Resident Evil: Afterlife 2010

Det är det här med att sparka in öppna dörrar. Och så det här med att i hundrafyrtio kilometer i timmen hockeytackla sig in genom ett kvadratkilometerstort gapande valv. "Resident Evil: Afterlife 3D" är en uppföljare till en uppföljare till en film som baseras på ett TV-spel som går ut på att skjuta sönder zombies enligt löpande bandprincipen. Det är, med alla tänkbara mått och trots att jag vill bli positivt överraskad, orimligt att vänta sig en filmupplevelse som kommer att få allt annat att kännas oviktigt.

Vad man kan och bör vänta sig däremot, är någon typ av innovation och nytänkande, en synlig ansats till förnyelse av actiongenren eller åtminstone filmserien, en glimt av en skugga av lite skaparglädje.  För när den relativa förtjusningen efter en nog så tjusig inledning har lagt sig är det nästan snopet att konstatera att filmens bärande estetik, bakom de ändå stundtals läckra 3D-effekterna, i det stora är oförändrad sedan nittiotalet och, faktiskt, "Matrix"-filmerna.

Det illvilliga T-viruset härjar alltså fortfarande på jorden och omvandlar de få osmittade människor (och hundar) som finns kvar till blodtörstiga och stereotypa zombies. Ett subtilare - men för biopubliken smärtsamt mera kännbart - virus verkar också ha infekterat Milla Jovovich i rollen som hjältinnan Alice; symptomen här yttrar sig i ett tvångsmässigt behov att yttra precis varenda replik med en lätt hes, dyster stämma. Man föreställer sig då gärna att Milla vill skänka välbehövlig tyngd och nyans åt den dialog (definitionsmässigt) som här finns att arbeta med, i så fall ett lovvärt initiativ, men hopplöst, eftersom enfalden i det som sägs förmodligen inte skulle kunna räddas av en Margaretha Krook i högform.

Visst är jag medveten om att detta inte är en dialogdriven historia, inte menat som en sondering av människans själsliga djup, men att undvika de absolut värsta och mest slitna plattityderna måste vara en relativt liten utmaning i förhållande till det gigantiska arbete som uppenbarligen har lagts ned på det visuella. Eller? Inte det? Nä, det är klart. Varför fippla med ett vinstinbringande koncept?

Och visst är actionsekvenserna många och visst är de intensiva och rågade på alla sätt, men de äger ändå bara existensberättigande som isolerade, sammanhangslösa musikvideosekvenser när jag som tittare inte erbjuds minsta möjlighet att investera ens en gnutta sympati i filmens karaktärer, när samtliga övriga scener utgör banala transportsträckor som lätt övertrumfas av de flesta förrenderade TV-spelsscener i känslomässig intensitet.  Det är inte omöjligt att få medryckande action och en engagerande story att samsas på bioduken, det har gjorts förr, görs ofta. Karaktärerna kan befinna sig någonstans emellan riktig människa och "Linus på linjen" i densitet, utstråla något mer än vad man skulle vänta sig från ett gäng talande pappdockor.

Det går dock, med lite vilja, att finna något förtröstande i det faktum att Paul W.S. Anderson här har återtagit regiansvaret i sin franchise; det borde nämligen logiskt sett innebära att han åtminstone för ögonblicket är för upptagen för att kunna fortsätta besudla kanoniska science-fiction institutioner som Alien (han har bland annat "Alien vs Predator" på sitt samvete). Och så är det fint att tänka att han får arbeta nära sin fru, Milla Jovovich, även om personregin då uppenbarligen har fått läggas åt sidan.

Och actionscenerna är som sagt snygga. Och Milla är snygg. Det finns en stor, grymtande kille med en gigantisk yxa med. Och håller man förväntningarna på lämplig nivå enligt den principen så är det på det hela taget "Bang for buck" man får.

Men är man förbi tonåren och inte hopplöst förälskad i spelserien "Resident Evil" (vilket producenterna med filmseriens ekonomiska facit i hand visserligen har gott fog för att förutsätta att många fortfarande är), eller i Milla Jovovich, så kan man lika gärna lägga sina bucks på en nyutgåva av en klassiker som Tetris. Och se om valfri George A. Romero-rulle, eller "Det femte elementet", där Milla inte använder Rösten. Multipass. Pass då som i "Tack, jag står över, men kör på Paul, snart kanske opinionen vänder vad gäller förhållandet mellan yta och innehåll, det kan hända snabbare än du tror. "