Mästerregissören och manusförfattaren Quentin Tarantino säger sig bara ha en film kvar innan han pensionerar sig från filmskapandet för gott. Hans önskan om att sluta på topp och inte likt många andra stora regissörer tappa gnistan på ålderns höst är fullt förståelig och beundransvärd, samtidigt som det känns blekt att föreställa sig en värld där hans filmkonst har stannat av. Lyckligtvis kommer han inte bromsa sitt skapande helt, utan han säger sig vara inställd på att skriva både teaterpjäser och böcker av olika slag under en lång tid framöver.
Redan för en månad sedan fick vi det första beviset på att han bemästrar åtminstone det sistnämnda, då romanversionen av hans senaste mästerverk "Once Upon a Time in Hollywood" (2019) publicerades. Som stort fan av både filmen (potentiellt hans bästa, det får tiden utvisa) och Tarantino i allmänhet kastade jag mig över den i hopp om att få spendera mer tid i sena 60-talets Hollywood tillsammans med skådespelaren Rick Dalton (Leonardo DiCaprio), hans lojala stuntman Cliff Booth (Brad Pitt) och ljuva Sharon Tate (Margot Robbie).
Tarantino levererar på det löftet, med besked. Huvudkaraktärerna ges mer utrymme och läsaren får möjligheten att lära känna dem bättre än filmtittaren. Romanen är dock inte bara en expansion av filmen med "borttagna scener" ur manus som har lagts tillbaka utan Tarantino tar även till vara på att prosa fungerar på ett helt annat sätt än film. Han kastar om ordningen på narrativet, ändrar skådeplatser, höjer meta-aspekten (Tarantino själv är en karaktär i boken) och skiftar ofta perspektiv och fokus i de scener som känns igen.
Ett exempel är hur Cielo Drive-attacken, filmens final och absoluta höjdpunkt, avverkas på något enstaka stycke i romanens första tredjedel. Tarantino vet att den som har intresse nog att läsa boken sannolikt också har sett filmen och har den scenen, som givetvis fungerar mycket bättre i bilder än text, inbränd på näthinnan.
Bortsett från lite onödigt pubertal vokabulär stundtals och några få överflödiga sidospår så är det en fantastisk läsupplevelse rakt igenom, som jag rekommenderar till alla. För den som nöjer sig med filmen men ändå vill veta mer om Booths och Daltons upptåg går jag nedan igenom allt man behöver veta för att få hela bilden av karaktärerna och deras värld, från Cliffs otroliga historia till uppsvinget i Ricks karriär.
(SPOILERVARNING för både filmen och boken)
Tydligare kulturella koordinater
”As the engine sparks, so does the sound of the Los Angeles radio station 93 KHJ”.
I filmversionen av "Once Upon a Time in Hollywood" är Quentin Tarantino väldigt noga med att visuellt betona och lyfta fram tv-apparater, vinylspelare och bilstereos som finns i karaktärernas närhet. Vi ser och hör det som visas och spelas och får en tydlig känsla för den kultur som dominerade när 60-talet drog sina sista andetag. Nu när Tarantino har 400 sidor till förfogande har han inga tyglar på den fronten, vilket resulterar i långa beskrivningar av allt från dängorna och DJ-profilerna på Los Angeles-radiokanalen KHJ och Jay Sebrings kärlek för animerade "Jonny Quest" (1964-65) till Red Apple-reklam och karaktärerna i detektivserien "Mannix" (1967-75).
Självklart haglar det också namn på alla de skådespelare, manusförfattare och regissörer som har någon form av koppling till det som händer i boken och allt vävs in sömlöst. Det finaste exemplet är att ett helt kapitel ägnas åt den verkliga skådespelaren Aldo Ray som Cliff möter när han och Rick befinner sig i Spanien för att spela in western-filmen "Red Blood, Red Skin". Tarantino tar med oss på en hjärtslitande resa från Aldos (även namninspiration för Brad Pitts "Inglourious Basterds"-karaktär Aldo Raine) uppgång till fall, från tiden då han spelade mot Humphrey Bogart hela vägen till missbruk och mjukporr. ”When they give you your SAG card at the fuckin’ union office, they give you three rules: One, they gotta give you turnaround. Two, don’t do any nonunion shoots. And three, if you ever do a film with Aldo Ray, under no circumstances give him a bottle”.
Den bottenlösa kunskapen och detaljrikedomen är slående och trots att effekten av alla referenser ofta blir att framåtrörelsen taktar av en gnutta så vinner man så otroligt mycket på det. Känslan för tiden och platsen är så verklig och konkret att man kan skära i den med kniv och den sedvanligt glödande Tarantino-passionen för rariteter i gränslandet mellan "finkultur" och "fulkultur" smittar av sig på läsaren. För den som likt undertecknad dessutom har en förkärlek för mytologin och personligheterna kring Hollywoods gyllene era så blir det totalt oemotståndligt.
Marvin Schwarz och den störtande Hollywood-stjärnan
"Short of my wife and kids dead on the highway, hold all my calls".
Gudomliga Al Pacino gör ett riktigt pampigt intryck med väldigt lite speltid i filmen och hans Marvin Schwarz (absolut inte Schwartz) känns som en allsmäktig profet-figur som vilar över hela narrativet, även när han inte är i bild. I romanen får den slipade Hollywood-agenten mer utrymme och hans första möte med Dalton är både förändrat och längre. Istället för lunchmötet på Musso & Franks Grill äger det rum på Schwarz kontor, där han har tid att göra en mer utförlig utläggning om Daltons dalande karriär och möjligheterna till en nystart i den italienska filmindustrin ("I gotta do italian goddamn movies, that's the fucking problem!"). Marvin är i boken rättfram med att det egentligen är Steve McQueen som italienarna vill ha men att McQueen är så pass orubbligt motstridig till idén att det finns en öppning för en ersättare, exempelvis... Rick Dalton.
Precis som i filmen är detta Marvins största bit i berättelsen, men han dyker sedan upp här och där vid väl valda tillfällen och är alltid varmt välkommen. Det faktum att man tydligt ser Pacino framför sig när Marvin figurerar i prosan gör det hela ännu bättre. Vi får även bekanta oss med hans Pocahontas-liknande (enligt karaktärerna i boken) hippie-sekreterare Janet Himmelsteen, en ung tjej som Cliff fattar tycke för.
Berättelsen om Cliff Booth - Del 1
”The impact hit her a little below the belly button, tearing her in half, both pieces hitting the deck of the boat with a splash”.
Cliff är enligt mig en av Tarantinos allra bästa (om inte den bästa) och mest mångbottnade karaktärer. Han gestaltas till perfektion av en glödhet Brad Pitt som har kommit upp i åren lite och känns mer luttrad än vi tidigare har sett honom, vilket gör att symbiosen med karaktären blir total. Den mystik och bad boy/svärmorsdröm-dualitet som Pitt kan utstråla skänker också väldigt mycket till storyn och lämpar sig väl med tanke på den svärta Cliff verkar ha under naglarna. Redan när jag såg filmen för första gången fick jag känslan av att den karismatiska livsnjutaren och den obevekligt lojala vännen bara var toppen på ett isberg som sträcker sig långt ner i mörkret, kanske till och med hela vägen ner till ondskans domäner.
Jag gillar att en stor del av den ärrade stuntmannens förflutna lämnas osagt i filmen och att det är upp till varje betraktare att avgöra om han faktiskt mördade sin fru Billie Booth (spelad av Rebecca Gayheart) eller inte. Kanske avfyrades harpunen av misstag? Kanske ramlade Billie överbord och drunknade? Med tanke på hur Tarantino bygger scenen och hur han skildrar deras bitiga bråk på båten kändes det för mig tydligt att så inte var fallet och att Cliff faktiskt är en hustrumördare, men ovissheten fanns där och kryddade till det hela lite. När jag redan på förhand fick höra att romanen skulle fylla i många luckor kring Booth och hans bakgrund blandades därför de höga förväntningarna med ett visst mått av oro. Mer Cliff Booth åt folket är givetvis väldigt önskvärt men det vore samtidigt synd att punktera den välbalanserade mystiken.
Oron var onödig, för dessa delar är bokens absoluta höjdpunkter. Tarantino målar upp en detaljerad bild av en fascinerande person som är lika delar skön glidare som kallblodig mördare. Booth har nämligen inte bara klyvt sin fru på mitten med en harpun (han ångrar sig ögonblicket efteråt och försöker desperat hålla ihop de två kroppshalvorna, förgäves), utan han har även kommit undan med ytterligare tre mord. Redan på 50-talet sköt han ihjäl två italienska gangsters som hotade honom och hans dejt, Miss Pendergast, med stryk på en pizzeria i Cleveland. Efter en kort fundering kring sin egen status som dekorerad krigshjälte och det faktum att Cleveland-polisen inte direkt kommer sörja två eliminerade mafiosos tryckte han på avtryckaren utan att blinka.
Även i historien om hur Cliff blev oskiljaktig med den livsfarliga pitbullterriern Brandy (som strimlar Manson-medlemmarna i filmens final), minst lika mycket av en mördarmaskin som sin husse, finns ett mord i fundamentet. Cliff fick Brandy av en stuntmankollega vid namn Buster Cooley som betalning för en pengaskuld, eftersom Cooley var övertygad om att den blodtörstiga vovven skulle kunna vinna långt mycket mer pengar i hundhetsningsmatcher.
Han fick rätt, och i boken finns beskrivet hur Booth och Cooley gjorde Brandy till en hundhetsningsstjärna som under sex månader besegrade motståndare efter motståndare, tills det tog stopp. När Cooley la fram förslaget att låta en skadad (sedan en tidigare match) Brandy möta en fysiskt överlägsen hund för att kunna satsa pengarna på den sistnämnda, då brast det för allas vår Cliff. Ett kort bråk senare låg Cooley på golvet i Cliffs trailer med bruten nacke, stendöd. Efter att iskallt ha kollat på tv och inväntat natten med Cooleys lik bredvid sig i ett tiotal timmar stuvade Cliff ner honom i bakluckan på hans bil och övergav den i Compton, något han också kom undan med.
Berättelsen om Cliff Booth - Del 2
”Maybe she tries to kill you. And maybe she tries to steal your shit. And maybe she calls her father, maybe she calls her brother, or maybe calls the boyfriend she had when she was a little girl and asks him to save her. And now it’s him coming after you with a knife, or her brother coming at you with a pistol, or her father coming at you with a fuckin’ shotgun”.
Kallblodiga mord och brutal hundhetsning räcker gott och väl för att problematisera Cliff rejält, men romanen slutar inte där. Tarantino beskriver även hur Cliff efter hjälteinsatserna i andra världskriget befann sig i Paris och allvarligt övervägde att bli hallick. Efter en rättfram konversation med en fransk sådan, en så kallad "maq", som beskriver för Cliff hur mycket man själv behöver ligga med "sina tjejer" för att hålla dem "lyckliga" i fållan ger han upp de planerna. Inte för att det känns omoraliskt eller fel på något vis, utan för att det känns för slitsamt rent fysiskt. Cliffs kvinnosyn är generellt katastrofalt risig och varje kvinna som dyker upp i hans närhet i boken ses i hans ögon som ett sexobjekt med mer eller mindre erövringspotential.
Booth var även länge känd som en så kallad "ringer" i stuntbranschen, en person som kan hyras in någon enstaka dag för att spöa upp en kaxig regissör eller skådespelare inför hela produktionen när det ordinarie stuntteamet inte vill riskera sina anställningar. Ett magiskt exempel som tas upp är när han i bokens alternativa verklighet slog ner Otto Preminger(!), känd för sina smått sadistiska regimetoder, under inspelningen av "Hurry Sundown" (1967) och skyllde på att han fick traumatiska flashbacks från kriget när han hörde Preminger skrika med sin tyska brytning.
I samma kapitel får vi även veta mer om Bruce Lee-incidenten, som utspelar sig på ungefär samma sätt som i filmen. Det finns en betydande skillnad dock, att vi får ta del av Booths inre monolog och illvilja. I filmen känns scenen lekfull men i romanen är det tydligt att Cliff inte hade haft något emot att sätta Lee i rullstol och förstöra hans karriär för all framtid. Anledningen? Att han störde sig på honom. Passagen ”Bruce also quickly recognized that, while Cliff wasn’t anywhere near as skilled as the opponents he fought in any of his martial-arts tournaments, he was something they weren’t. He was a killer. Bruce could see Cliff had killed men before with his bare hands. He could see Cliff wasn’t fighting Bruce Lee. Cliff was fighting his instinct to kill Bruce Lee” beskriver det hela ur Lees synvinkel.
Mystiken som förloras när alla de här pusselbitarna från Cliffs förflutna blottläggs flyttas i romanen istället över tills hans inre. Hur blev han den sociopat (kanske till och med psykopat?) som han är? Vad har hänt med honom? Tydliga spår kan dras till hans militärhistoria som också beskrivs i boken. Vi får bland annat veta att Cliff var den amerikanska soldat som hade flest "confirmed kills" (bland annat 16 stycken med kniv) under andra världskriget, anledningen till att han är så dekorerad. Under sin tjänstgöring kring Stilla havet hamnade han i ett japanskt fångläger i den filippinska djungeln och till ingens förvåning ledde han där ett blodigt uppror som resulterade i fria fångar och fångvaktare med huvudlösa kroppar.
Ond bråd död präglar med andra ord karaktärens historia men det förklarar inte hur han har så lätt för att ta människoliv och sedan skaka av sig det med en axelryckning, det förblir ett mysterium.
Kluvna känslor för internationell film
”Once he saw the image of Mifune, filmed in charcoal black and white, in full military armor, covered in a hundred arrows, it was official: Cliff Booth was an Akira Kurosawa fan”.
Samtliga av de ovan nämnda bitarna om Booth är en fröjd att läsa och jag älskar att Tarantino vågar göra honom långt mycket mer osympatisk i boken (och därmed även retroaktivt i filmen). Jag gillar allt mörker som grävs fram men allra bäst är romanens mer lättsamma andra kapitel, som nästan helt och hållet ägnas åt att måla upp Cliffs (och delvis även Ricks) filmsmak.
Under tiden Rick jobbar och Cliff inte har något att göra har han för vana att gå och se film, särskilt icke engelskspråkig sådan (varför Rick inte hänger på? "I don't go to movies to read"), på bio. Vi får exempelvis ta del av hans resonemang kring sexscenerna i Vilgot Sjömans "Jag är nyfiken - gul" (1967), som han går och ser tillsammans med Marvins sekreterare miss Himmelsteen. Det görs även tydligt att han inte har särskilt mycket till övers för Fellini, Bergman och Truffaut, att han tycker att "Hiroshima mon amour" (1960) är helkass och att "Harakiri" (1964) regerar (vilket stämmer).
För undertecknad som är ett enormt fan av Akira Kurosawa och Toshiro Mifune så började känslan närma sig eufori när dessa två japanska mästare ägnades ett antal sidor i kapitlet. Cliff började intressera sig för duon när han såg "De sju samurajerna" (1956), vilket sedan förstärktes med "Yojimbo" (1961) och särskilt Macbeth-adaptionen "Throne of Blood" (1957). Citaten ”Cliff felt Kurosawa had an innate gift for staging drama, melodrama, and pulp, as well as a comic-book illustrator’s talent (Cliff was a big Marvel comics fan) for framing and composition” och ”hands down, no question about it, Cliff’s favorite actor was Toshiro Mifune. He’d get so into watching Mifune’s face, he’d sometimes forget to read the subtitles” skriver jag personligen under på.
Att Cliff sedan är helt ute och cyklar när det gäller det felfria mästerverket "Red Beard" (1965) får man ta med en nypa salt. Han (och kanske även Tarantino själv?) menar att den (episkt långa) filmen cementerade att "filmregissören Kurosawa blev den ryska författaren Kurosawa" och det ligger helt klart något i det, men frågan är hur det skulle vara något negativt?
Cliff Booths topp fem Kurosawa-filmer (som listas precis som nedan i boken):
1. (delad) "De sju samurajerna" och "Ikiru"
2. "Yojimbo"
3. "Throne of Blood"
4. "Stray Dog"
5. "The Bad Sleep Well"
Min egna topp fem Kurosawa-filmer (och den enda rätta):
1. "High and Low"
2. "De sju samurajerna"
3. "Red Beard"
4. "The Bad Sleep Well"
5. "Yojimbo"
Fler fina glimtar ur ett liv som slocknade för tidigt
”As she turns back to the screen, she wears an ear-to-ear grin on her lovely face”.
Det Tarantino gör med Sharon Tates (Margot Robbie) delar i filmen berör mig på djupet. Efter att i över 50 år varit helt sammansmält med sitt fruktansvärda öde lyfter han upp henne ur true crime-träsket och låter henne (och hennes barn, kanske ännu mer kraftfullt) leva. Inte bara överleva heller, utan leva. I flera nästintill dialoglösa scener får vi se henne mysa runt, gå ärenden, dansa och bara vara, som vilken människa som helst. Det är så ofantligt vackert i all sin enkelhet och Tarantino har helt rätt när han säger att de scenerna är filmens bultande hjärta.
Filmens huvudsekvens med Tate, när hon av ren slump strosar förbi en biograf när den visar "The Wrecking Crew" (1968) som hon har en roll i, är även med i boken och gör i skriven form ännu starkare intryck. Precis som i filmen så blir Tate insläppt på biografen när ägaren inser vem hon är, varpå hon slår sig ner i publiken och njuter av att se och höra dem roas av hennes prestation som klumpig spion. Robbie gör filmscenen (bilden ovan) till ren magi och när jag läser boken ser jag den framför mig samtidigt som den höjs av Tates inre monolog; ”the whole matinee audience at the Bruin does a belly laugh at Sharon’s pratfall. Wow! That felt nice, she thinks. She even turns around in her seat to look at the smiles on their faces. If she could have, she would have shaken all their hands and thanked them all individually”.
Hennes tankar vandrar också iväg till produktionen av filmen och romanen öppnar där upp fler vägar till hennes mänsklighet, hur hon är sårbar och osäker i den känsliga startfasen av karriären. ”Now, on location in Denmark, standing in the lobby of a Danish hotel, waiting for the director to call action, then make her character’s entrance by running into the shot and performing her first comedic pratfall, Sharon was terrified”. Det är givetvis vemodigt att läsa allt detta när tanken på hemskheterna som ägde rum den 9:e augusti 1969 bubblar någonstans i bakhuvudet men det finns ett tydligt, konkret värde i att Tarantinos Tate fortfarande lever, att hennes hopp och drömmar aldrig slocknade. Det träffar både djupt och hårt.
Utöver den biten bjuds det även på en del Tate-scener som inte finns med alls i filmen. Romanens sjätte kapitel, "Hollywood or Bust", kretsar helt och hållet kring hur Sharon liftar med en rodeo-cowboy vid namn Ace Woody från Dallas till New Mexico, på väg till drömmarnas Los Angeles med hela livet framför sig. Ödesmättat, men fint. Fans av Roman Polanskis omtalade skräckklassiker "Rosemary's Baby" (1968) får dessutom några oförglömliga bitar som rör produktionen av den filmen och tillfället då Tate såg den för första gången.
Manson, Melcher, Pussycat och familjen
”He explains to the dark-haired beauty, “Ninety-seven percent of everybody you’ve ever met in your life, and ninety-seven percent of everybody you’ll ever meet in your life, have spent ninety-seven percent of their lives running away from fear. But not you, pretty girl, you’re walking toward fear. Fear is the point. Without fear, there is no point”.
En annan del i Sharon Tate-porträttet i "Once Upon a Time in Hollywood" som jag gillar är att Charles Manson (Damon Herriman) får ytterst lite speltid och förblir en sidofigur, en fotnot i Tates berättelse snarare än tvärtom. På gott och ont (mest ont) får han mer utrymme i boken, och inte bara i scenen då han besöker Tate/Polanski-huset på Cielo Drive i hopp om att få tag på musikproducenten Terry Melcher. Den delen förlängs med mer olycksbådande stämning, en mer påträngande Manson och mer av en interaktion (”then, suddenly, Charlie breaks into one of his “ooga-booga” dances, complete with yelled Manson gibberish. When Mr. Manson finishes his spastic dance performance for Cliff, he flips off the asshole on the roof. “Fuck you, Jack!”) mellan honom och Cliff Booth (som lagar Ricks antenn).
De tilläggen gillar jag, men i princip allt annat kring Manson i boken känns som en överflödig upprepning av personer och skeden som har beskrivits bättre på andra håll. Allt om Mansons musikdrömmar, hans rekryteringsmetoder, hans böjelser, dynamiken med "familjen", kopplingen till The Beach Boys-medlemmen Dennis Wilson och alla "creepy crawls" har täckts i otaliga böcker, true crime-serier och inte minst podden "You Must Remember This" (där samma Hollywood-koppling som Tarantino kartlägger är huvudfokus). Inte ens det faktum att Tarantino centrerar en del bitar kring den fiktiva Manson-medlemmen Debra Jo "Pussycat" Hillhouse (Margaret Qualley i filmen), med fascinerande bakgrund, kan väga upp helt för känslan av stel repetition.
Daltons demoner och livet bortom filmfinalen
”Something about Jake Cahill killing three long-haired hippie bad guys with his flamethrower from ”The Fourteen Fists of McCluskey” just seized the imagination. Till pretty soon the whole ghastly night of violence became heavy with symbolic weight—turning Rick, the former TV cowboy, into a folkloric hero of Nixon’s “silent majority”.
Cliff är tveklöst den som får mest (och bäst!) nya bitar i romanen men även Rick får en del nytt material som höjer rollfiguren och fördjupar vår förståelse för honom. Eftersom händelserna i filmens final stökas av tidigt i boken får Tarantino möjlighet att måla upp en bild av var Ricks karriär tog vägen efter att han flamethrower-grillade en Manson-hippie i sin pool. I filmens slutkläm tycks en glimma av hopp om en nytändning i karriären på amerikansk mark skimra till när han bjuds in till Polanski/Tate-residenset och den positiva känslan visar sig stämma.
Ricks status som "folkloric hero" gjorde nämligen att han hamnade i rampljuset igen, bjöds in till "The Tonight Show" med Johnny Carson och erbjöds ett antal spännande film- och tv-roller som han tackade ja till. Först landade han en roll i ett "Mission: Impossible"-avsnitt, följt av huvudroller i Paul Wendkos-filmerna "Hell Boats" (1970) och "Cannon for Cordoba" (1970) och western-stänkaren "The Deadly Trackers" (1973). ”Dalton later confessed to his buddy Cliff, “All in all, those goddamn hippies did me a favor”.
Under inspelningen av "Cannon for Cordoba" lärde Rick känna skådespelaren Pete Duel, en stundvis mycket plågad man som i verkligheten brottades med liknande psykiska problem och körde samma typ av självmedicinering (karatefylla) som Dalton. ”Both Dalton and Duel were undiagnosed bipolar. And drinking alcohol was their only form of self-medication. But since neither man knew this, to them their drinking was a sign of internal weakness”. De hittade varandra i sin hatkärlek för spriten och blev snabbt nära vänner, och det var först när Duel i en djup psykisk svacka begick självmord som Rick förstod allvaret i den långsamma självdestruktion han ägnade sig åt. I efterdyningarna av den händelsen fick han mer kontroll över sitt missbruk men lyckades aldrig riktigt få bukt med de inre demonerna som ständigt hemsökte honom.
"Lancer" - berättelsen i berättelsen
”The next day on the Twentieth Century Fox back lot, on the set of Lancer, the two actors knocked ’em dead”.
En betydande portion av romanens 400 sidor ägnas åt den verkliga tv-serien "Lancer" (1968-1970) som i Tarantinos värld får en semifiktiv pilot där Rick Dalton axlar rollen som skurken Caleb DeCotaeu. Ricks rivalitet med nya stjärnskottet och karriärshotet Jim Stacy (Timothy Olyphant) och tugget med wunderkind-skådespelerskan Trudi Fraser (Julia Butters) som han möter under inspelningen kan räknas till filmens (många) höjdpunkter. Romanen fördjupar båda de två relationerna på fantastiska vis och särskilt i Jim Stacy-fallet blir det en tydlig resa från förakt till respekt som skildras.
Precis som i filmen så väljer Tarantino även i boken att väva in "Lancer" som en berättelse i berättelsen och dramatisera själva innehållet i serien. I filmversionen så är dessa bitar korta och avbryts när Rick inte kommer ihåg sina repliker eller liknande, vilket gör att illusionen bryts på ett effektivt sätt och publiken tas snabbt tillbaka till filmens verklighet och karaktärernas kval. I boken fungerar det inte riktigt på samma sätt och Tarantino ägnar hela kapitel (exempelvis kapitel 18, "The Name Ain't Jughead") åt att beskriva storyn i "Lancer" och tar med läsaren in i den seriens värld. Vissa kan säkert uppskatta det sidospåret men för mig blir det så pass mycket av den varan att det mest ger boken en känsla av frustrerande spretighet.
