Så överlever du fem kalkonfilmer i rad

”Plan 9 from Outer Space” är inte bara känd som världens sämsta film utan den som etablerade att film kan vara så dålig att den blir bra. Vi har alla sett dem – kalkonerna med gravallvarliga ambitioner men vars story, skådespelare, dialog, ja allt, är så tafatt att de i slutändan blir renodlade komedier.

Jag tog mig an uppdraget att utmana mig själv i hur många kalkoner jag orkade se på raken. Svaret blev fem. Det var tufft men med vin, snacks, sällskap, drinklekar och lite mer vin gick de ner. Här är en sammanfattning.

Vi inleder med mästaren M. Night Shyamalans pollenthriller om en självmordsepidemi orsakad av växter och träd. Det är lite kusligt i cirka två minuter (hårnål i strupen – ouch!) sen dyker Marky Mark upp som collegeprofessor och trovärdigheten hoppar från ett hustak tillsammans med några stackars byggarbetarstatister. Mark Wahlberg är vanligtvis rätt usel men uthärdlig när han spelar på sin kaxiga machoimage – här manar hans ständigt uppspärrade hundvalsblick till skämskudden, eller som i vårt fall vinboxen.

Dags för drinklek, typen där en klunk tas varje gång… (valfritt inlägg). Kompis 1 väljer ”varje gång illavarslande musik spelas till bilder av gräs”. Det blir mycket vin. Kompis 2:s ”varje gång någon jag vill ligga med dyker upp” bidrog dock inte till något drickande.

Filmen är ofta väldigt dålig på ett roligt sätt. Som dialogen (”I forgot he wasn’t a midget”), självmordsscenerna (snubben i lejonburen är en favorit) och skådespeleriet (Zooey Deschanel, varför??). Men den är också rätt tråkig. Jag menar, under majoriteten av filmen jagas de av gräs. Gräs!

Nästa bidrag till kvällen är en av de första spikarna i Lindsay Lohans karriärkista. Thrillern där hon spelar en dubbelroll (hoppla!) som duktig, pianospelande tjej respektive strippa. Den ena mördas och den andra vaknar upp med den andras identitet... Eller något. Jag hänger inte riktigt med, inte heller min kompis som ändå sett filmen förut. Det kan bero på antalet glas vin. Det kan även bero på att det är en av de sämsta filmerna någonsin.

Lekregler blir återigen ”person jag vill ligga med” (denna gång får vi till ett glas), bröst samt när Lindsay försöker agera ledsen. Till den senare (mitt förslag) dricker jag flertal gånger medan mina kompisar på allvar försvarar fröken Lohans spel. Jag kan inte riktigt ansluta mig till denna fanbase.

Filmen är i vilket fall bedrövlig. Många och långa strippscener (där Lohan inte helt realistiskt uppträder i BH), lite omotiverad tortyr där diverse kroppsdelar får sig en omgång samt en sådan där scen där Lohans sexiga trädgårdsmästare poserar i slow-motion i bästa jeansreklamsstil. I slutet går man så långt att låta stjärnan yttra filmens titel som en replik och mördaren visar sig vara (SPOILER!) – pianoläraren. Ridå.

En komedi så dålig att den blir kul är svårt eftersom dess ursprungliga syfte är att vara just kul. Men vi kör på den här afro-amerikanska ”Titta vi flyger”-kopian ändå. Det behövs en paus från alla pollenorsakade självmord och grådaskiga strippscener. Istället får vi svarta rappare och komiker på ett flygplan. Det blir många ”Snakes on a Plane”-relaterade ordvitsar i soffan. Inte alla så PK men till vårt försvar är knappast filmen det heller.

Det roligaste är nog att den här ”svarta komedin” frontas av Tom Arnold, kanske den vitaste människan i Hollywood. Sedan är det Kevin Hart, Method Man, Snoop Dogg… Ja, ni hör ju, bara kvalitetsnamn.

Jag tror jag skrattade några gånger men det beror nog mest på vinet. Vid det här laget ger min ena kompis upp och rör sig mot sängen.

Man brukar ju spara det bästa till sist, eller i detta fall senare. Jag har aldrig tidigare sett Tommy Wiseaus missförstådda mästerverk men ångrar att jag väntat så länge. Det finns inte en bildruta som inte dryper av hejdlös uselhet. Trots alla hypade youtube-scener så lever den så otroligt högt över förväntningarna.

Vår trötthet och berusade tillstånd bidrar självklart. Men det blir många spola-tillbaka-moment. Wiseaus eget överdrivet tillgjorda skratt som han lägger till efter sina egna repliker är fantastiskt. Och ”I did not hit her! I did not! Oh, hi Mike” är en odödlig klassiker.

Inget kalkonmaraton utan en Uwe Boll-rulle. Denna är, som de flesta av Bolls filmer, baserat på ett TV-spel. Redan där är ribban lagd. Storyn inkluderar zombies och festande ungdomar på en ö. Detta från en tid då ”Matrix”-filmerna fortfarande kändes relativt fräscha varpå Boll lagt in några sådana där ”häftiga” actionsekvenser i slow-motion. Eller några – en hel del. Ibland känns det som om de aldrig tar slut.

Här finns också en omotiverad berättarröst, en handfull snabba klipp från spelet, technomusik, rockmusik, bröst (vilken anständig kvinna lagar inte mat topless?), oförglömlig dialog (”You need protection!” ”It’s okay, I’m on the pill”) och zombies som kan både hoppa och simma. Det är en film så dålig att den nästan inte är kul utan bara dålig. Men det kan också vara för att jag vid detta laget mest vill sova. God natt!