12 hatade filmer som fick ta oförtjänt mycket skit

Det händer ofta att jag reflekterar över hur vissa filmer blir gigantiska megasuccéer älskade av alla. 

Istället för att kasta skit på poppis mainstream-film tänkte jag för en gångs skull göra lemonad av livets citroner. Det är dags att hylla några välkända filmer som, av olika och ofta oklara anledningar, sågades av kritiker eller publik. 

Oj, en lika delar stark som kamikazeartad öppning. Hatad av många och visst kan jag förstå delar av kritiken. ”The Nightstalkers” med Ryan Reynolds och Jessica Biel är rätt pajiga samtidigt som Blade hamnar i skymundan. Effekterna är inte direkt top notch även de inte är i närheten av vissa scener från ”Blade 2” och dess stop-motion anno 2002. Herrejävlar, den första stora fighten i tvåan  där en ryckigt animerad Blade slåss mot skurkar mer lika kattninjorna från ”Som hund och katt” (2001) är horribel. 

För övrigt må både ettan och tvåan vara bättre än del tre men personligen tycker jag att den är rätt kul, mycket tack vare Ryan Reynolds såklart. Än bättre blir det när man vet att det pågick ett krig mellan Wesley Snipes och regissören David Goyer. Wesley, inte helt tillfreds med regin, skall vid ett tillfälle ha försökt strypa David. Därefter spenderade Snipes all sin tid i trailern rökandes marijuana, vilket innebar att många av scenerna spelades in med stand-ins.  Han kommunicerade med Goyer enbart via post-its signerade Blade. Tydligen gick han aldrig ur karaktären under inspelningen.  

Personligen har jag svårt att förstå att tvåan i serien fått utstå mer hat än del tre. Visst når tvåan inte upp till originalets nivå; den är klart spretigare och stundtals betydligt fånigare. Den, som många ansåg, bristfälliga handlingen tillskrevs manusstrejken i Hollywood men det vete fan. Någon katastrof är den dock inte hur man än ser på det hela. ”Iron Man 3” däremot…  Jag undrade flera gånger om jag hade kommit över en kinesisk bootleg-version med inklippta scener från andra filmer valda på måfå. Det hade jag inte. 

Ett gött gäng superhjälte-wannabes ledda av Ben Stillers Mr. Furious, vars superkraft är att han kan bli riktigt, riktigt arg. Stjärnspäckat och barnsligt kul tycker jag; en åsikt inte så många verkar dela. Några år före Marvels och DC:s filmiska boom var ”Mystery Men” före sin tid vad det gäller att parodiera den aldrig sinande strömmen av superhjälterullar. 

Efter den briljanta ”Casino Royale” (2006) hade ”Quantum of Solace” en hel del att leva upp till. Efter att Pierce Brosnan några år tidigare hade surfat sig ur en CGI-flodvåg  renderad i Paint och åkt osynlig bil (wow!) var den nya och råa Bond precis vad franchisen behövde. Nej, Quantum of Solace är inte i närheten av sin föregångare men inte heller så pjåkig som alla verkar tycka. Som en actionpackad mellanfilm (som tar vid direkt efter ”Casino Royale”) funkar den fint i all sin speedade härlighet. ”Skyfall” (2012) lugnade ner tempot något med en bättre utvecklad story och sett som en helhet funkar alla filmerna utmärkt ihop. Och när vi ändå är inne på mellanfilmer…

Här snackar vi om att ha lite att leva upp till. Hur undviker man att misslyckas med en uppföljare till ”The Matrix” (1999) ? Man gör ingen, så enkelt är det. Nu var dock ”The Matrix” tänkt som en trilogi (läs: om den första filmen blev framgångsrik) och tvåan gjorde således entré fyra år efter originalet. Visst var en hel del av wow-faktorn borta samtidigt som flummigheten ökade markant. Den nästan helt datoranimerade ”Agent Smith gånger 1000-fighten” kan vi inte heller direkt sätta på pluskontot; det såg verkligen för jävligt ut.

Tvåan har dock sina förtjänster. Det maxade tempot (motorvägsscenen!) tillsammans med en del insikter om hur Matrix är uppbyggt samt en avslutande cliffhanger gjorde ”Reloaded” till ett helt ok mellankapitel. Hade ”Matrix Revolutions” levererat guld, tror jag många hade haft mer överseende med tvåans brister. Tyvärr levererade trean bara hästskit, med en arom värre än Sex Panther. En arom som tyvärr smetade av sig lite på både del ett och två. 

Platinum Dunes första men långt ifrån sista remake av klassiska skräckfilmer. Michael Bay agerade i vanlig ordning demonproducent. Det hela låter lika lockande som att äta upp sitt eget huvud men nyinspelningen av Tobe Hoopers klassiker är faktiskt inte så dum. Otäckt och slafsigt med snyggt foto och en härlig R. Lee Ermey (arga sergeanten från ”Full Metal Jacket”) som smått obehaglig sheriff. Om vi skall vara ärliga är originalet från 1974 betydligt mer komiskt är otäckt (Franklin någon?) medan 2003 års version väcker betydligt mer olust. Däremot skulle de kanske ha nöjt sig där. Leatherface efterföljande besök på vita duken har med rätta sågats vid fotknölarna. 

”Sucker Punch” är riktigt snygg, så är det bara. Riktigt, riktigt snygg. Som vanligt när Zack Snyder gör film samlar sig kritiken kring just detta; yta utan innehåll. Och? Ibland räcker lite ögongodis ganska långt. Att handlingen heller inte är så illa gör att ”Sucker Punch” får hänga bland sina andra missförstådda kompisar på denna lista. Jag gillar verkligen Snyders filmer med undantag för gravallvarliga ”Man of Steel” (2013) som var lika underhållande som en tvåtimmars VitaePro-reklam. Var allt en dröm i reklamfilmen för VitaePro förresten? Plötsligt står Niklas Wahlgren ensam på kontoret och kollegan tipsar om att dubbla dosen av anitpsykotisk medicin. Otäckt. Hur som helst, ett tips till Zack innan vi går vidare: ”dark and gritty”, hur poppis det än må vara, är inte applicerbart på alla filmer. 

Ok, jag är inget überfan av ”Cutthroat Island” men såhär i efterhand är det svårt att förstå hur den kunde floppa så ohyggligt hårt. Med sin budget på 98 miljoner drog den i USA in ungefär en tiondel av detta och fick Carolco Pictures att gå i konkurs. För er som inte kommer ihåg: När Carolco-loggan dök upp före en film under 80- och 90-talet visste man att något gott väntade. Världen var hur som helst inte redo för pirataction redan 1995 men det innebär inte att ”Cutthroat Island” är sämre än ”Pirates of the Caribbean-filmerna”. Detta… säger inte så mycket i och för sig, Äh, ge Renny Harlins piratfiasko en chans bara, så dålig är den inte. 

En av de bästa filmerna baserad på ett TV-spel! Lite som att vara en av de bästa höjdhopparna på de benlösas sommarläger. Bortsett från ovan mindre betydelsefulla utmärkelsen är dock ”Doom” i min mening ruskigt underhållande, oförtjänt av smisket den fått att kritiker och fanboys. Pang-pang på Mars med överlag sköna monster och en Dwayne Johnson i toppform. Att han för en gångs skull får spela skurk är en extra bonus; mer sånt tack. Bortsett från att slutfighten är lite lökig håller ”Doom” ångan uppe och FPS-sekvensen är riktigt kul. Punkt och slut. 

Ok, filmomslagets inferno med ett brinnande London omringat av en myriad av eldsprutande drakar lovade lite väl mycket. Det finns typ två drakar i filmen, det var det budgeten räckte till.  Men…. de är jävligt snyggt gjorda. Resten av filmens förtjänster kan till stor del sättas på kontot för ”dåligt-roligt” vilket heller inte skall föraktas. Matthew McConaugheys insats som tuffa Denton van Zan är fan episk. Publiken kände sig förmodligen snuvad på avsaknaden av drakinferno men ”Drakarnas Rike” tar igen detta med en butter Christian Bale, en galet överspelandes McConaughey och den bäst animerade draken på vita duken.  

Betraktad som en av filmhistoriens största floppar har ”Waterworld” inte fått så mycket kärlek. Problemet är att den inte kan betraktas som en flopp. Med sin då rekordartade budget på 175 miljoner dollar drog den till slut trots allt in 265 miljoner dollar på bio. Väldigt långt ifrån den succé som väntades men inga röda siffror. Filmen i sig är heller ingen katastrof; lite som ”Mad Max” på seglarkurs. Extra cred till filmmakarna som valde att förlägga en megabudgetfilm helt till havs; den utan tvekan svåraste inspelningsplatsen. Bara en sån sak. 

Varför inte sluta som vi började; med ett äkta självmordsuppdrag. Jag har inget problem med någon av Punisher-filmerna. Originalet från 1989 är kanske inget mästerverk såhär tjugofem är senare även om Dolph Lundgren gör en finfin insats som Frank Castle. Beakta även att filmen hade den hemska ”80-talet möter 90-talet-skarven” emot sig samt obefintlig budget. Det skulle ta femton år innan någon vågade sig på karaktären igen. Thomas Janes Punisher-tolkning från 2004 har nog fått ta mest skit, varav stora delar obefogad sådan. Visst tar sig manusförfattarna friheter med kärnmaterialet men det brukar liksom bli så vid adaptioner. Jane gör rollen riktigt bra och det hela blir en underhållande våldsfest med en överspelandes John Travolta som storskurk. Finalen när Travolta gnyendes släpas mot sin död må vara ofrivilligt komiskt men även solen har som bekant sina fläckar. 

Extra plus för den enorma brinnande dödskallen; det måste krävas sjuka skills för att får till en sån med bara bensin som hjälpmedel. Lite samma som i ”The Dark Knight Rises” (2012) där Batman sätter fyr på en gigantisk fladdermus uppe på bron. Hur har hjältarna tid till detta? Hur görs det rent praktiskt? Imponerande. 

Ray Stevenson (för övrigt sjukt underskattad) var näste man att tolka Frank Castle 2008. Med en ton mer lik förlagans var ”Punisher: War Zone” ytterst brutal och mörk. Punisher matade, likt i serietidningen, på som en stridsvagn på amfetamin. Det fanns inget utrymme för avancerade strategier; att meja ner skurkar räckte gott och väl. Utskälld av många gick inte heller denna version hem hos publiken. Varför? Jag vet faktiskt inte. 

Höjdpunkt: Ray totalmosar ett skurknylle med ett slag:

Bonus 1: ”Barnet” i Punishers famn när han avrättar den sittande skurken som… sitter hotfullt. Stelare barnskådis får man leta efter. 

Bonus 2: Den klockrena kortfilmen ”Dirty Laundry” (2012) där Thomas Jane repriserar rollen som the Punisher. Underbart!