Nu är vi här, i begynnelsen av ett helt nytt decennium. I backspegeln ser vi hur filmvärlden revolutioneras i rasande takt, hur streamingtjänsternas intåg leder till både demokratisering och destabilisering av filmdistribution och hur de ultrakommersiella franchise-filmerna (uppföljare, reboots, prequels, legacyquels etc.) i princip dödar filmer med medelbudget. På flera sätt ser det mörkt ut, men det finns onekligen även ljusglimtar. De helt nya och obeprövade förutsättningarna föder också helt nya modeller för finansiering av "svårare" filmer och nischade distributörer som A24 lyckas hitta fotfäste i hal sluttning. Till och med djupt inne i den stelbenta franchise-mallen lyckas en och annan visionär smyga in och leverera stordåd i blockbuster-skala.
Med detta sagt känns det nu som en ypperlig tid att resa tillbaka en sväng genom åren som har passerat och kika lite på det allra bästa som föddes ur filmlandskapets tumult. Jag presenterar nedan resultatet av en lång och smärtsam process där jag kokade ner hundratals minnesvärda och betydande filmer till ett lent urval på 30 titlar. Samtliga av dem ligger mig väldigt nära hjärtat och rangordningen kan variera utifrån dagsform och humör, men åtminstone topp 10 känns helgjuten. Det ska också klargöras, innan kommentarerna som ifrågasätter varför överskattade "Interstellar" inte är med börjar hagla in, att alla listor av detta slag är högst personliga och inte på något sätt "facit" för årtiondet.
Innan vi börjar, här kommer ett gäng filmer som hade varit med på en topp 50 (dessa gjorde särskilt ont att behöva lämna utanför listan): "The Hateful Eight", "The Guest", "The Raid 2", "The Revenant", "I Saw the Devil", "Drive", "Nocturnal Animals", "The Wailing", "Sicario", "Steve Jobs", "Dallas Buyers Club", "Ex Machina", "Lawless", "The End of the Tour", "True Grit", "Martha Marcy May Marlene", "Black Swan", "Blue Valentine", "La La Land" och "Parasite".
30. "Before Midnight" (2013)
"You remember that guy who loved you and you had that great romance with? It's me".
I de ljuvliga "Before Sunrise" och "Before Sunset" fick vi följa paret Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) genom två olika faser av glödande förälskelse, till helt fantastiskt resultat. Skildringen av ung och förförisk kärlek och löftet om solid tvåsamhet lyfte båda filmerna till mästerlig nivå. "Before Midnight", trilogins tredje del, bjuder på något helt annat. Här har nämligen Jesse och Celine hunnit leva ihop i nästan ett årtionde, de har barn tillsammans och de har genomgått svåra prövningar av flera olika slag. Allt detta har satt sina spår i deras relation och när vi möter dem i filmen lurar konflikter ständigt runt hörnet. Filmskaparen Richard Linklater utforskar här tillsammans med Hawke och Delpy vad tidsfaktorn gör med kärleksekvationen, på lika förkrossande som autentiskt vis. Den vassaste delen i tidernas bästa filmtrilogi.
29. "Birdman" (2014)
"People. They love blood, they love action. Not this talky, depressing, philosophical bullshit".
Jag velade länge fram och tillbaka kring om det skulle bli den här eller "The Revenant" som skulle få pryda plats 29 på listan. Båda är på alla sätt monumentala filmer regisserade av Alejandro González Iñárritu och jag älskar dem från botten av mitt hjärta, men i skrivande stund svänger magkänslan åt fågelmannen. Den markerade underskattade Michael Keatons bombastiska comeback som "leading man" och gav honom en roll som överträffar allt vi tidigare har sett honom i. Konceptet, att berättelsen är filmad som om det vore en enda lång tagning i och kring en New York-teater, är också helt underbart, både i upplägg och utförande. Under ytan kanske det inte finns jättemycket att bita i, men allt från Antonio Sánchez sköna trummor till kammarspelskänslan ger en stökig energi som flödar rakt in i själen på mig när jag ser filmen.
28. "Carol" (2015)
"My angel, flung out of space".
De eldiga blickarna som Cate Blanchett och Rooney Mara ger varandra i den här minimalistiska, återhållsamma och elektriska Todd Haynes-filmen är nog precis det som behövs för att få rätsida på världen. Deras skådespel är så obeskrivbart kraftfullt och kring deras kemi frodas en vacker porträttering av homosexuell kärlek i 50-talets politiskt stelbenta USA. Få filmer lyckas få till den nivå av tidskänsla som Haynes och hans team (särskilt kostymören Sandy Powell, scenografen Judy Becker och fotografen Edward Lachman) trollar fram, där varje bildruta verkligen osar 50-tal och de känns som fönster in i den världen snarare än imitationer. En betryggande, värmande och familjär kram i filmversion.
27. "Enemy" (2013)
"Control, it's all about control".
Denis Villeneuve, med sin makalöst höga lägstanivå, blev en av de regissörer som dominerade årtiondet allra tydligast för mig. En av hans filmer landar på topp fem på den här listan och andra titlar som "Sicario", "Prisoners" och "Arrival" är bara några hårstrån från att kvala in. Tråkigt nog är en av hans allra bästa filmer, "Enemy", också hans mest underskattade och underdiskuterade verk. Berättelsen kretsar kring läraren Adam (Jake Gyllenhaal) som motvilligt får tampas med det faktum att han plötsligt har en dubbelgångare. Är det en tvillingbror hans föräldrar aldrig berättade om, eller något helt annat? Från den premissen spinner Villeneuve en utsökt snårig gåta med många frågor och få svar. Den djupt obehagliga atmosfären är paradoxalt nog både njutbar och ångestframkallande. Slutbilden traumatiserade mig för all framtid.
26. "Blue is the Warmest Color" (2013)
"I have infinite tenderness for you, and I will my whole life".
Den stormiga kärleken mellan Adéle (Adéle Exarchopoulos) och Emma (Léa Seydoux) tillhör de absolut starkaste och mest drabbande skildringarna av kärlek jag har sett på film någonsin. Med erotisk intimitet fångar regissören Abdellatif Kechiche de två kvinnorna i sina mest nakna och sårbara tillstånd, särskilt emotionellt. Det är en rå, osminkad och lågmält episk film som överväldigade mig totalt när jag först såg den. Seydoux är fenomenal som alltid, men Exarchopoulos bär hela den tre timmar långa speltiden på sina axlar med en prestation som satte permanenta spår i mig.
25. "Kubo and the Two Strings" (2016)
"If you fidget, if you look away, if you forget any part of what I tell you - even for an instant - then our hero will surely perish".
Hantverket i animationskonst är något som ständigt fascinerar mig, och särskilt stop motion-animation. Filmstudion Laika är bäst i världen på det och det visar de självsäkert upp med sin halsbrytande ambitiösa "Kubo". Den är lika delar klassisk hjältens resa-story som kärleksfull hyllning till Akira Kurosawa och asiatiska kulturyttringar. Allt är väldigt bekant och vi har onekligen sett det tidigare, men det är något med den här filmen som gör att den knäcker mig fullständigt varje gång. Den trycker på precis alla emotionella knappar och har en direktlänk in i mina tårkanaler. Dessutom är estetiken verkligen att dö för.
24. "The Favourite" (2018)
"You are in favor. But favor is a breeze that shifts direction all the time. Then in an instant, you’re back sleeping with a bunch of scabrous whores wondering whose finger’s in your ass".
Den egensinniga greken Yorgos Lanthimos, filmskaparen bakom pärlor som "Dogtooth", "The Lobster" och "The Killing of a Sacred Deer", levererade med "The Favourite" sin hittills mest publikvänliga film. En sådan riktning är sällan lyckad, men i det här fallet ledde det till hans allra finaste verk hittills. Muskulöst studiofilmskapande á la Hollywood möter europeisk indiefilm och symbiosen är så hisnande vacker att se. Deborah Davis och Tony McNamaras manus tillhör utan tvekan årtiondets mest välskrivna. På helt briljanta vis leker de med filmens perioddialog och kryddar den till en fullkomligt magisk nivå där varje syrlig förolämpning träffar som en detonerad dynamitgubbe i någon stackares ansikte. Samtidigt som filmen är hysteriskt rolig så har den också ett bitande mörker under ytan, och den typen av balans är allt annat än lätt att få till.
23. "Moonlight" (2016)
"Let me tell you something, man. There are black people everywhere. You remember that, okay? No place you can go in the world ain't got no black people, we was the first on this planet".
Den empati och humanism som genomsyrar detta Oscarsvinnande drama, skrivet och regisserat av Barry Jenkins, är så drabbande och fint att jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det. I tre skeden av livet får vi följa Chiron (Alex R. Hibbert, Ashton Sanders, Trevante Rhodes) som tampas med frågor kring sin identitet och sexualitet i Miamis hårda förortsmiljö. När hans mor (elektriska Naomie Harris) sjunker allt djupare ner i missbruksträsket så dyker fadersfiguren Juan (Mahershala Ali som fick en ytterst välförtjänt guldgubbe) upp i hans liv, men även han har mörker i bagaget. Långsamt och försiktigt berättar Jenkins en historia om ett sökande efter mening som vi alla kan relatera till, samtidigt som han gräver i skadliga maskulina stereotyper. En oändligt öm och vacker film.
22. "The Tree of Life" (2011)
"Mother. Father. Always you wrestle inside me".
Var ska man ens börja med den här odefinierbara filmen? Den alltid lika esoteriska Terrence Malick ger sig på att skildra hela universums episka berättelse(!) genom ett litet barns oförstörda perspektiv. Hans kärleksfulla mamma (Jessica Chastain) representerar natur och nåd och hans traditionsfasta pappa (Brad Pitt) representerar religion och disciplinering. Med hjälp av Emmanuel Lubezkis konstant svävande och flytande bildspråk och Alexandre Desplats änglalika musiktoner bygger Malick en häpnadsväckande ambitiös skapelseberättelse kring den familjen. Det blir både intimt och storslaget på samma gång och allt från dinosaurier och vulkaner till sorg och lycka ryms inom verkets ramar. En helt otrolig film och en av mitt livs största bioupplevelser.
21. "Once Upon a Time in Hollywood" (2019)
"When you come to the end of the line, with a buddy who is more than a brother and a little less than a wife, getting blind drunk together is really the only way to say farewell".
Precis som i "Jackie Brown" ser vi här en Quentin Tarantino som delvis frångår sin distinkta stil och siktar på något annorlunda. Med storyn om den avdankade skådespelaren Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans lojala stuntman Cliff Booth (Brad Pitt) som grund väver Quentin ett romantiskt porträtt av 60-talets Los Angeles som är lika mycket kärleksbrev som dödsruna. Den nostalgiska värmen är starkare är vanligt och skildringen av en livfull och nästan övernaturligt änglalik Sharon Tate (Margot Robbie) är hjärtskärande vacker. När den galna finalen väl kommer känner man onekligen igen sin Tarantino, men vägen dit genomsyras av en omfamnande humanism, finstämd skönhet och bitterljuv mogenhet som jag inte förväntade mig.
20. "Annihilation" (2018)
"It's not destroying. It's making something new".
Regissören och manusförfattaren Alex Garland lyckades mot alla odds överträffa sin självsäkra debut "Ex Machina" med den här existentiellt tunga science fiction-stänkaren. När biologen Lena (Natalie Portman) ska ge sig ut på ett självmordsuppdrag in i det mystiska "the shimmer" är det lätt att snabbt dra paralleller till så pass spridda filmer som "2001: A Space Odyssey" och "Predator".
Det fina med "Annihilation" är dock att den både visuellt och tematiskt är det mest unika jag har sett i genren på år och dar. Den ständigt muterande värld som Garland bygger upp är inget annat än magisk och den tankeväckande utforskningen av en långsam, långsiktig och kanske till och med undermedveten typ av självdestruktion har jag inte heller sett tidigare. Filmens psykedeliska sista halvtimme går i riktningar som få filmskapare vågar ta och sprängde min hjärna permanent.
19. "Paterson" (2016)
"If you ever left me, I'd tear my heart out and never put it back".
Adam Driver är utan tvekan en av årtiondets mest imponerande och betydande skådespelare. I ett hav av varierade och alltid briljanta rolltolkningar är det inte helt lätt att urskilja den prestation som skiner lite starkare än de andra, men för mig är det titelrollen i Jim Jarmuschs "Paterson". Här spelar han en vanlig man med ett vanligt liv, ett vanligt jobb, en vanlig partner och vanliga bekymmer. Dag ut och dag in genomför han samma rutin, både som busschaufför och hobbypoet, och är så älskvärt nöjd med sin tillvaro. Jarmusch skriver med filmen ett passionerat kärleksbrev till skönheten i det ordinära, enkla och vardagliga. Stoffet är urstarkt men det är främst nyanserna i Drivers lika subtila som sublima skådespel som gör "Paterson" till en fullträff. En mer underbart "zen" film går inte att finna.
18. "Stoker" (2013)
"I can't wait to watch life tear you apart".
Den omaka kombinationen av ett manus skrivet av Wentworth Miller (ja, Wentworth Miller från "Prison Break") och Park Chan-wook (koreanen bakom "Oldboy" och en film som landar i topp på den här listan) resulterade i stordåd. Deras återhållsamma berättelse om India Stoker (Mia Wasikowska), vars liv ställs på ända när hennes far plötsligt dör i en bilolycka, är en Hitchcock-hyllning som lyfter sin tunna story med så mycket elegans och stil att man smäller av. Den finkalibrerat gotiska känslan präglar varje sekund av speltiden och Wasikowska, Nicole Kidman och Matthew Goode är som skapta för att sväva omkring i den typen av atmosfär. Addera sedan Chung Chung-hoons kyliga bildspråk och Clint Mansells obehagliga musik och vi får en oförglömlig filmupplevelse.
17. "Call Me By Your Name" (2017)
"To make yourself feel nothing so as not to feel anything, what a waste".
Ikoniska kärlekshistorier växer inte direkt på träd, men jag skulle vilja påstå att Luca Guadagnino – tillsammans med storspelande Timothée Chalamet och Armie Hammer – har skapat en ny. Här skildras den passionerade glöd som uppstår på ett ögonblick när 17-åriga Elio (Chalamet) möter 24-åriga Oliver (Hammer) i 80-talets solstekta Italien. Oliver är akademiker och gäst till Elios far (Michael Stuhlbarg), så stämningen blir oundvikligen tryckt när kärleken börjar spira.
Guadagnino bygger upp en elektrisk och erotisk atmosfär som är så behaglig och hoppfull att man aldrig vill lämna den. Få filmer har inkapslat känslan av den första kärleken eller en förförande sommarromans på så här pass träffsäkert och förkrossande sätt. Den längtan, kärlek och lust som skildras är så stark och överväldigande att man inte riktigt vet var man ska ta vägen. Både Chalamet och Hammer är klockrena i sina roller och Luca får dem att lira på sin högstanivå.
16. "Dunkirk" (2017)
"Come on, Farrier. Come on!".
Eftersom jag är av åsikten att Nolans glöd falnade rätt rejält efter "The Dark Knight" så markerar "Dunkirk" en sjuhelsikes form-comeback. Han gör sin överlägset kortaste film sedan "Following", kapar bort allt onödigt fett och drar ner dialogen (och därmed även expositionen) till sin absoluta minimumnivå. Resultatet är kort sagt helt enastående. Istället för att fastna i de narrativa fällor han har tampats med i hela karriären så omfamnar han sin tekniska expertis och fullkomligt bombarderar publikens ögon och öron med råa intryck.
Slutprodukten är något som kan jämföras med "Mad Max: Fury Road" i hur enkelt och avskalat berättande med visuell punch blir så ohyggligt kraftfullt. Särskilt sekvenserna med en dogfightande Tom Hardy i en skramlande spitfire gav mig de mest euforiska känslorna jag har haft i en biosalong på mycket länge. Bilderna som Nolan och fotografen Hoyte van Hoytema levererar är för övrigt långt bortom magiska.
15. "Phantom Thread" (2017)
"Kiss me, my girl, before I'm sick".
Det är en underdrift att säga att förväntningarna var högt ställda på återföreningen mellan Paul Thomas Anderson och Daniel Day-Lewis efter mästerverket "There Will Be Blood". Jag var livrädd för att det här skulle bli en "Inherent Vice"-besvikelse men lyckligtvis blev det motsatsen, för den här seglar direkt upp bland PTA:s bästa.
Redan på förhand förstod jag att förhållandet mellan den perfektionistiska skräddaren Reynolds och mystiska Alma skulle innehålla någon form av twist och mycket riktigt bjuds det på en helt underbart vrickad sådan. En utsökt elegant film med estetisk perfektion från första sekund till sista och en träffande djupdykning kring de mer eller mindre galna överenskommelser som krävs för att hålla relationer vid liv. Om det här blir Day-Lewis sista film som skådespelare, vilket han har hävdat, så gjorde han ett oklanderligt val av svansång.
14. "The Social Network" (2010)
"You are going to go through life thinking girls don't like you because you're a nerd. And I want you to know from the bottom of my heart that that won't be true. It'll be because you're an asshole".
Om det är någon film på den här listan som inkapslar det gångna årtiondet lite tydligare än de andra så är det den här. Aaron Sorkin må förvränga historien om skapandet av Facebook till den grad att resultatet landar långt ifrån sanningen, men vad spelar det för roll när han samtidigt skriver sitt absoluta magnum opus? Med Shakespearianska intriger om lojala vänner som över tid blir svurna fiender väver han ett svidande porträtt av vår samtid, en tid då "sociala" medier skapade en verklighet som är allt annat än social. Den ständiga jakten på klick och följare började här och den har totalt transformerat världen vi lever i på oåterkalleliga vis.
Perfektionistiska David Fincher visade sig vara den ultimata mannen för regijobbet och han får Sorkins dialog att lämna skådespelarnas munnar som ammunition ur en kulspruta. Tillsammans levererar de en film som sveper fram som en naturkraft från den inledande verbala striden till eftertexterna. Varje gång jag återbesöker den slås jag av känslan att underhållningsvärdet i den är oändligt, att jag kommer kunna se den hur många gånger som helst utan att tröttna.
13. "Nightcrawler" (2014)
"What if I were to say that it's not that I don't understand people, but that I don't like them?".
Likt det tidlösa mästerverket "Network" är det här en skoningslös käftsmäll mot kommersialism inom journalistik och hur människovärde prioriteras lägre än höga tittarsiffror. Varken Paddy Chayefsky eller Sidney Lumet hade dock kunnat förutspå hur illa ställt det skulle bli i vår tid, för det är en lika tragisk som sann bild som målas upp av Dan Gilroy i denna krutdurk till film.
Jake Gyllenhaals sociopatiska karaktär Lou Bloom (som han borde ha fått en Oscar för), en driven "videojournalist" som jagar blåljus i Los Angeles-natten, representerar den moderna journalistikens giriga baksida. Tragedier och lidande har blivit en bästsäljande produkt, nu mer än någonsin tidigare. "Nightcrawler" är i stort sett en perfekt film för mig och imponerar på alla plan. Den levererar också en rejäl tankeställare; vad är det egentligen jag tittar på, klickar på och läser? Vad och vem är det jag gynnar?
12. "Django Unchained" (2012)
"Kill white folks and they pay you for it? What's not to like?"
Den här filmen tar onekligen vissa snedsteg (cameon...) stundtals, men överlag tycker jag att den är underskattad bland Tarantinos filmer. Premissen med den hämndlystna före detta slaven Django (Jamie Foxx) som tränas upp till att bli prisjägare under vingarna på flamboyanta King Schultz (Christoph Waltz, som vann en högst välförtjänt Oscar) är helt underbar och utförandet sviker inte heller.
Trots en maffig speltid på 165 minuter blir den aldrig tråkig, inte ens för en sekund, och allt från epoken till antagonisten (en mer bombastisk Leonardo DiCaprio än någonson tidigare) är ren njutning. Med den avslutande delen på "Candyland" placerar Tarantino publiken i ett skruvstäd och drar stegvis åt mer och mer, tills allt exploderar i ett terapeutiskt blodbad för historieböckerna. Samuel L. Jackson serverar dessutom sin karriärs lätt bästa prestation här, i rollen som beräknande Stephen.
11. "Roma" (2018)
"We are alone. No matter what they tell you, we women are always alone".
Jag älskar när filmskapare efter en tur genom Hollywoods maskineri återvänder till sina rötter och gör en mer småskalig och personlig film, vilket Alfonso Cuaróns Fellini-hyllande "Roma" är ett ypperligt exempel på. Cuarón berättar här om sin egen uppväxt i Mexico City med fokus kring de två kvinnor som uppfostrade honom, hushållerskan Cleo (nykomlingen Yalitza Aparicio) och mamman Sofia (Marina de Tavira).
Genom den försiktigt observerande kamerans lins ser vi hur deras liv kantas av svek och tragedi som de med styrka och värdighet reser sig ifrån och går vidare. Även om det är ett lågmält familjedrama får Cuarón chansen att visa upp sin tekniska färdighet med långa och makalöst detaljrika tagningar som är storslagna i sin svartvita glans. Skönheten i det avskalade och rutinmässiga livet som filmen skildrar gör mig knäsvag bara av tanken.
10. "The Witch" (2015)
"Wouldst thou like to live deliciously?".
Skräckfilmer kring häxor känns inte stekhett så här på 10-talet, men det stoppade lyckligtvis inte Robert Eggers. Här omfamnar han konceptet helhjärtat och ger oss en av de mest säregna skräckfilmer som jag har sett. Sylvassa Anya Taylor-Joy spelar Thomasin, en ung tjej som tillsammans med sin familj tvingas bort från en puritansk by i 1600-talets New England efter en dispyt med de lokala prästerna. De bosätter sig istället vid utkanten av en massiv skog, men det dröjer inte länge innan deras tillvaro slås i spillror av mörka krafter. Är det verkligen häxor som plågar dem, eller är det bara religiös paranoia som spökar?
Den fullkomligt skräckinjagande berättelsen förstärks ytterligare av Mark Korvens musik och det enkla bildspråket. Karaktärerna pratar vågat nog tidig nyengelska, vilket jag också älskar. Filmens avslutning är magnifik och har etsat sig fast på näthinnan för all framtid.
9. "A Ghost Story" (2017)
"A writer writes a novel, a songwriter writes a song, we do what we can to endure".
Som jag skrev i min recension av den här filmen hade David Lowerys idé om att ta den ikoniska bilden av "lakanspöket" och göra något seriöst med det kunnat resultera i en parodisk pannkaka. Istället fick vi ett mästerverk som nu tillhör mina absoluta favoriter. Titelspöket spelas av Casey Affleck, vars karaktär omkommer i en bilolycka i det inledande skedet. Resterande delen av filmen består av scener där han tyst observerar sin partners (fina Rooney Mara) sorg och desperat försöker göra någon form av avtryck i hans allt mer abstrakta upplevelse av tid och rum.
Filmen växer snabbt från den centrala relationen till något mycket mer ambitöst, utan att någonsin tappa fokus. Med små medel tacklar Lowery livets största frågor och de svar (eller snarare följdfrågor) som han når var varmt hoppfulla för en existentiellt ångestfylld krake som mig. 92 minuter av spirituell, meditativ och helt felfri filmkonst.
8. "Mad Max: Fury Road" (2015)
"Oh, what a day! What a lovely day!".
Blod, svett och... motorolja. Vi som (förklarligt nog) hade en viss skepsis när 70-åriga George Miller skulle blåsa liv i sin älskade dystopiska Mad Max-värld igen fick skämmas ordentligt när resultatet väl nådde biodukarna. Den pulserande, krutladdade och fullkomligt galna "Fury Road" spränger samtliga andra filmer i franchisen ur vägen och Miller har aldrig varit mer ungdomlig i sitt filmskapande. Tom Hardy axlar Mel Gibsons rollfigur till briljans och Charlize Therons stenhårda Furiosa blev omedelbart en actionikon, med all rätt.
Visst, storyn är lövtunn, men vad gör det när vi bjuds på en actionopera tillika oändlig biljakt med sån ofattbar spektakelnivå att man bara häpnar med varje cell i kroppen? Varje gång jag ser den förbluffas jag av det mirakulösa i att inte hundratals människor dog under inspelningen. Årtiondets lätt bästa action!
7. "Inside Llewyn Davis" (2013)
"I don't see a lot of money here".
Det tog ett tag för mig att verkligen greppa storheten i denna djupt melankoliska film från bröderna Coen. Till en början kände jag att det var en mellanfilm i deras "ouevre" men oj så fel jag hade. "Inside Llewyn Davis" kan nämligen vara deras allra bästa film någonsin, vilket säger en del när man pratar om dessa legender.
Som jag skrev i min analys av filmen för några år sedan så älskar jag den för att den är så tematiskt komplex och rik. Genom den finstämda porträtteringen av titelkaraktären (Oscar Isaac), en misslyckad folkmusiker, utforskar den existentiella grubblerier, bottenlös sorg och skillnaden mellan att leva och existera. Mest hjärtskärande av allt är det faktum att den också kan ses som en sorts kommentar från bröderna Coen kring hur fasansfullt det skulle vara om den ena förlorade den andra. Det faktum att musiken är helt gudomlig att lyssna på är inte helt fel heller.
6. "The Place Beyond the Pines" (2012)
"If you ride like lightning, you're going to crash like thunder".
När det gäller Derek Cianfrance är det ofta "Blue Valentine" som dyker upp i konversationen om årtiondets bästa filmer. Den är onekligen helt fantastisk och inte alls långt ifrån den här listan, men för mig är det ambitiösa "The Place Beyond the Pines" som tar priset som Cianfrances magnum opus. Den svepande berättelsen om en bankrånare (Ryan Gosling), en polis (Bradley Cooper) och deras generationsdefinierande kollision är trots vissa små skavanker en emotionell käftsmäll jag aldrig kommer att glömma. Bara blotta tanken på Gosling svävandes på en motocross på en ödslig skogsväg till tonerna av Mike Pattons "The Snow Angel" får tårkanalerna att börja jobba.
5. "Under the Skin" (2013)
"Do you think I'm pretty?".
Efter nästan tio års frånvaro (efter underskattade "Birth" från 2004) från långfilmsarenan återvände Jonathan Glazer med denna helt unika science fiction-pärla som för evigt är inbränd i min själ. Scarlett Johansson spelar någon form av utomjordisk seriemördare(!) som av oklar anledning förför och eliminerar intet ont anande män på Glasgows gator. Hon yttrar bara några få repliker men ger oss trots det sin karriärs hittills finaste prestation i all dess minimalism.
Filmen är helt omöjlig att placera i någon form av genrefack och de kyliga vibbarna för osökt tankarna till Stanley Kubrick, vilket värmer mitt hjärta. Sakta men säkert kryper den obehagliga berättelsen under skinnet på dig (zing!) och lägger ägg i form av existentiella grubblerier och frågetecken kring det mänskliga tillståndet. Det är jobbigt, men så värt det. Mica Levis kusliga score är årtiondets enskilt bästa dessutom.
4. "Blade Runner 2049" (2017)
"Dying for the right cause. It's the most human thing we can do".
Jag visste redan på förhand att Denis Villeneuve var rätt man för jobbet, men trots det vågade jag inte hoppas på att hans uppföljare till en fläckfri scifi-klassiker från 80-talet skulle kunna leva upp till originalet, eller kanske till och med överträffa det. Så blev dock fallet med "Blade Runner 2049", en film som jag fortfarande knappt kan förstå existerar. Trots att den har en maffig budget på över 150 miljoner dollar fick Villeneuve relativt fria händer och serverade en ljuvligt återhållsam blockbuster.
Långsamt och metodiskt expanderas den värld som Ridley Scott och Hampton Fancher skapade för snart 40 år sedan. Tematiken fördjupas, Roger Deakins lyfter bilderna bortom alla superlativ och Harrison Ford gör sin bästa prestation i modern tid. De gånger filmen bjuder på actionspektakel är det dessutom av allra högsta klass. Ett sällsynt mirakel i den här viktklassen!
3. "The Master" (2012)
"If you leave me now, in the next life you will be my sworn enemy. And I will show you no mercy".
Paul Thomas Andersons andra film på den här listan och kanske hans magnum opus efter "There Will Be Blood", som enligt min ödmjuka åsikt är tidernas bästa film. Tillsammans med Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman (jösses vad jag saknar den mannen) och Amy Adams gräver Anderson här i de psykologiska processer och den maktdynamik som ligger till grund för sektrörelser, med skrämmande slutsatser. Vilsna Freddie Quell fastnar som en geting i Lancaster Dodds syltburk "the cause" och deras skeva förhållande säger obekvämt mycket om den värld vi lever i just nu. Varje gång jag ser "The Master" fastnar jag som i en trans jag inte vill vakna upp ur och skådespeleriet från den centrala trion är inget annat än gudalikt.
2. "The Handmaiden" (2016)
"Men are disgusting".
Redan på konceptnivå är det här en film som är som gjord för mig personligen. Den koreanska mästaren Park Chan-wook tar nämligen en viktoriansk gothic romance-roman ("Fingersmith" av Sarah Waters) och flyttar skådesplatsen från England till 30-talets ockuperade Korea. Den mixen fick det att vattnas i munnen på mig redan på förhand och filmen levde upp till det löftet med besked. Chan-wook tar till varje verktyg som finns i filmmediets verktygslåda och skapar ett episkt porträtt av förtryck och förbjuden kärlek som kryddas med chockerande vändning efter chockerande vändning. Med finkalibrerad elegans rör den sig meditativt mellan genrer som romantiskt perioddrama, erotisk thriller och spionfilm. Summan av delarna är nästintill övernaturlig.
1. "The Grand Budapest Hotel" (2014)
"There are still faint glimmers of civilization left in this barbaric slaughterhouse that was once known as humanity".
Efter att tidigare ha tampats med en del kluvna känslor kring Wes Andersons esoteriska filmskapande blev det här den distinkta vändpunkten. Oväntat nog visade det sig att det mest "Wes Andersoniga" av alla hans verk var exakt det som krävdes för att jag skulle falla pladask för livet. På förbluffande vis kombineras en mörk (och glödande aktuell) berättelse om europeisk fascism med hans säregna estetik och stilistiska underligheter. Enligt vetenskapens alla regler borde det rimligtvis inte fungera, men resultatet är ren och skär perfektion från första bildrutan till sista. Ralph Fiennes prestation i rollen som hotellconciergen Gustave är själva definitionen av ikoniskt filmskådespeleri och den visuella brakfest som Anderson bjuder in till förblir oöverträffad. Inte bara årtiondets tveklöst bästa film, utan en av tidernas bästa.
