The Predator 2018
Synopsis
Jakten fortsätter på hemmaplan när The Predator är tillbaka. Genetiskt uppgraderade med DNA från andra arter är universums farligaste jägare denna gång starkare, smartare och dödligare än någonsin. När en ung pojke av misstag råkar trigga deras återkomst till jorden kan bara ett gäng avdankade ex-soldater och en missnöjd NO-lärare förhindra slutet för mänskligheten.
Info
Originaltitel
The Predator
Biopremiär
14 september 2018
DVD-premiär
28 januari 2019
Digitalpremiär
28 januari 2019
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
20th Century Fox
Åldersgräns
15 år
Längd
Barnslig, blodig b-filmsaction
Rovdjurets återkomst till vår planet möts av svordomar och dålig humor. Shane Black hinner både hedra originalet, uppgradera konceptet, och dränka allting i en grabbig jargong som gör denna uppföljare nästan plågsam att se. Men den som väntar på brutal monsterslakt får valuta för pengarna.
En förrymd utomjording har kraschlandat på Jorden, mitt framför näsan på tuffingen McKenna (Boyd Holbrook). Den före detta soldaten tar snart upp jakten på varelsen, tillsammans med en orädd forskare (Olivia Munn) och en grupp mer eller mindre vrickade veteraner.
Det har gått mer än 30 år sedan Arnold Schwarzenegger jagade Rovdjuret i djungeln. Kultrullen från 1987 fick sedan en uppföljare, ett par spinoffs och en reboot. Här blandas det klassiska konceptet med Shane Blacks DNA, och vi som följt hans karriär (från "Dödligt vapen" till "The Nice Guys") kunde ju hoppas på en skön actionkomedi med bra fart och smart dialog.
"Skön" och framför allt "smart" är inte rätt ord för att beskriva "The Predator". Visst, Shane Black är inställd på att ha kul med franchisen, och han kan det där med att lätta upp stämningen i spända situationer. Men i "The Predator" verkar den mest primitiva delen av hjärnan ha tagit över, så de flesta skratt bygger på att soldatgänget - alla mer eller mindre PTSD-drabbade och dysfunktionella - drar usla mammaskämt och öser ur sig svordomar.
Thomas Janes karaktär har Tourettes, till råga på allt, och jag kan nästan se framför mig hur regissören finssar bakom kameran när skådespelaren droppar repliker som "Eat your pussy!" i tid och otid. Man kunde ha lämnat över "Predator"-franchisen till en grupp pårökta tonårsgrabbar och förmodligen fått ett manus med mer finess och känsla.
Monstret i titeln, den otäcka jägaren från en annan planet, blir bara en birollsfigur i en parodi om vuxna mansbebisar som leker med skarpladdade vapen. Den mest intelligenta karaktären visar sig vara en liten autistisk pojke (Jacob Tremblay) som kommit över utomjordisk teknologi och blir inblandad i den livsfarliga jakten. Ett intressant uppslag som filmen någonstans lyckas slarva bort.
Filmen är så upptagen med att driva med sig själv så det gränsar till buskis, och man glömmer bort den tänkande delen av publiken som någonstans vill ha lite substans. Inte bara hjärnsubstans. Det är tack och lov inte lika illa som "Alien vs Predator"-filmerna, här finns ändå en vettig regissör med en vision, att han sen fick hjärnsläpp är en annan sak.
Det är rätt befriande på ett sätt. "The Predator" försöker inte ta sig själv på alltför stort allvar. Det här är en självutnämnd b-film som försöker tillfredsställa publikens mest primitiva sug efter brutala monsterrullar och explosiv 80-talsaction. Budgeten är låg, nivån på skämten ännu lägre. Du får mycket gore, blod och inälvor för pengarna.
Under en annan titel kunde det här ha blivit en kultrulle i fulkulturella kretsar. Men som sjunde (!) delen i en känd franchise, utan att ta arvet särskilt seriöst, undrar jag om Shane Black helt enkelt driver med oss eller bara är trött på sin status i Hollywood?
Det har gått mer än 30 år sedan Arnold Schwarzenegger jagade Rovdjuret i djungeln. Kultrullen från 1987 fick sedan en uppföljare, ett par spinoffs och en reboot. Här blandas det klassiska konceptet med Shane Blacks DNA, och vi som följt hans karriär (från "Dödligt vapen" till "The Nice Guys") kunde ju hoppas på en skön actionkomedi med bra fart och smart dialog.
"Skön" och framför allt "smart" är inte rätt ord för att beskriva "The Predator". Visst, Shane Black är inställd på att ha kul med franchisen, och han kan det där med att lätta upp stämningen i spända situationer. Men i "The Predator" verkar den mest primitiva delen av hjärnan ha tagit över, så de flesta skratt bygger på att soldatgänget - alla mer eller mindre PTSD-drabbade och dysfunktionella - drar usla mammaskämt och öser ur sig svordomar.
Thomas Janes karaktär har Tourettes, till råga på allt, och jag kan nästan se framför mig hur regissören finssar bakom kameran när skådespelaren droppar repliker som "Eat your pussy!" i tid och otid. Man kunde ha lämnat över "Predator"-franchisen till en grupp pårökta tonårsgrabbar och förmodligen fått ett manus med mer finess och känsla.
Monstret i titeln, den otäcka jägaren från en annan planet, blir bara en birollsfigur i en parodi om vuxna mansbebisar som leker med skarpladdade vapen. Den mest intelligenta karaktären visar sig vara en liten autistisk pojke (Jacob Tremblay) som kommit över utomjordisk teknologi och blir inblandad i den livsfarliga jakten. Ett intressant uppslag som filmen någonstans lyckas slarva bort.
Filmen är så upptagen med att driva med sig själv så det gränsar till buskis, och man glömmer bort den tänkande delen av publiken som någonstans vill ha lite substans. Inte bara hjärnsubstans. Det är tack och lov inte lika illa som "Alien vs Predator"-filmerna, här finns ändå en vettig regissör med en vision, att han sen fick hjärnsläpp är en annan sak.
Det är rätt befriande på ett sätt. "The Predator" försöker inte ta sig själv på alltför stort allvar. Det här är en självutnämnd b-film som försöker tillfredsställa publikens mest primitiva sug efter brutala monsterrullar och explosiv 80-talsaction. Budgeten är låg, nivån på skämten ännu lägre. Du får mycket gore, blod och inälvor för pengarna.
Under en annan titel kunde det här ha blivit en kultrulle i fulkulturella kretsar. Men som sjunde (!) delen i en känd franchise, utan att ta arvet särskilt seriöst, undrar jag om Shane Black helt enkelt driver med oss eller bara är trött på sin status i Hollywood?
| 9 september 2018 10:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (5)
Hej jag läste precis detta på nätet. The producer, John Davis, has said that The Predator sets up two sequels that he hopes Shane Black will return to direct. About this, Black said: "I would love to say we've been planning a trilogy, but I take it one day at a time; in motion-picture terms that's one movie at a time. Stämmer detta??
Nja inte nån lysande rulle, men går att titta på, och vadå bättre än Alien vs Predator, den första var ganska skaplig faktiskt och bättre än denna parodi på Predator.
Väldigt mycket buskis med ett jobbigt gäng loonies. Allt osar B från story, skådisar, dialog till produktion. Ingen känsla alls av att vara en Predatorfilm. Enda sköna men ack så korta sekvensen som var bäst var väl när super-Predatorn slog ihjäl den lilla Predatorn. En film att glömma.
Andra kritiker (3)