Hur är det att uppleva "Indiana Jones"-filmerna för första gången?

Det finns skämskuddar, och så finns det skämskuddar. Trots att många av oss är stora filmälskare så har få av oss lyckats beta av hela IMDb:s topp 250 - och det finns alltid några av filmhistoriens mest obskyra guldkorn som vi har missat. I en fullspäckad vardag kan det oftast vara skönt att koppla av till lite lättsamma äventyr, farliga fällor, och en smårolig hjälte att hålla på.

Därmed sagt är det helt oförklarligt att jag, en filmrecensent, aldrig lyckats beta av “Indiana Jones”-filmerna. De fyra äventyren behöver säkert ingen närmare presentation - kanske bara för min skull då - men historierna om arkeologen Indiana Jones och hans upptåg bland relikerna hamnade aldrig i sin helhet på någon av mina skärmar. Högst beklagligt, men det är ju aldrig försent att ge sig ut på djungeläventyr. Nu kör vi!

Det tar inte långt efter att första filmen rullar igång till att det swishas fram bland lianer, spännande lönndörrar upptäcks, och allehanda exotiska djur dyker fram. Jag kan förstå hur ett barn med tindrande ögon blir helt tagen av de rafflande mysterierna, gömda skatterna, och den kvicktänkta Jones som alltid bär med sig ett ess i djungelskjortan. I min familj avgudade vi istället “James Bond”, och visst finns det även här likheter med Mr Bond. Vid ett långt båtrace i Venedigs kanalsystem undrar jag en stund ifall jag egentligen satt igång rätt film.

Ibland pratar man om hur mycket nostalgifaktorn spelar in vid omtitt av din barndoms favoritfilmer. Var filmen verkligen så bra, eller tycker du mest om den för att den påminner om ett bekymmersfritt barnliv? Visar du filmen för en oförstående vän i vuxen ålder, så nja, då kanske den inte var helt lika bra som den var i enklare tider. I Indiana Jones fall - tja, trots sina magiskt spännande upptåg så dyker det visst upp en del saker som inte har följt med i tiden.

 

 

Det känns som vanligt som att svära i kyrkan när kultfilmer ska under luppen. Vi är idag mer medvetna om att inte allt har åldrats på det bästa viset - och jag fasas över de stereotypiska karaktärerna - främst i “Temple of Doom”, men egentligen genomgående - av både minoritetsfolk och religiösa myter. Det bakas in som skojiga element som en del av den spännande historia vi följer, men att till exempelvis driva med aphjärna som en typisk indisk rätt känns mer än bara fördomsfullt.

När turen väl kom till den senaste filmen, som släpptes 2008, tändes hos mig hoppet för modernt tänk och med nya, spännande effekter. Inget ont mot 80-talet - och effekterna i Indiana Jones överraskade generellt mig rejält på ett positivt sätt - men här snackar vi snarare något år efter att “Sagan om konungens återkomst” och de flesta “Harry Potter”-filmer hade haft sina premiärer. Äventyrsfilmen var ju återigen på topp!

Min vuxna titt fick dessvärre instämma in de klagomål som jag redan tidigare fångat upp gällande “Kristalldödskallens rike”. Även om jag uppskattar att vi knyter an till första filmen - inga spoilers, men återigen, det kanske bara var jag kvar i världen som inte hade sett den - så knyts inte hela säcken ihop för det. Berättelsen är något av ett i mitt tycke hafsverk, och lyckas med konststycket att kännas segstartad samtidigt som att vissa (många) händelser är rent utsagt ologiska. Nåväl, den återuppväckte åtminstone min barndomsrädsla för kvicksand.

I det stora hela kan jag verkligen förstå hur Indiana Jones och hans spännande mysterier har banat vägen för äventyrsfilmer i alla dess former. Hade jag fått se dem som barn hade jag säkerligen önskat mig en safariutklädnad och en snygg fedora i julklapp. Vad som väntar i framtiden för Indy och hans vänner återstår att se, men jag kan väl lägga hoppet till att den femte filmen i serien räddar tillbaka snärten i Jones piska. Från mitt håll lovar jag i alla fall att inte vänta dryga 30 år till innan jag tar tag i att se den.

Summering av min allra första upplevelse av den spännande filmserien om den piskbärande arkelogen:

 

 

 

Här tar mitt maraton vid - och det är även här jag känner igen mest, ifrån klipp som har skymtat förbi under åren som gått. Inledningsscenen är rent ut sagt inbjudande magisk - det är precis så här man gör en äventyrsfilm!

Genomgående sugs jag med i alla spännande moment som filmen visar upp. Det är nazister, lianer, ormar, sanddynor - och kärlek. Jag är övertygad om att jag hade älskar detta lika mycket ifall jag varit 12 när den kom ut, såsom jag gör idag. Harrison Ford har den där glimten i ögat som just en äventyrlig protagonist ska ha.

Inte nog med att actionsekvenserna är härliga, jag uppskattar de mer seriösa bitarna där Ford får vara arkeologen Jones. Han får ett djup och intelligens i sin karaktär som ibland slarvas bort i actionfilmer som släpps i modern tid. Hatten av, från mitt håll!

 

 

 

 

Hur följer man då upp en inledningsscen så ikonisk som sin föregångare levererade? Ja, genom att göra den ännu lite galnare. Redan från sin showiga start har den mig intresserad, och den utdragna kampen om både motgift och diamant är riktigt rolig i all sin allvarsamhet. En svängig och kul action-inledningssekvens som jag lägger till i min personliga favoritlista.

Trots sina många år på nacken kan jag tyvärr inte helt bortse från att ett flertal scener i vår uppföljare inte har åldrats helt perfekt. Middagsscenen hos “ursprungbefolkningen” får mig att vrida på mig både av obehag, men även av de extrema karikatyrerna. Inget som hade kunnat serveras idag direkt.

Med det negativa åt sidan så njuter jag innerligt av finalen jag får se i “Temple of Doom”. Den vulkaniska underjorden fylld med lava är en sån som skulle ha gett mig mardrömmar som barn - men även här i vuxen ålder återväcker den någon slags Mount Doom-skräck. En värdig uppföljare till en redan högt uppsatt ribba.

 

 

 

 

Vid tredje filmen i mitt maraton undrar jag när den stora dippen ska komma. Det gör den inte, utan jag har till och med ännu roligare i “Det sista korståget”. Nazisterna är tillbaka (vilket alltid är intressant), och det nya tillskottet i form av Sean Connery visar sig vara ett riktigt genidrag. Även här rycks jag med i det spännande äventyret som Indy och hans vänner bjuder mig på.

Den svaghet jag upplever med “Det sista korståget” är den något endimensionella skurken Elsa. Hon blir inte mer än en “lockerska” och det känns lite förlegat. Men generellt sätt stör det inte filmen då fokus hamnar snyggt på de två legendariska skådespelarna i huvudrollerna. Att vi dessutom får en liten glimt av min tyvärr för tidigt bortgångna favorit River Phoenix gjorde hela min dag.

Överlag så plockar “Det sista korståget” upp stafettpinnen och levererar en Indiana Jones-film närapå lika bra som originalet. En härlig åktur bjöds jag på, och fick äntligen (här kommer en riktig skämskudde) lära mig var citatet “You chose.. poorly” kom ifrån”!

 

 

 

 

När turen kom till den senaste filmen så bjuds jag på en uppföljare som jag tyvärr inte alls förstod mig på. Den inledande, lovande scenen i hangaren ger mig snart huvudbry och det är dessutom en hel del som helt enkelt inte är logiskt. Så där fungerar väl inte magnetism? Jag förstår mig inte alls på varför en fantastisk Cate Blanchett reduceras till en stel, stereotypiskt karaktär som inte ens hade varit värdig för en C-kändis att tackla.

Indiana i sig finner jag inte så mycket fel på (det kan ju ibland bli lite obekvämt när de äldre ska återfinna sig i sina glansdagar), utan Harrison Ford kör sin grej med bravur - om än lite långsammare än vad jag precis tidigare sett honom göra.

De fina återföreningarna som vi får uppleva är helt klart filmens behållning, och det jag uppskattade allra mest med nummer fyra i serien. Historien kändes i övrigt rörig och lite väl onaturlig för min smak, och det är tyvärr en hel del som jag inte alls känner igen som den Indiana Jones som jag precis lärt känna. Så tyvärr dippar hela filmserien en del i slutet - men de fina minnena från tittandet av de tre tidigare filmerna kommer jag alltid att titta tillbaka på med glädje.