Terminator: Dark Fate 2019

Att lyckas skjuta hål och sänka det skepp som är Terminator-franchisen verkar vara lika svårt som att besegra en ihärdig T-1000. Trots allt värre försök att spinna vidare på science fiction-sagan som James Cameron skapade i mitten på 80-talet, fortsätter Terminator-filmerna att komma tillbaka gång på gång. Och även om den förra installationen “Terminator: Genisys” var blott ett ihåligt exoskelett av filmseriens forna jag, så är det således dags igen. Men hur många gånger ska vi egentligen tåla en dålig Terminator-uppföljare? Lyckligtvis bäddar i alla fall nya “Terminator: Dark Fate” en välkomnande grund av förlåtelse och återupplivande. 
 
För det första är Cameron själv med på tåget igen, och agerar här både som medproducent och medutvecklare av storyn. Dessutom har man fått med ursprungsstjärnan Linda Hamilton igen och storyn tar vid efter “Terminator 2: Domedagen”. Händelserna från och minnet av samtliga filmatiseringar som gjorts efter 1991 är således som bortblåsta.  
 
Några decennier efter händelserna i “T2” lever Sarah Connor i en värld där mänskligheten och framtiden är räddad. Men när nya Terminators anländer från en annan framtid för att ge sig på tonårstjejen Dani Ramos (Natalia Reyes) är det upp till Connor att göra upp med både nya och gamla bekantskaper för återigen rädda mänsklighetens framtid. 
 
Med en ny Terminator-film kommer också en ny form av Terminator. Denna gång heter modellen Rev-9 och kan närmast liknas en T-1000 på crack. För att öka hotet kan denna nya modell kliva ur sitt exoskelett och således orsaka dubbelt med trubbel. Men precis som med alla andra nanotech-förbättrade skurkar känns dock Rev-9 så överväldigande kraftfull att det förtar lite av spänningen. 
 
Det största problemet med “Terminator: Dark Fate” är dock att den försöker förnya sig utan att varken förbättra eller förändra. Det finns en ny framtid som hotar, en ny Terminator, ett nytt Skynet och en ny person att rädda – men det är samma gamla dynamik, struktur och action. Bara för att man byter ut oljan och ändrar färg på huven betyder det inte att motorn går annorlunda. 
 
Med det sagt är det inte så att “Dark Fate” inte lyckas underhålla. Det finns nog med kompetent utförda actionsegment som känns tillräckligt innovativa för att hålla ångan uppe. Att se Hamilton tillbaka i sin paradroll som den stentuffa Sarah Connor är en fröjd att se och hennes dynamik med en åldrad T-800 (Arnold Schwarzenegger) och hur åren sedan “T2” har påverkat henne hör till filmens bästa moments. När det kommer till ren och skär badassness får hon dock tyvärr se sig besegrad av Mackenzie Davis som människohybriden Grace. Davis är tveklöst den starkaste komponenten i denna filmatisering och lyckas föra in nytt blod i den sinande franchisen.  
 
För den som var orolig över att “Deadpool”-regissören Tim Miller skulle tillföra för mycket humor till Terminator-världen så är “Dark Fate” lyckligtvis återhållsam på den fronten. Istället har regissören fått med sig den barnförbjudna tonen från sitt superhjälteprojekt. Filmen är lite blodigare och mer brutal än sina föregångare, med en Linda Hamilton som ständigt släpper f-bombs. 

 

I slutändan försöker “Terminator: Dark Fate” vara vad “The Force Awakens” var för Star Wars-serien eller vad “Logan” var för X-Men-filmerna, men den lyckas tyvärr inte vara nyskapande nog för att nå upp i den kalibern. Hjärtat i Terminator-serien har alltid varit att skapa en bättre framtid för människosläktet, och även om detta är långt ifrån den sämsta Terminator-filmatiseringen så kanske det vore det bästa för människans fortsatta överlevnad att låta det bli den sista.