Klassikern jag aldrig har sett: "Frukost på Tiffany's"

Den är regisserad av Blake Edwards ("Oh, vilket party!"). Den har den ikoniska Audrey Hepburn i sin mest ikoniska roll. Hon bildar duo med George Peppard. Den är en odödlig klassiker som man vet att man som filmälskare måste se. Ändå har det märkligt nog inte blivit av att jag bänkat mig till "Frukost på Tiffany's" från 1961.

 

Även om man inte har sett en så välkänd film som den här så vet man ändå en hel del om den. Det sägs att den är en tvättad version av det litterära verk av Truman Capote som den bygger på. Den har fått kritik för att vara rasistisk på grund av Mickey Rooneys insats i rollen som asiat. Scener från filmen pryder fortfarande posters. Nu bestämde jag mig för att stilla mitt cineastsamvete och se den.

 

 

 

Inledningen presenterar huvudpersonen Holly Golightly perfekt. Hon stiger ur en taxi på en öde gata framför den välkända juvelerarbutiken Tiffany's & Company i New York. Hon ser längtande på ädelstenarna i skyltfönstret medan hon äter sin frukost bestående av kaffe och en croissant. Kontrasten mellan de dyrbara diamanterna och den enkla måltiden är slående. När man använder bildspråk såhär effektivt så behövs inte ett ord för att publiken ska förstå budskapet.

 

Filmen är ikonisk i modevärlden. Det är lätt att förstå redan i denna öppningsscen. Holly är klädd i en stilfull klänning som ger intryck av haute couture och den typ av stora solglasögon som var trendigt då. Melodin från filmens temasång "Moon River" spelas i en ton som är tung av vemod. Känslan av drömmande längtan kommer åt mig. Jag inser att jag upplever en av filmhistoriens bästa inledningsscener.

 

Direkt efter detta magiska ögonblick stiftar vi bekantskap med Hollys japanska granne Mr. Yunoshi. Rooney spelar parodiskt över och har fått en makeup som totalt förändrat hans utseende. Ändå störs jag inte det minsta av jag ser. Edwards har skämtat med klyschor kring nationaliteters beteende förut och Rooney är bra i rollen.

 

 

 

Hepburn är oemotståndlig som Golightly. Det är en komplicerad roll med många lager. Den är extravagant, men Audreys insats ger oss ändå känslan att allt detta är en glamourös fasad som döljer en vilsen själ. Hon talar om "de elaka röda". Det handlar uppenbarligen om ångest. Det är ett av de starkaste styckena dialog som jag hört i en film. Den här raka ärligheten kring psykisk ohälsa var inte vanlig i filmer på 60-talet.

 

Holly är en uppenbar golddigger med moraliskt tveksamma inkomstkällor som filmen bara antyder kring, men hon har i Hepburns tolkning karisma som förtrollar. Peppard är filmens stabila klippa i rollen som hennes granne och nyfunna vän Paul som fascineras av hennes charm. Sällan har total kemi skapats så omedelbart mellan två karaktärer i en film som i första mötet mellan Holly och Paul.

 

Lagren i Hepburns karaktär skalas av på ett briljant sätt. Hon rör sig i kretsar som hon vill passa in i, men hon hånas bakom ryggen av de människor som omger henne. Det ger en tragisk underton till komedin. Filmen blir en vass kommentar om social status. Den glättiga underhållning som jag förväntat mig visar sig vara mer tänkvärd än så. Martin Balsam förtjänar att nämnas i rollen som Hollys cyniska agent O.J..

 

 

 

Dialogen fortsätter att imponera med sina nyanser. Den är varm ena repliken  för att plötsligt i nästa tvärt växla till bitande sarkasm. I en partyscen befolkad av rika och kända societetsmänniskor används detta för att belysa falskheten som fyller rummet. Satiren är rejält elak. Vi ser allt det absurda som sker genom Pauls ögon. Peppards skickliga spel som en jordnära man gör så att det fungerar.

 

Festscenen urartar till ett surrealistiskt kaos. Dekadensen visualiseras på ett kreativt sätt. Tankarna går till denna typ av scener i Federico Fellinis film "Det ljuva livet". Scenen tål att jämföras med den italienske mästarens dansanta och sexindränkta utsvävningar i nämnda film. Jag inser att jag ser en av filmhistoriens bästa partyscener.

 

Även om fortsättningen inte är lika taggig så slutar jag ändå aldrig att engagera mig i Hollys och Pauls relation. Vi får en mångfacetterad skildring av en vänskap som har romantisk prägel utan tydlig romantik. Humorn finns där, men den är lågmäld. Inte heller dramat gör några stora utspel även om vi bjuds på oväntade vändningar hela vägen. Den bistra realismen är ständigt närvarande, men den samsas med scener som sprakar av ljuvlig lekfullhet.

 

 

 

Filmens foto och ljussättning bär drag av årtiondets typiskt grälla pastell, men grundar med en mer naturligt dov bas. Jag är positivt överraskad av det jag ser. Det visuella speglar det emotionella där Hollys syn på livet är färgglad medan verkligheten under ytan är hårdare. Det är då filmkonstens potential utnyttjas till fullo.

 

Slutet är utan att gå in på detaljer en publikdelare. Oavsett vad man tycker om det så fungerar det även om jag personligen hade velat se en annorlunda final. Det blir skillnaden mellan mästerverk och "bara" ett stycke magnifik filmkonst för mig.

 

Min första frukost på Tiffany's var som helhet en njutning och jag förstår filmens status som ikonisk klassiker. Jag hade förväntat mig ett gott hantverk av regissören Edwards, men det här överträffade alla önskningar. Audrey växte som skådespelare i mina ögon. Nu vill jag åka taxi till Tiffany's och äta min frukost där.