Så är det att se om "Scream"-filmerna idag

Alla som sett några skräckfilmer vet att ingen genre styrs av klyschor så mycket som den. Folk springer uppför trappor i huset när det hörs ljud från övervåningen istället för ut ur huset. De snubblar oförklarligt över osynliga saker. Mördaren kommer ifatt springande offer även om han eller hon själv går.

 

Listan är lång och varenda slashermovie som gjordes under 80-talet prickade av samtliga punkter på den. Jag kallar det nödlösningar för att skapa spänning istället för att anstränga sig nog för att skapa den ur logiska situationer. Det kändes slitet, tröttsamt och förutsägbart.

 

Det var statusen på slashergenren när filmen "Scream" gick upp på amerikanska biodukar den 20 december 1996.

 

 

 

Föga anade nog någon biobesökare att skulle få uppleva en milstolpe i skräckhistorien. Från första sekund började vad som bäst beskrivs som psykologisk terror. Hotet om våld trängde sig på med rå kraft.

 

På premiärvisningen visste ingen hur mördaren såg ut. Första åsynen av masken i den numera klassiska inledande popcornscenen kom som en chock. Den största chocken var dock att man dödade filmens största stjärna Drew Barrymore redan efter drygt tio minuter. Den här filmen följde inte konventioner. Framför allt undvek filmen nämnda klyschor. Tryggheten som de skapat sedan slashergenrens födelse mördades brutalt.

Genom att skapa karaktärer som man bryr sig om in i minsta biroll får "Scream" oss också att känna med varje mordoffer. Det är extremt ovanligt i genren. Scenen när filmnörden Randy går igenom reglerna för att överleva en skräckfilm är klassisk. Den visar att det lilla av klyschigt beteende som filmen har är medvetet. Slasherfilmen som fenomen parodierades och återföddes samtidigt på ett briljant sätt av manusförfattaren Kevin Williamson.

 

 

 

Det andra kapitlet i serien gav mer av samma nerviga spänning och samma psykologiskt råa iscensättande av hotfulla situationer som sin föregångare. Blandningen av spänning, drama, chocker och deckargåta var lika snyggt ihopsytt. De oväntade dödsfallen fortsatte när man mördade filmens förmodligen populäraste karaktär Randy. Budskapet att ingen går säker gick därmed fram med lika fasansfull som hjärtskärande kraft. Karaktärerna kändes igen. Emotionellt och visuellt matchade man tonen i första filmen perfekt vilket är ovanligt i uppföljare.

Uppföljaren "Scream 2" började tyvärr offra logiken och intelligensen i karaktärernas beteende. Ett tydligt exempel på det är scenen när hjältinnan Sidney och en väninna sitter instängda i baksätet i en krockad bil med Ghostface utslagen i framsätet. Det är fullt förståeligt att Sidney behöver krypa över mördaren ut genom bilens främre sidoruta. Där upphör logiken. Här måste även väninnan av någon anledning krypa samma väg. Sidney tar inget redskap och slår ut mördaren totalt innan denna andra krypning kommer ske. Detta trots att järnrör finns utanför bilen.

 

Scener på den här låga intelligensnivån är vanligt att hitta i vanlig skräckfilm. För en filmserie som gjort det till en sak att parodiera dessa klyschor känns det dock billigt.

 

 

 

Det märks att Williamson inte skrev "Scream 3". Balansen mellan skräck och humor tappade helt balansen. Komedin tog helt över. Spänningen byggdes aldrig upp i skräckscenerna. De förlorade helt sin brutala styrka. Till och med huvudkaraktärerna kändes plötsligt ytliga, vilket helt tog djupet ur dramat. Kvar blev en närapå ren Hollywoodsatir. Det gav den ännu ett lager meta på de redan lagda, vilket var fascinerande. Dock uppvägde det inte för filmen brist på spänning.

Intelligensnivån sänks ännu mer den här gången. Ghostface dyker nu upp mitt bland folk. Alla skriker som i en Scooby Doo-film. Ingen slåss. Ingen försöker fly ut ur villan som det jagas runt i i ständigt hysteriskt tonfall i filmens final. Dock finns ett par saker som filmen gör rätt. Man ger oss ännu ett chockerande mord när ännu en viktig och populär karaktär dör efter bara några minuters speltid. Det ger effektivt budskapet att alla regler för vem som kommer överleva nu var slaktade ännu tydligare än med Randys död.

 

Man lyckas dessutom med att knyta ihop serien fint när mördaren indirekt legat bakom alla mord i hela serien. Cirkeln sluts perfekt.

 

 

 

Nu kände jag mig förståeligt nog färdig med serien. Elva år senare tyckte uppenbarligen ändå producenterna att det var dags för en ny runda mord. De bästa nyheterna var att Williamson var tillbaka ombord. Wes Craven regisserade, vilket gjorde den här serien till en av få med samma regissör till alla filmerna. Desto mer anmärkningsvärt var att man hade lyckats med bedriften att få ihop hela samlingen skådespelare trots det långa intervallet mellan filmerna.

 

En annan man som förtjänar att nämnas är kompositören Marco Beltrami som tonsatte alla fyra filmerna. Hans musik underbyggde den nerviga spänningen perfekt. När våldet kom så backade han upp knivhuggen med samma kraft som Bernard Herrmann gjorde i Alfred Hitchcocks "Psycho". När någon dött tonade den över i känslosamma stråkar som skar i hjärtat.

"Scream 4" är ett rejält steg upp i kvalitet i jämförelse med trean. Williamsons återkomst märks tydligt. Nu är balansen mellan satir och skräck återställd. En röd tråd genom filmserien hade varit att följa hur verkliga händelser blivit roman som sedan blivit film med uppföljare och kultfölje. Den tråden hade hela vägen kommenterat samhället genom att till exempel utforska hur filmvåld inspirerar verkligt våld. Nu är Sidney kändis tack vare tragedierna. Händelserna från första filmen är något som firas varje år i staden. Samhällssatir kan inte bli vassare än så.

 

 

 

Min tanke idag kring filmernas popularitet är att de perfekt speglade den attityd som gällde för filmens unga målgrupp under den tid som de gjordes i. Idag bidrar detta tyvärr till att "Scream"-serien känns aningen daterad. Den första filmen i serien är den enda som fortfarande är ikonisk. Detta på grund av de egenskaper som jag nämnt tidigare som än idag sticker ut rejält i genren. Övriga filmer i serien må inte hålla samma konstnärliga klass, men om man med kvalitet som måttstock jämför dem med 90 procent av senare tids skräckfilmer så är de överlägsna dem på grund av karaktärerna, skådespelarna och sina metainslag.

Tidens tand kan dock inte nöta ner kompetent hantverk. De här filmerna har Craven som största tillgång. Framför allt i första filmen visar han hur vass han är på att skapa nervig spänning. Han låter våldet träffa hårt. Man hoppar till, men det är inte billiga jump scares. Det är psykologisk och emotionell tortyr av publiken som kulminerar i rått chockerande våld.

 

Det återstår att se om regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett kan axla ansvaret med samma skicklighet i femte "Scream" som släpps 14 januari. Vi får klara oss utan Williamson som manusförfattare, men större delen av originalcasten är iallafall på plats.