Woody Allen är åter bioaktuell. I helgen hade hans nya drama ”Irrational Man” biopremiär, den 46:e filmen i ordningen i hans aktningsvärda karriär. Själv närmar sig Allen 80-strecket men visar inga tecken på trötthet, varken i frekvensen i sitt filmskapande, eller under vår pressdag på filmfestivalen i Cannes.
Det är första gången jag träffar Woody Allen - en idol sedan många, många år - och han är precis en sådan smådeppig och samtidigt helskön citatmaskin som man lätt föreställer sig.
Du har tidigare sagt att du är en väldigt seriös person. Behöver man vara seriös för att skriva roliga filmer?
- Nej, man behöver bara ha en talang för det. Det har jag, av någon okänd anledning. Ingen i min familj var rolig, men av någon konstig orsak hade jag det redan i tidig ålder. Jag hade tur på så sätt. Alla mina vänner var begåvade i skolan och blev senare läkare och advokater. Jag blev utkastad från skolan, jag var inte alls bra. Jag skulle kanske gått i samma fotspår som min far, som var outbildad servitör. Men jag kunde skriva skämt, bra skämt, som folk ville betala för! Därför kunde jag börja jobba direkt. Ingen i min familj hade en känsla för humor - inte på det sättet - så jag är tacksam för att det här har blivit mitt liv.
Trots din historia med skolan är du påläst om filosofer och mycket annat…
- Jag gifte mig i väldigt ung ålder. Jag var 20 år, min fru var 17, hon var just klar med high school. Vi var gifta i fyra år då hon studerade på universitetet. Hon läste filosofi och jag brukade hjälpa henne med läxorna på kvällarna. Så blev jag introducerad för filosofi, något jag fann väldigt intressant. Vid samma tid började Ingmar Bergmans filmer att visas i New York. Fantastiska filmer. Jag läste Kierkegaard, jag läste Nietzsche, och jag såg sedan samma sak dramatiseras i Bergmans filmer. Det greppade tag i mig. Det har varit ett stort nöje för mig i hela mitt liv. Precis som att se på magiska tricks eller lyssna på klarinett-musik, det är inget jag själv kan, men jag kan njuta av det på ett personligt plan. När det kommer till filosofi, jag kan väldigt lite om det, men jag hittar mycket njutning i det.
Men ingen mening?
- Ingen mening. Man får inte ut något viktigt av det, man ska ändå bli gammal och dö. Oavsett hur mycket de säger att ”döden är inte slutet på livet, det är en del av livet”. Inget av det fungerar. Det är en dålig deal vi har fått. Som Jean-Paul Sartre sa: ”Så fort du föds är du dömd till döden”. Det är en dödsdom vi inte kommer undan. Man kan skrika allt man vill, eller debattera eller lura sig med religion, eller tro att man är en konstnär vars verk kommer att leva vidare… Men det är kalla fakta, en dag är allt slut.
Vad finns då kvar när vi försvinner?
- Ingenting kommer att stanna kvar. Jorden finns inte för evigt. Solen kommer slockna mycket snarare än vi tror. Det kommer en tid då inget, verkligen inget alls, finns kvar. Inga människor, inga verk av Shakespeare eller av Beethoven. Allt det där som ska vara för evigt kommer egentligen inte vara för evigt. Enligt kvantumfysikens senaste teorier kommer universum att upphöra utan någon förvarning.
- Jag har brottats med det här problemet hela mitt liv. Det enda vi kan göra är att distrahera oss. Jag gör filmer, jag arbetar, jag kommer hem sent och sätter på tv:n eller stör mig på livets små problem. Vi behöver våra distraktioner.
Joaquin Phoenix som professor Abe, en irrationell man med dunkla avsikter.
Det perfekta brottet: är det en personlig fantasi du har? Att komma undan med mord?
- Ja. Om jag kunde mörda folk, skulle jag vara den sista personen kvar på jorden. Jag skulle plocka dem en efter en. Hur ofta har vi inte tänkt på det perfekta bankrånet, eller det perfekta mordet? Hur skulle vi gå tillväga? Det är något tilltalande med det, det är kreativt tillfredsställande. Jag är säker på att mysterieförfattare jobbar så hela tiden. När de kommer på det perfekta brottet så har de en väldigt bra berättelse att skriva.
Fanns det flera tänkbara scenarion för Abe i filmen?
- Genom åren har jag haft flera olika mordhistorier i mina filmer. I min första film spelade jag en brottsling som ville bli bankrånare. Sedan gjorde jag ”Bananas” där jag var på flykt undan polisen. Även i ”Sleeper” som utspelar sig i framtiden var jag på flykt. Jag har gjort filmer om mördare, som ”Match Point” och ”Cassandra’s Dream”. Det har varit en besatthet för mig. Men det är vad drama bygger på. Se på Shakespeare, Dostojevskij eller Tolstoy, de skrev om mord, intriger och otrohet. Alla de där fula sakerna i livet, och det är spännande att läsa.
Är romantik irrationellt, eller en bra distraktion? Dina filmer är ofta romantiska.
- Det går en romantisk tråd genom den filosofi som Joaquin presenterar i filmen. Det är därför Emma Stone dras till honom, för att han är så förförisk. En plågad professor, sårbar och självdestruktiv, han skriver om självmord och om döden. Där finns en romantisk sida. Han är inte fysiskt attraktiv, men han har något som gör att den snyggaste tjejen i skolan lämnar sin medelklass-pojkvän och blir charmad av honom. Han vill inte ens ha henne, men ju mer han drar sig tillbaka desto mer faller hon för honom.
Är Joaquin som skådespelare lika komplex som Abe?
- Man skulle kunna tro det. Han är väldigt snäll, ödmjuk, professionell och snäll mot alla. Men han är så plågad! Varje liten ansträngning är så svår för honom. Jag behövde inte ens regissera honom. Jag behövde bara rikta kameran mot honom, för han ser ut som att han plågas varje minut. Jag tror inte att han lider, jag tror att han mår bra. Han är en jättefin person. Men man kan lätt tro att man är med den mest plågade, galna personen, det finns någonting sådant inom honom.
Parker Posey har väntat i 20 år på att jobba med Woody Allen.
Håller du med om att Parker Posey är perfekt för dina filmer?
- Jag har alltid varit fascinerad av namnet: Parker Posey. Och jag såg henne i flera udda filmer. Men jag hade aldrig en roll som passade henne. Sedan sprang min casting-agent Juliet Taylor på henne i Polen, när hon kom tillbaka så föreslog hon Parker Posey för en av lärarrollerna. Så vi träffades i två minuter, och jag anlitade henne.
Vad sägs om att skriva en huvudroll för henne?
- Jag skriver inte mina roller med någon speciell i åtanke. Det är tillräckligt svårt att hitta på historier. Men om jag skrev en historia och hon passade för huvudrollen, så skulle jag inte tveka en sekund. Hon blev fantastisk i den här filmen.
Skrev du aldrig ens för Diane Keaton eller Mia Farrow?
- Nej, för det är svårt som sagt. Om jag skulle tänka att ”nu ska jag skriva något för Diane”, okej, men vad ska det handla om? Man behöver ha handlingen först. Det är därför som jag inte är med i mina senaste filmer. Det har inte funnits någon roll för mig. Jag kan inte skriva en film för mig. Jag skriver historien, sedan tittar jag på manuset och kanske hittar jag någon jag kan spela. Det är nackdelen med att bli äldre. För många år sedan kunde jag spela den romantiska huvudrollen.
Kärlek och romantik har alltid en plats i dina filmer. Hur har din syn på kärlek förändrats genom åren?
- Kärlek är fortfarande en av livets fina distraktioner. Som någon sa, ”Fler dör av krossat hjärta än av atombomber”. Det är krångligt, många lyckas inte med det och det skapar alltid problem. Men har man tur och lyckas…
Med Emma Stone och Joaquin Phoenix på inspelningen.
Hur ser du på dina gamla filmer? Några favoriter bland dina 46 barn, eller några som du inte älskar lika mycket?
- Jag är väldigt kritisk mot dem alla. En film som jag verkligen tyckte om att göra var ”Match Point”. Men det handlade om slumpen, om vilken tur jag hade att den blev gjord. Jag förlorade en skådespelerska precis när vi skulle börja spela in. Lyckligtvis var Scarlett Johansson tillgänglig och jag fick henne. Det kunde inte gått bättre. När vi sedan filmade, om jag behövde en molnig dag så blev det molnigt. Om jag behövde en regnig dag så regnade det. Om jag behövde sol… Allting klaffade så fint på ”Match Point”. Jag kunde inte ha gjort en dålig film ens om jag försökte. Så jag har väldigt fina minnen av den filmen.
Hur många idéer ligger kvar i byrålådan och väntar på att bli film?
- Jag har många. Jag hoppas att jag lever tillräckligt länge, eller längre, för att hinna spela in dem alla.
Och du jobbar med Amazon på en tv-serie. Hur fungerar det? Du har skämtat om hur jobbigt det är.
- Jag skämtade inte. För första gången i mitt liv är det verkligen jobbigt. Jag trodde det skulle bli enkelt, det är sex halvtimmeslånga avsnitt. Jag tänkte att jag skriver en halvtimme här och en halvtimme där. Men nej, jag kämpar med den och jag hoppas att jag inte gör bort mig eller gör Amazon besvikna. Det går sakta framåt. Jag har ingen bra känsla kring den.
Vad handlar den om?
- Jag har två idéer… Och det här visar hur splittrad jag är. Jag skriver på två manus, dels en liten romantisk historia om två unga människor på en helg i New York, dels en knäpp historia med en bra roll för mig. Det är den jag hoppas ska funka. Jag skriver på den ena, sen hatar jag den, börjar skriva på den andra, hatar den, går tillbaks… Sen hatar jag dem båda.
Tror du att tv tar över filmens roll i framtiden?
- De säger det. Jag träffar smarta unga människor som vet ingenting om film. De har aldrig hört talas om Bergman, de har inte sett något av de stora filmskaparna. Men då och då säger de att jo, de har sett ”Citizen Kane”. På en liten laptop. Ja, jag tror att folk föredrar tv framför att gå på bio.
Hur kommer filmens framtid att se ut?
- Det går mer mot tv. Filmer spelas in digitalt, de visas digitalt på bioduken. Du kommer för det mesta att titta hemma, på en stor HD-skärm och i 4k. Du kommer att bjuda över vänner på middag och film. På min tid gick vi ut på middag och stod sedan i biokön. Det var spännande att sätta sig i biomörkret. Men nu kommer du att gå in i vardagsrummet, eller mediarummet, trycka på några knappar och se vad du vill se. Den senaste Scorsese-filmen, eller vad du vill.
Hur ska du fira din nästa födelsedag?
- Så blygsamt som jag kan. I en viss ålder, äldre än vad jag är, blir man rädd för sina födelsedagar. Man vill bara komma genom den dagen, helst sova genom den. Att fira sin födelsedag känns som att dansa på sin grav.
