Spider-Man 2 2004

Trots att många var besvikna på superhjälteäventyret ”Spider-Man” som kom 2002, var förväntningarna ändå skyhöga på uppföljaren, som var 2004 års självklara ”summer flick”. Med en budget på nästan 500 miljoner kronor mer än den första filmen, är det klart att det smäller högre i actionscenerna. Men ”Spider-Man 2” är mer än så…

Det har gått två år sedan Peter Parker (Tobey Maguire) blev biten av en radioaktiv spindel, fick sina superkrafter och fick möta en farlig motståndare vid namn Green Goblin. Nu har han börjat upptäcka vissa mindre nackdelar med att vara superhjälte, som att dräkten gärna färgar av sig på vittvätten eller att spindelnätet i handlederna, som han använder för att svinga sig mellan New Yorks byggnader, ibland kan ta slut högt uppe i luften.

På grund av sitt dubbelliv glider han också alltmer ifrån sina nära och kära. Mary Jane Watson (Kirsten Dunst), som han är hemligt kär i, känner sig försummad av sin vän som jämt och ständigt sviker henne. Och kompisen Harry (James Franco), som fortfarande tror att Spider-Man dödade hans far och drivs av ett starkt hämndbegär, ogillar Peters vänskap med Spidey. Att leva i en lögn är allt annat än lätt, men ska han kunna berätta sanningen? Man kan inte direkt klaga på brist på dramatik och konflikter i historien.

Trots att första ”Spider-Man” bara var en lagom underhållande film, så gillar jag starkt att filmerna handlar om mer än bara en person med superkrafter. Peter Parker är en ung kille med problem och bekymmer som säkert många kan relatera till. Hans moster sörjer sin döde make och är nära att förlora huset, och han vill inget hellre än att berätta för Mary Jane hur mycket han älskar henne, innan det är för sent och hon gifter sig med sin nye fästman. Men lika mycket som Spidey är en hjälte med mänskliga fel och brister är hans motståndare sällan onda rätt igenom. Det gäller även Doc Ock (Alfred Molina), en galning som hotar att ödelägga New York med ett farligt experiment. Doc Ock heter i början av filmen Otto Octavius och är en briljant och karismatisk forskare som Peter ser upp till. Men en laboratorieolycka gör att hans hjälptillbehör, fyra jättelika robotarmar fästa runt hans midja, blir till en del av honom för alltid, och sakta men säkert börjar de leva ett eget liv och även ta kontrollen över honom.

Doc Ock är en mycket härligare och mer färgstark filmskurk än Green Goblin. Med sina oberäkneliga mekaniska tentakler skulle han passa utmärkt i en skräckfilm. Jag bara väntade på att de skulle genomborra folk eller slita dem mitt itu och lämna dem i blodiga högar. Jaja, det ska ju ändå vara 11-årsgräns… Men läskig, det är han! Alfred Molina gör sig riktigt bra i den rollen och tillför trovärdighet (hur trovärdig man nu kan vara som skurk i en superhjältefilm?). En annan underbar karaktär som nu fått mer utrymme är Jonah Jameson, redaktören på Daily Bugle som rapporterar om Spider-Mans alla förehavanden. Jameson, som inte drar sig för att avskeda folk till höger och vänster eller hitta på falska rubriker bara för att sälja, får fungera som filmens ”comic relief”. Överhuvudtaget är det mer humor än vad jag sett i någon tidigare superhjältefilm. Det är även mer krut i actionsekvenserna än i den första filmen, och Spideys vilda flygturer genom stan är snyggare gjorda.

”Spider-Man 2” är sommaraction som inte lämnar någon besviken, en rejäl uppryckning jämfört med ettan. Och du, glöm inte att återigen hålla ögonen öppna efter cameos av Ted Raimi (regissörens bror), Bruce Campbell och Stan Lee!