Är ”Scream 2” bättre än den första?

”Scream” både återupplivade och för alltid förändrade skräckgenren när den släpptes 1996. Skräckmästaren Wes Craven och nykokta manusförfattaren Kevin Williamson tog de mest välbekanta klichéerna och gav slasher-filmen en färsk, smart uppdatering.

Framgången ledde inte oväntat till en omedelbar uppföljare och med tanke på kvalitén i genrens historia var kanske inte förväntningarna skyhöga. Men med samma team och (överlevande) skådespelare tillbaka så levererades en tvåa som ytterligare höjde ribban med sin kombination av blodiga mord och rapp humor.

 

 

 

I första filmen var mördarna besatta av skräckfilmer och ute efter high school-studenten Sidney (Neve Campbell) och hennes vänner. I del två som utspelas två år senare faller det naturligt att Sidney såväl som överlevande kamraten Randy (Jamie Kennedy) är i college. Men det är inte samma historia som upprepar sig - Sidney är en stark, självständig överlevare som samtidigt kämpar med tillitsproblem och posttrauma.

Istället för att dansa runt det faktum att det är en skräckuppföljare vi har att göra med så dyker man rakt in i temat kring efterapningar och kopior. Där ungdomarna i ”Scream” var cyniskt oberörda av våld på grund av skräckfilmstittande så försöker karaktärerna utreda mysteriet om vem som är besatt av att upprepa originalmorden. Även tidigare vicesheriffen Dewey (David Arquette) och reportern Gale Weathers (Courteney Cox) har utvecklats både som rollfigurer och i sin komplicerade relation, och vävs snitsigt in i handlingen.

 

 

 

Öppningssekvensen i ”Scream” är en av de bästa av sin sort och fungerar nästan som en briljant, skrämmande kortfilm i sig. Självklart var man tvungen att göra något annorlunda i uppföljaren utan att helt gå ifrån filmseriens koncept. Här har det lagats en film, ”Stab”, om händelserna i originalfilmen och ”Scream 2” inleds alltså på en biograf under en visning av ”Stab”.

 

Det fyndiga här att vi sitter med biopubliken och ser en underhållande medvetet dålig kopia av originalsekvensen. Det är medryckande meta-humor som så småningom utvecklas till blodiga mord som speglar det som sker på skärmen. När stackars Maureen (Jada Pinkett) skärs upp framför en publik som i tron att det är ett PR-stunt hejar på så är det en både hjärtskärande och skrämmande situation.

 

 

 

I ”Scream” var den stora twisten att det var två mördare. Sidneys pojkvän (Billy) som ville hämnas på Sidneys familj för att mammans relation med Billys pappa drivit Billys egna mamma ur staden. Andra mördaren Stu hade mer otydliga motiv med undantag för sin besatthet av skräckfilmer. I del två är det fler misstänkta och därför svårare att gissa vem - eller vilka - de skyldiga är. Man tar dessutom det visa beslutet att i motiven kombinera klassiskt med modernt.

I en koppling till Billy men även som referens till första ”Fredagen den 13:e” så visar sig ena mördaren vara Mrs. Loomis (Laurie Metcalf), Billys mamma. Motivet är enkelt och härligt gammeldags - hämnd. Sidney dödade trots allt Billy och en mor vill såklart hämnas sin döda son. Det är smart och effektivt, speciellt då hon gömt sig på college förklädd till irriterande men harmlös reporter.

Mördare nummer två är collegestudenten Mickey (Timothy Olyphant) vars besatthet av film visar sig vara på en minst sagt osund nivå. Hans motiv är som Mrs. Loomis själv uttrycker det mer ”90-talsaktigt” - han vill bli kändis. Den stora planen är något så nyskapande som att vilja åka fast och skapa rubriker med en omtalad rättegång. Detta går inte helt i linje med Mrs. Loomis plan, vilket också skapar en annan typ av dynamik i deras relation.

 

 

 

Första filmen både introducerade nya stjärnor och raketstartade många karriärer. Som i många uppföljare så är det mer och större i tvåan, vilket även gäller ensemblen. Förutom nämnda aktörer så finns här en rad bekanta ansikten och begåvade namn. Det är ett riktigt smörgåsbord av birollsskådespelare som hotar att stjäla varje scen de är med i. Liev Schreiber (som hade en viktig cameo-roll i första filmen) är härligt skruvad när återvänder som Cotton Weary, tidigare anklagad för mordet på Sidneys mamma och numera på hetsig jakt efter kändisskap. De bästa fnissen står dock Rebecca Gayheart och Portia DeRossi för som blåsta sorority-våp.

 

 

 

Även gästrollerna är lyxigare den här gången. Heather Graham och en ung Luke Wilson är riktigt roliga som skådespelare i ”Stab” och i en smart uppföljning på Tori Spelling-skämtet i ”Scream” så spelar Spelling sig själv, stjärnan i ”Stab”.

Mycket av första filmens framgång beror på Kevin Williamsons manus med sin vassa dialog och rappa repliker, och receptet fungerar även i tvåan. Här finns både utrymme för filosoferande kring våldsamma filmers inflytande på samhället och diskussioner kring dåliga respektive överlägsna uppföljare. Bland de sistnämnda namnges klassiker som ”Aliens”, ”Terminator 2” och inte minst ”Gudfadern del II”.

 

Med sin upphöjda kvalitetsnivå i spänning, humor, story, karaktärer och blodiga effekter så kan ”Scream 2” lätt ses som slasher-genrens egen ”Gudfadern del II”.