Jigsaw 2017

Under flera år vid 2000-talets början var ”Saw”-filmerna en biotradition varje Halloween, för vissa (inklusive undertecknad) ett lika starkt måste som att se ”Kalle Anka” på julafton. Filmerna var sällan särskilt bra, eller så smarta som de utgav sig för att vara, men de gav publiken gott om blod och obehagsrysningar för pengarna.

Sju år efter den senaste ”Saw”-filmen hoppas Lionsgate att alla har glömt hur franchisen dalade i kvalitet. Kvar finns förhoppningsvis nostalgiska minnen av tortyrporr och filmtwistar, och därmed är det dags för en reboot - som helt enkelt är en försenad uppföljare, nu utan siffra i titeln.

Men dog inte Jigsaw redan för tio år sen? Hette inte sista filmen "The Final Chapter"? Pff... Detaljer! Här ska det åter sågas och skrikas så det står härliga till, och uttrycket ”guilty pleasure” har väl aldrig passat bättre. Det är som att tiden stått still när ”Saw” återkommer en åttonde gång.

Fem främlingar vaknar upp i ett rum, fastkedjade vid en vägg med roterande sågklingor. Så börjar den första ”leken”, styrd som vanligt av en anonym mastermind som de bara hör via bandinspelningar. Det gemensamma för de stackars offren är att de alla gjort något fasansfullt i sitt förflutna. Nu ska de få betala med blod för en chans att bli fria. Men rummet med den otäcka sågväggen är bara första steget i en galenpannas dödslabyrint.

Medan de droppar av en efter en, dyker liken upp hos den lokala polisen. Detektiv Halloran och hans rättsläkare Logan plockar ihop pusselbitarna och ogillar vad de ser - någon försöker visst kopiera seriemördaren Jigsaw. För inte kan väl John Kramer själv ha kommit tillbaks från de döda?

Första "Saw" (2004) var genial. James Wan och Leigh Whannell hade gjort en skruvad, originell och överraskande thriller där man verkligen levde sig in i dilemmat. Såga av sig foten och bli fri? Eller ruttna till döds? Ändå var fällorna som enklast. "Saw II”, och till viss del också "Saw III" går att se, för underhållningsvärdet. Därefter blev det några uppföljare för mycket, medan dödsredskapen utvecklades till allt mer osannolika. Även om Jigsaw dog i cancer tidigt i filmserien, har man med flashbacks lyckats föra hans arv vidare. Med diverse efterkonstruktioner, som att han skulle ha hunnit lära upp ett antal hjälpredor, kunde filmskaparna mjölka denna franchise vidare långt efter att huvudpersonen själv var död. Ett desperat knep, men det gav klirr i kassan.

Till viss del hoppades jag att regissörerna, Peter och Michael Spierig, skulle tillföra här lite nytt blod. Det australienska brödraparet, hyllade för rysaren "Daybreakers" och sci-fi-rullen ”Predestination”, vill dock inte avvika nämnvärt från "Saw"-filmernas beprövade recept.

 

Även här handlar det om några mer eller mindre irriterande fångar som måste genomgå helvetets alla plågor för en chans att rentvå sina synder. Även här spelas alla roller av skådisar du troligen aldrig sett, för att det blir billigare så och vi har ju köpt biobiljetten för att se dem lida - inte direkt sätta upp Shakespeare.

Och visst försöker man leka med biopubliken även denna gång. Regissörerna kastar ut villospår och rökmoln, och räknar med att vi ska tappa hakan i golvet när finalen kommer. Jag kan säga att jag räknade ut överraskningen tidigt i filmen. Ändå tar de en kvart på sig att förklara hur allt hänger ihop. Att det är en ganska långsökt intrig med stora plotholes, lär nog inte största delen av publiken bry sig om.

De som kommit för blod och gore får naturligtvis sitt. "Jigsaw" för vidare tortyrporr-arvet med luriga fällor och andra makabra, tekniska påhitt. Som stort fan av den första ”Saw”-filmen blir jag nästan irriterad, den här typen av ingenjörskonst var aldrig Jigsaws ursprungliga tanke. Men den här serien lever sedan länge sitt egna liv och blir aldrig lika vass igen som den inledande filmen. Biosiffrorna får utvisa om ”Jigsaw” får ytterligare uppföljare, eller - mer troligt - blir den sista spiken i John Kramers kista.