Jag såg just "Star Wars" för första gången - och pausade efter fem minuter

"Star Wars", "Stjärnornas Krig", "Den Ultimata Nördfilmen"... Kärt barn har många namn.

 

Det är inte direkt filmer man undgår att höra talas om. Jag har nog mött fler typer som bedyrat filmernas förträfflighet än människor som inte sett en enda och jag skulle känna igen ledmotivet på en kvarts sekund. Ändå är det någonting i mig som har fått mig att inte titta på varken första, andra, tredje eller någon av "Star Wars"-filmerna (i vilken krånglig ordning man nu ska räkna dem).

 

 

Kanske är det just på grund av hetsen från omvärlden som jag undvikit den, jag kan bli så med vissa titlar. Bruset kring en film blir för starkt att jag inte ens orkar se den, rädd att bli påverkad av hur man ”ska” tycka om en ikonisk film.

 

Tänk om jag inte alls förstår grejen eller än värre, tänk om jag älskar den och blir en sån där jobbig typ som ska rätta andra i kommentarsfält på sociala medier när de skriver fel bokstav i en ett alla hundratals påhittade namn från världen av "Star Wars"?

 

 

Jag är dock inte den som av ren princip håller mig borta från nya upplevelser, på gott och ont. Må det vara att försöka klättra upp för ett hus som Spindelmannen (fråga inte ens, jag försöker fortfarande förtränga det) eller att ta mig an "Star Wars" efter att ha levt i trettio år och duckat alla ”May the 4th be with you”-memes lika smidigt som Kurdiska Räven duckar svenska polisen.

 

Så, jag letade fram "Stjärnornas krig: Episod IV - Ett nytt hopp", nog ett välkänt namn för det flesta, och tryckte på play.

 

 

Fem minuter in fick jag pausa och starta om för att jag hade tappat bort mig för att jag fokuserade för mycket på hur allting påminde om det gamla barnprogrammet Vintergatan.

 

Femton minuter senare hade jag sänkt ljudet. Det var ett himla bullrande och skjutande - och varför höjs ljudet automatiskt fem nivåer när det är bakgrundsmusik?

 

Efter någon halvtimme undrade jag om jag verkligen tagit mina anti-depressiva för dagen eller om de blivit utbytta till något roligare för helt plötsligt bevittnade jag en orkester av vita aliens och en stor, hårig björnhund vid namn Chewbacca som hade förvånande prydlig frisyr. Allt var ju absurt, vad är det här för film?

 

Men, för det kommer alltid ett men i allt som är värt att läsa, sen tillät jag mig skratta. Titta på filmen för att uppleva den istället för att kritiskt betrakta för att hitta bevis på att miljoner människor innan mig minsann har haft fel och att jag nu äntligen ska få överbevisa dem alla med nya fakta att "Stjärnornas krig" inte alls är särskilt bra (man har ju lite gudskomplex).

 

 

 

När mina öron som är lika ljudkänsliga som en ettrig terriers vande sig vid att fimen kanske är lite ja, råbarkad i bästa ord, jag började finna charm i högtidliga oneliners och fann det stora nöjet att upptäcka att alla de varelser som inte kan kallas mänskliga är rätt charmiga (till skillnad mot människor) glömde jag bort att kolla på klockan och tiden förflöt till jag plötsligt var mitt i en scen där Luke Skywalker och Han-Solo räddade dagen - och jag log med dem när de gjorde det.

 

Kanske mest med Harrison Ford om vi ska vara ärliga för det var inte direkt ett minus för ögonen att få se han i sin prime i en av huvudrollerna.

 

Det finns något som inte händer mig särskilt ofta - eller det kanske det gör, men jag låtsas inte om det i alla fall - och det är att jag har fel. Angående "Stjärnornas krig" hade jag fel. Jag blev ett fan ändå. Men jag är inte ute och krigar i några kommentarsfält - än. May the force be with me.