Ben-Hur 1959

"Titanic" har gjort det, "Sagan om konungens återkomst" likaså, men först var "Ben-Hur". Det handlar om Oscars och det handlar om sjukt många. Elva stycken närmare bestämt. Så många lyckades William Wylers epos ta hem på 1960 års gala. Och precis som de mer moderna vinstkolosserna var "Ben-Hur" en film som smakade lika mycket som den kostade. Efter att kamerorna slutat rulla hamnade slutnotan på 15 miljoner dollar. Inte inte alltför ansenlig summa i dag, men när det begav sig var detta en av de största filmsatsningarna i världen där MGM riskerade allt för att rädda sig från att bli bankrupt. Men precis som i Cameron och Jacksons fall drog Wyler in ordentligt med klöver, 90 miljoner dollar världen över.

Om det beror på historien i sig, de makalöst snygga masscenerna eller Charlton Hestons magnifika insats i huvudrollen ska vara osagt, men klart är att det finns något här som fortfarande håller. Annars skulle det inte känns lika överväldigande att se filmen i dag som då.

Handlingen kretsar kring titelpersonen som är en rik handelsman i Jerusalem. Han återförenas tidigt med sin barndomsvän Messala (Stephen Boyd) som ledar den romerska garnisonen. Deras vänskap blommar upp på nytt, men deras politiska åsikter sliter isär dem. Ben-Hur tror på den fria judiska människan medan Messala mer tror på en stormakt där romerska imperiet ska härska. Ett bråk uppstår mellan dem vilket sätter igång en massa händelser som sker över en ett flertal decennier och där huvudpersonen kastas från olika gebit som slav, frihetskämpe och hästförare. Ett gripande familjedrama finns hela tiden i bakgrunden och det är ingen hemlighet att säga att boken som filmen  baseras på har undertiteln "En historia om Kristus" vilket blir väldigt tydligt i sista delen.

Intressant nog finns det en hel del politiska aspekter i filmen som är högst aktuella i dag. Valet mellan frihet och imperie, mellan familjen eller kampen, att fortsätta kämpa eller ge upp. Men det som ändå gör att filmen fortfarande är så extremt bra är de helt suveräna masscenerna som Wyler skapar. Det är svårt att riktigt sätta ord på hur maffigt det är att bevittna den klassiska båtscenen där Ben-Hur kämpar tillsammans med sina medslavar. Eller den helt enormt snygga hästracescenen som faktiskt är filmad helt utan effekter. Andrew Marton sägs lika bakom denna sjukt imponerande scen som filmades under ett flertal veckor i filmstaden Cinecitta i Rom. Ridley Scotts "Gladiator" är nästan den enda film som kommer i närheten av känsla och storhet och då är den ändå gjord med gott om hjälp från en dator. Oerhört häftigt.

Samtidigt finns det självklart saker som inte riktigt håller lika bra i dag. Till skillnad från många andra epos från samma tidsera håller faktiskt inte filmen för sina nästan tre och en halv timma. Det finns gott om dialogscener som hade kunnat trimmas ordentligt. Däremot finns det någon sorts känsla som säger att det ändå är värt att få ordentligt med träsmak i baken när man ser det både ödesmättade och väldigt vackra slutet som äger rum i en historiskt välkänd sekvens.

Heston regerar i titelrollen medan andra som sticker ut med fina insatsar är Sam Jeffe som slaven Simonides och Martha Scott som Ben-Hurs mamma. Den stora stjärnan, precis som vanligt när det gäller äldre klassikerfilmer, är regissören själv William Wyler som håller ihop skutan på ett fantastiskt sätt. Visst, han hade kunnat låta klipparna John D. Dunning och Ralph E. Winters vara betydligt vassare med sina saxar, men man måste komma ihåg att det på 1950- och 1960-talen betydde något att gå på bio. Man ville få en helkväll och rejält med valuta för pengarna och i den aspekten är "Ben-Hur" ett mästerverk. Betraktat som en enskild film är det en lite fet, men oerhört glad portion som är nostalgi när det är som bäst, även om det inte längre är lika angeläget.