Spider-Man: Homecoming 2017

Spider-Mans filmhistoria har varit lite av en berg-och-dalbana. Sam Raimis trilogi med Tobey Maguire i huvudrollen började bra och toppades med en riktigt grym uppföljare, för att sedan ta ett rejält magplask med en tredje film. En reboot med Andrew Garfield var snabbt på sin plats och efter två ganska lättglömda filmer (som nu i efterhand känns väldigt lika den första trilogin) var det även tack och adjö där.

 

Rättighetsfrågor har också tidigare krånglat till det och gjort att Spider-Man inte kunnat svingas ihop med Avengers-gänget. Men nu äntligen får vi den ultimata Spider-Man-filmen. Manusförfattarna ska ha en stor eloge då de faktiskt gör allt rätt i min bok. Man skippar skönt nog origin-storyn som hela världen redan är bekant med, där även farbror Ben får stå över ett kast.

 

Istället fokuserar man på vad som gjort Peter Parker/Spider-Man till den världssensationen han är. En femtonårig tech-nörd som balanserar skolan med att bekämpa rånare och andra elaka typer på Queens gator.

Faktumet att Parker inte alls är en spindel-man utan snarare en spindel-pojke har aldrig tidigare hanterats såhär pass bra i någon av de tidigare filmerna. Titeln ”Homecoming” berättar för oss på förhand att vi snackar om en high school-film lika mycket som en superhjältefilm, och humorn som kommer med det förstnämnda är fullkomligt lysande.

Det är verkligen en av de roligaste superhjältefilmerna jag sett, på alla möjliga sätt. Att man lyckats få med allt detta och hålla sig inom Marvel-mallen är inget annat än imponerande.

Fina namn finns det gott om i rollistan, både nya talanger och veteraner. Jacob Batalon spelar Peters bästa vän Ned med komisk bravur, Zendaya skiner rebelliskt som den halvt frivilligt utstötta Michelle och Donald Glover mår man alltid bra av att se.

Michael Keaton och Marisa Tomeis medverkan är en gåva till oss tittare. Att få se dessa legendarer (och personliga favoriter) som Vulture respektive faster May får mig att vilja bryta ut i dans av glädje. Keatons skurk är måttligt karismatisk och känns tillfälligtvis oväntat sympatisk, men samtidigt en full on bad guy. Michael Keaton lyckas hålla alla dessa bollar i spel mästerligt och gör ännu en gång en fantastisk insats som Birdman (…förlåt, jag var tvungen).

Slutligen kan vi snacka perfekt casting med att nämna Tom Holland. Brittens stabilt osäkra, lagom nördiga rolltolkning med glimten i ögat och ett stort hjärta gör att han är klasser över sina företrädare. Holland är Peter Parker.

Hade jag varit 12 år hade ”Spider-Man: Homecoming” säkert blivit min nya favoritfilm och biopengarna hade spenderats på två-tre återbesök till för att se om denna pärla. Nu är jag betydligt äldre än så men sanningen är att vi inte är långt ifrån ett sådant scenario även idag. Betyget är en stark fyra med mycket kärlek bakom. Den bästa Spider-Man filmen hittills, ”Homecoming” rules!