Tisdag. Jag och min fru är inne på minut 15 av fruktlöst scrollande på samtliga streamingtjänster. Korv stroganoffen på tallriken har kallnat. Det finns inte en enda grej att se på. Så slår det mig: tillräckligt med tid har passerat. En chans.
Jag svettas ymnigt. Fuktar läpparna. Ytliga andetag. Stapplande ställer jag samma fråga jag framför en gång var artonde månad sedan många, många år tillbaka.
“Fan, är det inte dags att se om hela Game of Thrones?”
Blicken jag möter glöder av en vansinnig, bottenlös apati.
”Nej.”
Jag svettas ymnigt. Fuktar läpparna. Ytliga andetag. Stapplande ställer jag samma fråga jag framför en gång var artonde månad sedan många, många år tillbaka.
“Fan, är det inte dags att se om hela Game of Thrones?”
Blicken jag möter glöder av en vansinnig, bottenlös apati.
”Nej.”
Förväntan. Besvikelsen. Innan jag hinner stoppa mig själv lämnar samma gamla ambivalenta argument mina fuktade läppar.
”Kom igeeen.”
Min skedvassa retorik biter inte. På något sätt kompromissar vi och tittar på en reality-serie om det tysk emo-bandet Tokyo Hotel istället, och medan två svinrika tyskar frotterar i Los Angeles tar en tornado av tankar sakta form. Hon älskade ju serien lika mycket som jag. Vi såg ju om den en gång innan säsong 6 när den gick för 800 år sen. Det är världens bästa serie.
Men jag vet redan var problemet är. Den är ”för våldsam, mörk och hemsk.”
Min skedvassa retorik biter inte. På något sätt kompromissar vi och tittar på en reality-serie om det tysk emo-bandet Tokyo Hotel istället, och medan två svinrika tyskar frotterar i Los Angeles tar en tornado av tankar sakta form. Hon älskade ju serien lika mycket som jag. Vi såg ju om den en gång innan säsong 6 när den gick för 800 år sen. Det är världens bästa serie.
Men jag vet redan var problemet är. Den är ”för våldsam, mörk och hemsk.”
"Kaulitz Kaulitz". "And Just Like That". "You". Dessa bedrövliga omörka skithål till rövproduktioner är bara en fraktion av det skärp jag med ett perfekt leende och gott mod konsumerat. Varför? Inte för att skryta, men jag tycker om att umgås med min fru. Jag är tveklöst mer villig att kompromissa på mina principer för att spendera tid med min partner. Min fru? Tyvärr har hon något som tydligen kallas för integritet. En integritet som står lika orubblig som någon som fastnat i en tvättmaskin.
Förlåt, vad sa du? Att jag väl bara kan se den själv? Well, om du inte förstår hur en tittning på Game of Thrones i sin ensamhet är en faksimil av ren bedrövelse då kan jag inte hjälpa dig. Vissa serier kräver diskussioner och reaktioner i realtid för att fungera. För mig finns det inget mer kvävande än att uppleva en otrolig serie i ett emotionellt vakuum.
Lite töntigt också bara att se "Game of Thrones" själv om man ska vara krass, va? Och det betyder inte lite från någon som läst böckerna två gånger och sett på cirka 250 timmar lore på YouTube.
Allt det här leder mig till den tråkig men oundviklig slutsats. Sådan här kompromisser i ett förhållande kanske inte handlar om ett pragmatiskt givande och tagande, utan något avsevärt värre. Respekt, förståelse och kärlek.
Det är dags för mig, och ni i samma situation, att släppa taget. Var det inte trots allt vad gamle Aemon Targaryen gjorde när han gav upp tanken på tronen och gick med i Nights Watch? Vad Arya Stark gjorde med sin familj? Vad Tyrion Lannister gjorde med sin bitterhet? Tänk om det är då den ödesmättade frågan till sist ställs till en istället för av en.
Eller så blir det att man ser om Kardashians igen. The things we do for love.
Marcus Tigerdraake
Eller så blir det att man ser om Kardashians igen. The things we do for love.
Marcus Tigerdraake
