Citizen Kane - En sensation 1941

Mediemagnaten Charles Foster Kane dör och en journalist börjar nysta i hans liv för att ta reda på vad hans, på dödsbädden, uttalade ord betyder. I tillbakablickarna som följer får vi se ett helt liv spelas upp, både dess uppgång och fall.

Det finns få listor över filmiska mästerverk på vilka "Citizen Kane" inte är med. Många, framförallt andra filmskapare och kritiker säger sig vara imponerade av och hysa enorm beundran för "världens bästa film", som också kammade hem ett flertal Oscars när det begav sig. Med detta som bakgrund är det svårt att inte ha förväntningar när man väl ser filmen. Den bakgrunden får mig också att efteråt fundera på om jag någonsin svurit i kyrkan. Nej det har jag inte. Inte än...

"Citizen Kane" är en visuellt häftig film på många sätt och den är fantastiskt bra fotad hela vägen. Gregg Toland som stod bakom kameran var en konstnär och också mannen som kom att stå bakom flera av de nya stilgreppen inom filmfotografi såsom till exempel djupfokus som i den här filmen kan sägas gjorde debut. Några andra av hans grepp, bland annat det riktade ljuset och de skarpa skuggorna som kastades, känns nästan teatrala på sina håll och jag som gammal räv på området blir flera gånger förtjust i de vackra bilderna som skapas framför mig när Toland trollar med kameran och ljussättningen.

Tyvärr känns det som att även Toland (och kanske framförallt regissören Welles) är rätt förtjust själv och därför ibland överdoserar en aning. Less is more är inte hans ledord direkt, utan här eldas det på med grodperspektiv, skuggspel och inzoomningar genom fönster och annat, vilket varvas med just favoriten djupfokus. Även om detta inte är ett jättestort problem, och framförallt inte filmens största, så dämpar tyvärr överdosen upplevelsen av vad som faktiskt är bra.

De allvarliga problemen blir påtagliga när fotot väl ska samarbeta med resten. För det gör det inte. Inte alls.
Fast snarare är det nog resten som inte samarbetar och det är också resten eller låt oss kalla det historien, som är filmens riktigt stora dilemma.

Jag tycker om tillbakablickar och sådana finns det mer än gott om här, men det är just i dessa som allting faller då det som vi får blicka tillbaka på är fullständigt intetsägande och rentav tråkigt. Jag kan inte någonstans bringa att bry mig om det som berättas av personerna som stod Kane nära, än mindre vad hans sista ord kan tänkas ha för innebörd. Det finns inget spännande i jakten på dess betydelse eller människorna vi får möta. Individer som för övrigt är lika platta och innehållslösa som hans ord, varför hela resan bakåt mest blir bara plottrig, trist och fullständigt oinspirerande.

"Citizen Kane" är en väldigt överskattad film.

Orson Welles som både stod för regi och spel av huvudkaraktär gör på båda håll ett okej jobb, men manuset borde ha genomgått diverse korrekturvändor till, alternativt skrivits om helt innan kameran sattes att rulla. En dålig berättelse räddas inte av snygg teknik och häftiga vinkellösningar, vilka också i slutändan alldeles för ofta mest känns som överambitiösa och omotiverade.

Filmen bör dock ses om så bara för det fina arbetet med kameran och den effektiva sminkningens skull.
Men även för att den är ett bra exempel på hur man inte bör göra - eller skriva, film.

Där kom den då. Mitt perkele.