14 one-hit-wonder-regissörer: vad hände egentligen?

Framgång påverkar människor på olika sätt, så även regissörer. Ett par vanliga reaktioner efter en succéfilm går ganska lätt att skönja:

1) Smid medan järnet är varmt med varierat resultat. Viktigast är att hoppa på nästa projekt innan svallvågorna från succéfilmen avtar.

2) Ta dig tid för att hitta nästa projekt som har möjlighet att leva upp till de nu högt ställda förväntningarna från publik och kritiker. En större chans till framgång men det kan fortfarande gå åt helvete.

3) Få total hybris och kläm till med någon barndomsdröm till film som i nio fall av tio är ett dödsdömt projekt. Finansiärerna kastar ändå pengar åt dig.

4) Försvinn helt från rampljuset efter att du relativt snabbt inser att du bara hade en bra film i dig.

Nedanstående goa gäng representerar det mesta av ovanstående; sanna one-hit wonders som borde kunna ha gjort så mycket mer. 

Kortvarig formtopp: ”Donnie Darko” (2001)

Vad har hänt sedan dess: Inget positivt i alla fall. Eller vad sägs om ”Southland Tales” (2006) och ”The Box” (2009). 

Femton år har gått sedan ”Donnie Darko”; en film som med all rätt blev en kultklassiker. Vriden, underhållande och smart satte den Richard Kelly på topplistan över mest lovande regissörer under 2000-talet. Den stora frågan var hur Kelly skulle följa upp framgångssagan? Inte alls är svaret såhär i efterhand. ”Southland Tales” fem år senare kanske är kul som något tankeexperiment en sen kväll fylld av slickade paddor och haschkakor. Men ok, hybris drabbar även den bäste… Det fanns fortfarande hopp. Ett hopp som dock släcktes illa kvickt när ”The Box” dök upp på biorepertoaren. En lovande premiss som snabbt utvecklades till ett totalhaveri. Det tog mig tre visningar att ta mig igenom den och trots att jag, till skillnad från någon annan levande varelse, lagt ned så mycket tid på eländet fattar jag fortfarande ingenting. 

Kortvarig formtopp: ”American Psycho” (2000)

Vad har hänt sedan dess: ”Notorious Bettie Page” (2005) och ”The Moth Diaries” (2012). Förutom det bara enstaka regiinsatser inom tv-svängen.  

Efter många om och men fick Mary Harron till slut regissera en topptrimmad Christian Bale i ”American Psycho”. En kontroversiell film baserad på en ännu mer kontroversiell bok; en förlaga de flesta ansåg ofilmbar. Harron lyckades dock finfint med sitt omöjliga uppdrag; filmen fokuserade på rätt delar och hittade en klockren ton gällande våld och komik. ”American Psycho” innebär sexton år senare fortfarande Christian Bales bästa rolltolkning och (förvisso med lite sämre konkurrens) Mary Harrons bästa film. Vad som borde blivit en språngbräda mot mer gottiga regiuppdrag har istället utmynnat i några random avsnitt av Tv-serier som exempelvis ”The Nine” (2007) och ”Constantine” (2015). Filmmässigt är det lika barskrapat med de två titlar som nämns ovan; ingen av dem någon direkt kassako om vi skall uttrycka oss snällt. Trist. 

Kortvarig formtopp: ”American History X” (1998)

Vad har hänt sedan dess: Tre filmer ingen hört talas om.

Efter många framgångsrika musikvideos tog Tony steget till att regissera långfilm 1998. Och vilken debut sen… ”American History X” håller verkligen fortfarande, snart tjugo år senare. Allt var dock inte tiptop bakom kameran; något som lett till att den smått excentriska Kaye endast regisserat tre filmer sedan debuten. Tre filmer där ”Detachment” (2011) är den mest kända. Precis, den ja… Tony var hur som helst allt annan är nöjd med hur studion (och framförallt Edward Norton) ville klippa om hans debutfilm och gick ut i öppet krig. En stämning på 275 miljoner dollar riktad till studion samt seriösa käppar i Tonys framtida karriärhjul blev resultatet. 

Kortvarig formtopp: ”The Blair Witch Project” (1999)

Vad har hänt sedan dess: Inte mycket… Som om det behövdes. 

Herrarna bakom filmen som startade den tröttsamma ”found footage-genren” har jobbat på lite olika håll sedan det begav sig. Filmer som ”The Objective” (2008) eller ”Exists” (2014) har inte riktigt lyckats generera samma intäkter som ”The Blair Witch Project”. Den sistnämnde spelade in dryga 350 miljoner dollar med en budget på under 30 000 dollar. En hygglig return on investment baserat på en enkel formel; ett nytt skräckfilmsgrepp precis i rätt tid. Hur bra eller läskig filmen egentligen är kan väl diskuteras såhär i efterhand. Som fenomen är den dock svårtoppad.

Kortvarig formtopp: ”Trasdockan” (1955)

Vad har hänt sedan dess: Sju år i livet. Sedan död. Inga fler regisserade filmer hur som helst.

Efter en lång och framgångsrik skådespelarkarriär gav sig Charles Laughton på att regissera ”Trasdockan” (”The Night of the Hunter”). En film långt före sin tid och av de flesta ansedd som ett mästerverk inom thrillergenren. Robert Mitchum gör en riktigt vass insats som grymt obehaglig fejkpräst på jakt efter en  gömd skatt och drygt sextio år senare står sig ”Trasdockan” fortfarande som en sann klassiker. Vi fick tyvärr inte se vad Charles Laughton mer hade på lut då han 1962 dog av cancer.

Kortvarig formtopp: ”Man Bites Dog” (1992)

Vad har hänt sedan dess: Självmord och slovakisk komedi. Bland annat. 

”Man Bites Dog” var långt före sin tid på många sätt. En fejkdokumentär om ett filmteam som följer en seriemördare under ett alltmer utspårat mordstråk. Provocerande än idag och då skall vi inte tala om för tjugofem år sedan… Trion Belvaux, Bonzel och Poelvoorde skrev och regisserade filmen tillsammans men därefter hände inte så mycket mer; åtminstone inget särskilt positivt. Belvaux begick självmord 2006 och Bonzel arbetade senast med fotot för en slovakisk komedifilm. Poelvoorde är fortfarande aktiv som skådis i Frankrike men har inte regisserat någon mer film. 

Kortvarig formtopp: ”The Strangers” (2008)

Vad har hänt sedan dess: Eh… ”Mockingbird” (2014) verkar det som. 

Täta ”The Strangers” blev lite av en smygsuccé även om den inte är speciellt originell. En av många inom ”home invasion”-genren men välspelad och ofta riktigt spännande med samma obehagskänsla som exempelvis ”Them” (2006) eller ”Funny Games” (1997/2007). Allt såg bra ut för Bertino som tyvärr inte fattade det där med att smida medan järnet är varmt. Istället följde han upp med ”Mockingbird”, en av allt att döma horribel skräckis med ”found footage”-känsla. Fräscht! Snittbetyget 4,1 på Imdb vittnar om att så inte är fallet. Bryan är i år aktuell med filmen ”There Are Monsters”. En saklig och informativ titel till trots verkar ingen veta något om själva filmen.

Kortvarig formtopp: ”The Matrix” (1999)

Vad har hänt sedan dess: På det personliga planet; en hel del. Filmmässigt; flopp på flopp. 

Wachowski-bröderna Andy och Larry, numera Lilly och Lana, har haft en del problem med att följa upp framgångarna med ”Matrix-trilogin” (1999-2003). Förvisso var deras debut ”Bound” (1996) väl mottagen men det riktiga genombrottet med ”Matrix” ändrade inte bara spelplanen för Wachowski-duon utan för alla actionfilmer som skulle komma därefter. ”Matrix” är svår, om inte omöjlig att toppa. Uppföljarna bekräftade tyvärr detta med all önskvärd tydlighet, vilket solkar ner helhetsbilden en hel del. 

Sedan dess har Andy och Larry kommit ut som transsexuella och även regisserat ytterligare ett par filmer. ”Speed Racer” (2008), ”Cloud Atlas” (2012) och ”Jupiter Ascending” (2015) har dock inte gjort många glada, varken publik eller finansiärer. Det hela lutar åt att vi gör bäst i att komma ihåg ”Matrix” (ettan!) för den revolutionerande film den är och låtsas glömma allt annat Wachowskisarna fått för sig att regissera. 

Kortvarig formtopp: ”Pianot” (1993)

Vad har hänt sedan dess: En naken Meg Ryan antar jag… 

”Pianot”, en film om åtrå, dövhet och ett älskat (du gissade rätt) piano blev en av 90-talets favvorullar bland kritiker och publik. Jag har själv aldrig orkat mig igenom hela filmen men det jag har sett är top notch. Tre Oscars och 140 miljoner dollar i intäkter (tjugo gånger budgeten) innebar att Jane Campion kunde göra lite vad hon ville under de kommande tjugotre åren. Tyvärr resulterade detta i rullar som exempelvis ”Holy Smoke” (1999) och den sexuellt provocerande (?) ”In the Cut” (2003) där Meg Ryan för en gångs skull testar på annat än rom-com.   

Kortvarig formtopp: ”Deer Hunter” (1978)

Vad har hänt sedan dess: ”Heaven´s Gate” (1980). En karriärdödare av sällan skådat slag. 

Michael Cimino hade minst sagt en lovande karriär framför sig efter ”Deer Hunter” som kammade hem fem Oscars; inklusive bästa film och bästa regi. Hur följer man upp det? Det gör man inte. Eller såhär då: du kan följa upp det med en film som förmodligen kommer att blekna i jämförelse, enbart baserat på höga förväntningar. Cimino nöjde sig dock inte med en sådan lösning utan följde upp en av tidernas mest hyllade filmer med en av tidernas absolut största floppar. Han gör i alla fall inget halvhjärtat, det får man ge honom… 

”Heaven´s Gate” spelade in ungefär 10 % av budgeten på 44 miljoner dollar (från början 7,5 miljoner dollar) och satte lika stora, om än mindre skojiga, spår i Ciminos filmkarriär. För er som går igång på historiska kalkoner och antar utmaningen väntar fem och en halv timme av underhållning. Originalversionen kommer nämligen att stjäla så pass mycket av er tid jämfört med bioversionen med sina blygsamma tre timmar. Efter detta kunde inte ens gudomligt ingripande rädda Ciminos karriär som, trots några tappra försök, sedan tjugo år är stendöd.