Contagion 2011

Steven Soderbergh tar sig här an virusepidemier på samma sätt som han behandlade droghandeln i ”Traffic” – med ett gäng karaktärer som ger olika infallsvinkel på de världsomspännande ämnena. ”Contagion” når inte riktigt upp till föregångarens nivå men det är fortfarande riktigt bra. 

På en flygplats ser vi hur Beth (Gwyneth Paltrow) pratar i telefon, använder sitt kreditkort och lämnar en halvfull skål nötter efter sig när hon går. Liknande detaljer som är del av allas våra liv nästan varje dag och som oftast inte innebär någonting – men som också kan vara tillräckligt för att en livshotande smitta sprids vidare. 

Beth tror att hon lider av jetlag, men väl hemma blir hon snabbt sämre, ramlar ihop i en attack och dör på sjukhuset. Ingen kan förklara för maken Mitch (Matt Damon) vad det beror på, men efter obduktionen och när fler liknande fall dyker upp runt om i världen inser man att ett virus av sällan skådat slag håller på att ta fart. 

Vi får nu följa utvecklingen dag för dag. Vi ser hur snabbt det sprider sig, men framför reaktionerna på förloppet. Forskare i USA kopplas in för att försöka förstå sig på viruset, Världshälsoorganisationen i Geneve (WHO) försöker kartlägga källan till smittan och Center for Disease Control (CDC) skickar läkare till de drabbade platserna för att försöka få kontroll på epidemin. 

Det kanske inte låter så sexigt och ibland blir det lite väl informativt för att det ska kännas som en spelfilm med en driven story. Jag undrar också ibland om någon av alla dessa jätteorganisationer kanske har lyckats lobba in det här manuset som en slags förklaring till varför man gick ut så hårt mot svininfluensan, något som många tyckte var en överreaktion. ”Men hellre ser jag att folk tycker att vi överreagerar än att det blir riktigt illa och vi inte gjorde vad vi kunnat”, lyder en replik i filmen. 

Sjukdomar som SARS, ebola och fågelinfluensan har alla tillfälligt skapat rubriker, men när det visat sig inte vara mycket dödligare än den vanliga årliga influensan glöms de bort. ”Contagion” visar på skräckexemplet. Vad skulle hända om något av dessa virus faktiskt var mer smittsamt, med högre dödlighet och om det skulle ta längre tid att hitta ett vaccin eller botemedel? 

Svaret i filmen är miljoner döda, isolering i flera månader, tumult, våld och var man för sig. Här finns också den skamlöse bloggaren och homeopatförespråkaren (Jude Law, "Sherlock Holmes") som skor sig på krisen, de högt uppsatta som måste ta beslut om de ska varna sina närstående innan resten av världen får veta vad som pågår. 

”Contagion” ställer många intressanta frågor och är definitivt en film som är intressant att diskutera i efterhand. Personligen tror jag inte riktigt på mardrömsbilden som målas upp att alla skulle tänka totalt egoistiskt till den grad att man slår ner andra människor över en låda mat. Sådant skulle säkert hända men jag tror också att en liknande kris skulle få människors goda sidor att titta fram. 

Men trots dessa små frågetecken så är ”Contagion” en otroligt mycket mer realistisk skildring och mindre Hollywoodiserad än sina systerfilmer inom katastrofgenren. Det gör filmen till en frisk fläkt. 

Soderbergh har som många gånger förr lyckats få ihop en ordentlig skara stora namn i rollistan. Kanske var det en baggis att få inspelningsschemat att gå ihop denna gång eftersom många ramlar av pinn under filmens gång, vilket gör deras roller mindre. Förutom redan nämnda skådisar ser vi bland annat Laurence Fishburne ("The Matrix"), Elliot Gould ("American History X") och Marion Cotillard ("Inception") göra bra insatser – även om jag personligen vill höja Kate Winslet och Jennifer Ehle ("The King's Speech") en nivå högre. 

För manus står liksom i Soderberghs ”The Informant” Scott Burns och det är ett lika välsvarvat hantverk han fått fram här. Framför allt uppskattar jag smådetaljer som kängan till globaliseringen och storföretagen som en möjlig bov i dramat, något som är lätt att missa om man inte håller ögonen öppna.

Överhuvudtaget kräver ”Contagion” att man håller huvudet på skaft för att hänga med i alla turer, och att en film kräver något av sin publik ser jag bara som en fördel.