känslokitteln, den skiner ljus där vi sällan tittar och är en nyanserad genomlysning av problem som samhället inte talar öppet om.

 

Trots det vill jag inte se om filmen. ”The Whale” är sorglig och tung, jobbig och brutal, och utspelar sig i ett och samma rum hela filmen igenom. Se Brendan Frasers livs bästa roll en gång och låt den sedan marinera minnet för evigt. Jag pallar i alla fall inte genomlida Charlies fruktansvärda självskadebeteende en andra gång.

 

 

 

Att bevittna kapitalismens giriga rovdjur på jakt, att se ursprungsbefolkningar och familjer mördas i tystnad, att få uppleva kolonialismens tusen små svek och hugg – i nästan fyra timmar – är deppigt och så förbannat frustrerande. Men att klä av och blottlägga den korrumperade kärnan i den amerikanska drömmen är befriande.

 

Scorseses ”Killers of the Flower Moon” är viktig, stark och sevärd. Men en gång räcker. Jag kommer inte se filmen igen. Mycket på grund av att den är väldigt lång och statisk: mord, mord, mord. Men, som sagt, sevärd och bra och nödvändig.

 

 

 

Att se ”Uncut Gems” är som att bli jagad av tigrar över en brinnande åker som är strösslad med krossat glas; det gör ont, är förvirrande, och fullständigt utmattande.

 

Denna pulshöjare är inte min favoritfilm, men den är stark och sevärd i den mån att den lyckas med det den vill, vilket är att du ska känna samma stress som den djupt skuldsatte juveleraren Howard Ratner (duktigt spelad av Adam Sandler). Howard Ratner är en korttänkt, riskbenägen och rätt så korkad man, vars snabba svar på tal och totala oförmåga att ta rätt beslut försätter honom i en sällan skådad spiral av stress och elände.

 

Jag satt med puls som om att jag precis varit ute och sprungit när jag såg filmen och var tvungen att duscha efteråt. Aldrig mer.

 

 

 

Denna film får dig att gråta för att du är ledsen, för att du är arg, för att du är uppgiven, för att du hatar mänskligheten, för att du älskar mänskligheten, för att du är en del av den. En sådan turbulent och otroligt omtumlande känslostorm upplever man inte gärna mer än en gång. Men en gång bör man göra det. Filmen är brännande bra, välavvägt vidrig och sentimentalt slående.

 

Se, se, se – men en gång.

 

 

 

I 127 timmar satt bergsklättraren Aron Ralston (det här är en riktig historia) fast i en bergsskreva med en jättesten hårt pressad över sin högra arm. Han ropade och ryckte, bad och hoppades, men ingen kom. Viljan att leva blev till slut så stark att Aron, med hjälp av kniv och tång, skar av sin arm.

 

När han satt fast filmade Aron sig själv med en videokamera som han hade med sig. Därför är mycket av det du ser i filmen är på pricken imiterat. ”127 timmar” är en fascinerande överlevnadsberättelse. Men nästa film på listan tar det till nästa nivå alltså.

 

 

 

Det känns som att alla hört talas om den mytomspunna skräckhistorien om rugbylaget vars flygplan kraschade i Andesbergen och som där tvingades äta varandra för att överleva. Historien har liksom svävat runt i årtionden, för mig alltid pendlat mellan sägen och skräck, och agerat mer som en moralisk knäckfråga än en verklig berättelse.

 

Men berättelsen är verklig. Sjukt verklig. Den spanskproducerade Netflix-filmen levererar en verklighetsskildring som du känner i varje ben och cell: den bitande kylan, de ihåliga magarna, de kvävande ravinerna, det avlägsna men alltid glödande hoppet. Denna berättelse är en av mänsklighetens riktigt stora.

 

Flygplanskraschscenen är det kanske sjukaste jag sett. Slå på högt ljud så känns det som att du själv störtar. Och ja, du får se människokött x-antal gånger. En gång bör man se denna moralkittlande överlevnadsberättelse.

 

 

 

Ännu en överlevnadsberättelse. Men här är det inte elementen som hotar, utan nedseglande Napalmbomber.

 

Mot slutet av andra världskriget släpper amerikanska soldater Napalmbomber över flera japanska städer. En sådan stad är kåkstaden Kobe, som i stort är byggd i trä. Bomberna är vackra på himlen, som svärmande eldflugor, men när de detonerar utlöses helvetet, och allt som invånarna kallat för hem blir till en ocean av eld.

 

Berättelsen följer två föräldralösa barn som tvingas på flykt – fjortonårige Seita och hans fyraåriga lillasyster Setsuko – och är så stark att den får dig att omvärdera det tecknade formatets potential. Faktum är att denna berättelse nog faktiskt får sin styrka av att vara just tecknad; det på något sätt höjer utsattheten och oskyldigheten, ingjuter en typ av poesi i bildrutorna.

 

Jag rekommenderar verkligen denna film. Men den är hjärtekrossande.

 

 

 

Vi avslutar listan med vad jag tror är den läskigaste filmen jag sett.

 

Den moderna skräckens kanske främste auteur Ari Aster har i sitt gedigna samarbete med det flummiga produktionsbolaget A24 skakat fram några av historiens läskigaste filmupplevelser. ”Midsommar” har vi redan avhandlat. Men det finns en film som är läskigare: ”Hereditary”, skräckfenomenet från 2018, den läskigaste herren på den största täppan, en genuint obehaglig upplevelse som inte är för alla.

 

I grunden är ”Hereditary” en berättelse om en familj i sorg. Filmen innehåller klassiska, övernaturliga skräckelement, men får sin särprägel av att kombinera dessa med mänsklig psykologi. Söker du ett fläckfritt skådespeleri, nakna kultmedlemmar som gömmer sig i mörka hörn och en riktigt stor men obehaglig filmupplevelse? Se då denna rulle.

 

Ari Aster skrämde med ”Hereditary” den absoluta skiten ur mig, och för det är jag både tacksam och ångerfull.