Trots sina 25 titlar är James Bond-franchisen en del av filmhistorien jag fram tills nu helt förbisett. Och fördomsfullt förpassat som något bättre lämpat min fars generation. Flera av dessa förutfattade meningar infriades också, men ”Dr.No” bjöd också på en färgsprakande visuell resa genom 60-talets stilepok jag inte hade velat vara utan.
När den första James Bond-filmen ”Dr. No” hade premiär 1962 fick den ett blandat mottagande hos kritikerna. Vatikanen gjorde som den brukar och förkastade filmen för sitt vålds- och sexmissbruk medan The Guardians recensent kallade den för en ”neat and gripping thriller”.
Efter nästan två timmar med snygga brudar och biljaktsscener med välpolerade Chevrolets på ett soligt Jamaica kan jag dock konstaterat att ingen av deras båda utlåtande har överlevt tidens tand.
Jamaica - en brittisk koloni fram till 1962
Samtidigt som filmen hade premiär det vill säga. En del av problematiken med ”Dr.No”, liksom med många andra filmer från samma generation, är whitewashing. Framför allt de kinesiska karaktärerna gestaltas av vita skådespelare utklädda i traditionsenliga cheongsams/qipaos.
Representationen har kommit en bit sedan dess, och jag inser därför inte först att en av kvinnorna ska föreställa kines. Det är inte förrän kameran sveper över hennes ”kinesiska inredning” (d.v.s. torkade bambustänger och rislampor) som jag anar hennes nationalitet. Svårast att svälja är dock när en svart får skällsordet ”apa” kastat i ansiktet.
Är ”Dr. No” en filmklassiker?
Ja, för sin genre absolut. Och som franchise. Däremot ställer jag mig högst tveksam till om kommande cineaster lär känna att just denna är ”deras” Bond-film. Jag gissar att senare produktioner gjort större intryck på dem som ”Casino Royale” eller ”Skyfall”.
Även om originalet gav oss den oförglömliga musiken, scenen där Bond levererar sitt namn med hjälp av filmhistoriens mest minnesvärda konstpaus, hur en Martini bäst bör inmundigas och en härligt solbränd Sean Connery, upplevde jag inte kärnan i berättelsen som tillräckligt unikt för att denna Bond-film ska sticka ut.
Älska kläderna, scenografin och bilarna!
Det Marimekko-inspirerade introt, 60-tals makeupen med feta eyeliners, blänkande Alfa Romeos och Chevrolet Impalas - allt är förtrollande snyggt! Från de turkosa askkopparna till koppardörrarna och superskurkens kontrasterande svarta latexhandskar och vita cheongsam. Filmen är väl värd att se enkom för scenografin och kostymerna.
En slagsmålsscen tar exempelvis vid som en siluett bakom en gul plexiglasskiva. Varenda inredningsdetalj osar elegans och känsla för stil, vilket är helt i linje med Bonds gentlemannamässiga framtoning.
Superskurkens assistenter bär också otroligt roliga rymddräkts-liknande dräkter (som skydd mot radioaktivitet) gjorda i plast och polyester. Helt i linje med det årtiondets vurm för konstmaterial. Utescenerna lämnar dock mer att önska, vilka snarare för tankarna till ”Pippi på de sju haven”, och inte alltid nödvändigtvis på ett bra sätt.
Det stackars motsatta könet
James Bond är känd för sina kvinnotjusande egenskaper, och det framgår tydligt redan i första filmen. Kvinnorna faller bokstavligen för honom innan han hunnit öppna munnen. Han får aldrig ett nej. Inte ens när kvinnan i fråga troligen just blivit våldtagen av ett par andra män och nätt och jämnt klarat sig undan en explosion.
Till mycket är Bonds förmåga att förföra det motsatta könet överdrivet på gränsen till humoristiskt. Jag har heller aldrig tidigare sett en handduk svept på ett sätt som får den att likna ett haute-couture-plagg. Ryder (Ursula Andress), snäcksamlaren, är häpnadsväckande vacker, men det blir absurt när hon på ett lättsamt sätt berättar om övergrepp och kort därpå frågar Bond om han har en egen kvinna.
License to kill – not be killed
Jag tror jag behövde bli äldre för att uppskatta delar av ”Dr.No”. Som ung hade jag troligen funnit den relativt långsam, förutsägbar och snudd på tramsig. Nu kan jag ändå se charmen med konceptet, bortsett sexismen och rasismen då. Och kanske förstå min pappa lite bättre. Var hans obotliga självsäkerhet kommer ifrån, hans intresse för vapendesign i ungdomen, men också oförmågan att visa sig svag.
Så tack Bond – för att ha gett mig mer förståelse, och för påminnelsen om hur viktigt det är med förändring.
