Sommarens bästa och sämsta storfilmer

Utbudet i sommarens biorepertoar är ofta som ett mindre krig. Blockbusters slåss med indierullar, kritiker hatar filmerna publiken älskar och tvärtom, hypade filmer blir besvikelser medan andra mindre överraskar. Här är vad vi gillade och gillade mindre från 2018 års filmsommar.

 

 

 

 

Hur kan man inte älska Paul Rudd? Charmtrollets andra äventyr som Marvels hjälte i diverse storlekar är minst lika underhållande som första omgången. Denna gång får vi förutom mer action och humor dessutom en stark skurk/anti-hjältinna i Ghost, utökning av talang i form av veteranerna Michelle Pfeiffer och Laurence Fishburne samt en fantastisk sekvens kring ett sanningsserum som nästan gör birollsfavoriten Michael Peña värd en populär-Oscar.

 

 

 

Den blågula överraskningen från det påhittiga kollektivet Crazy Pictures liknade inget annat som gjorts inom svensk film. Ett politiskt laddat krigsthriller om ett okänt men effektivt hot som sakta men säkert drabbar Sverige mitt i sommaridyllen. En långfilmsdebut vars smärre brister i exempelvis spel och manus övervägdes rejält av spännande sekvenser och häftiga effekter som hette duga. En stark början på karriär som gör oss nyfikna på nästa projekt.

 

 

 

Ännu en stark långfilmsdebut, av regissören/manusförfattaren Ari Aster. Denna psykologiska skräckfilm uppskattades aningen mer av kritikerna än publiken men det är onekligen en intelligent, effektivt subtil film som med små medel bygger upp en obehaglig stämning för att sedan brisera i en skrämmande final. Toni Collette är som alltid lysande som mamman som upptäcker att ett ont familjearv håller på att drabba hennes egna barn.

 

 

 

Hollywoods första studiofilm med en hbtq-ungdom som huvudperson var precis som tonårsgenren behöver - rolig, charmig och lagom sentimental. Ett hoppfullt drama där gaypubliken får en relaterbar hjälte i Nick Robinsons smygbög Simon som bara vill träffa sin drömkille på ett pariserhjul. c men en perfekt feelgood-rulle för den som har nära till både skratt och en å annan tår.

 

 

 

När första filmen kom 1996 var det nog få som trodde den skulle hålla i hela sex filmer och 22 år. Medan kvalitén varierat på uppföljarna så är sjätte omgången med Tom Cruise som Ethan Hunt ett förvånansvärt rasslande, intensivt actionäventyr med ett rasande tempo och fler twistar än du kan räkna. Den går att ha överseende med den lite röriga intrigen när det ena spänningsmomentet överträffar det andra i sommarens häftigaste popcornrulle.

 

 

 

 

Den fjärde uppföljaren till Spielbergs banbrytande äventyr från 1993 är visserligen inte direkt usel men liksom förra omgången lämnade den mycket att önska. Att lämna ön med dinosaurierna innebar en förvånansvärt hjärtskärande scen med en kvarlämnad stackare men också det ifrågasättbara beslutet att stoppa dem i en stor herrgård. Karaktärers korkade beslut som att exempelvis gömma sig från en elak köttätare i en säng (!) är tyvärr bara ett av många problem.

 

 

 

Ännu en själlös uppföljare med främsta syfte att mjölka pengar ur en populär kassako. En mestadels prequel där attraktiva men lite bleka (även om Lily James visserligen är en talang att räkna med) unga förmågor är hyfsat porträttlika de äldre skådespelarna (som har lite eller inget att göra) medan de sjunger mindre kända ABBA-låtar i tillbakablickar. Stellan Skarsgårds svenska mamma pratar engelska, Colin Firths bög har blivit könlös och Meryl Streep har bara en hastig cameo.

 

 

 

Filmer om mördarhajar är i regel sällan några mästerverk men den här verkade ändå vara en tillräckligt underhållande, påkostad popcornrulle med glimten i ögat. Men på grund av beryktade påtryckningar om att ge den en familjevänlig åldersgräns (regissören har uttalat sig om bortklippt blod och våld) blev resultatet en slapp axelryckning. Snäppet bättre än ”Sharknado” även om regi och spel - speciellt från den mer än vanligt träiga Jason Statham - var på cringe-nivå.

 

 

 

Ännu ett fall där produktionsbolaget, i detta fall, Sony dragit mattan undan fötterna för publiken. Skräckfansen var lyriska att se titelfiguren, ett ökänt internetfenomen, få liv i den här ursprungligen våldsammare och möjligen otäckare rysaren innan man klippte bort filmens värsta scener. Redan vid trailern hissades varningsflaggor och filmen i sig var en tråkig, platt och ful skymf mot genren i sig och framför allt det potential den omtalade Slender Man hade.