Det finns många bra filmer att tänka tillbaka på när årtiondets prestationer på vita duken ska summeras. Dock knockar denna de flesta andra.
Året var 2011 när Nicholas Winding Refn lät Ryan Gosling gasa fram på landsvägarna och in i mitt liv, tuggandes på en tandpetare. Innan hade jag inte tänkt så mycket på den alldagligt trulige, blonde unge mannen. Han var en av alla andra skådisar, som plötsligt blev till en del av något mycket större. För såklart är det inte Gosling som ensam gör mästerverket. ”Drive” är en helt enastående filmupplevelse som än idag känns otroligt mycket, och jag bokstavligen älskar allt med den!
Det finns givetvis oändligt att säga om en film som står ut som det bästa 2010-talet har levererat. Låt mig ge er cirka tre anledningar till varför filmen står högst på min lista:
1. Enkelheten
”Drive” är egentligen en väldigt enkel film. Och den vågar vila i det. Filmen bryter med självklarhet mot genrekonventioner och överraskar oss åskådare hela tiden, så att vi aldrig riktigt vet vad som komma skall. Heta kyssar och känslor av kärlek, övergår på en sekund till utdraget graciösa våldsscener som vi köper, rakt av.
Det här är en film som får liv i det innovativa, men okomplicerade, berättandet, som inte kräver specialeffekter för att övertyga. Detta är en fåordig film om kärlek och uppoffringar. Samtidigt är det en karaktärsstudie av en mångfacetterad huvudperson, vars komplexitet frodas i just det anspråkslösa och naturliga.
2. Skådespelarna
En intressant skara karaktärer gestaltas med genuin trovärdighet av en suverän ensemble. Alla skådespelare passar ypperligt i sina roller. Från Gosling, Carey Mulligan och Oscar Isaac, till Bryan Cranston, Ron Perlman och Christina Hendricks, som agerar lite i periferin. Ingen säger egentligen mycket i ord och vissa är till och med i princip helt tysta. Deras blickar och ansiktsuttryck talar dock desto mer och mycket högre, och jag älskar det jag hör.
3. Ljuset, fotot, musiken!
Teknisk fulländning är Refns signum. I ”Drive” är perfektionen i sitt esse. Bildkompositionen, fotot och redigeringen samspelar otroligt bra. Kamerans långsamma inzoomningar skapar intensitet och spänning. Något som sedan de frekvent använda slow motion-sekvenserna förstärker ytterligare. Samtidigt sveper det naturligt dova ljuset över scenerna med ömsint närvaro och skapar hotfulla skuggspel i backspegeln. Det är enormt vackert och laddat i all den tidigare nämnda enkelheten. Och jag måste säga att jag sällan har hänförts så mycket av simpelt lampsken eller smäktande gatljus, som här.
Sedan har vi såklart musiken. Jämte manuset och de suveräna skådespelarna är det den som dirigerar och driver handlingen framåt. Musiken ackompanjerar varje steg som tas, varje känsla som uttrycks. Det är väl valda låtar som samtliga är delaktiga i att berätta historien för oss. De ljuva tonerna skapar stämning och bringar skönhet i våldet som visas. De tar oss i handen och leder oss obönhörligt vidare. Och vi, ja, vi har ingen annan önskan än att få följa med, oavsett vart det bär vägen.
Där har ni dem, mina cirka tre anledningar att älska ”Drive”. Håller du med?
