De 10 bästa maffiafilmerna

Tyvärr innehåller inte riktigt alla filmer inom genren middagsscener med rykande het pasta. Däremot gestaltas i stort sett alltid familje- och vänskapsband som någonting heligt och okränkbart. Oacceptabelt att förråda.

Dessa teman är vanligt förekommande i filmer av alla de slag, men kanske som allra mest framträdande i filmer om maffian. De fyller nämligen en högst viktig funktion; att balansera upp de vidrigheter som trots allt definierar den kriminella värld som skildras. Den livsstil som filmerna ofta lyckas romantisera bygger på att stjäla, hota och mörda. Handlingar som borde väcka motvilja och vämjelse hos publiken. Och visst reagerar man med avsmak när Joe Pesci flippar ut på den ena personen efter den andra, eller när filmernas kvinnliga karaktärer såväl fysiskt som psykiskt bryts ner av sina gangsters till män.

Men fascinationen består. Mästerliga regissörer som Coppola, Scorsese och De Palma har format genren och gjort den till en plattform för fantastiska berättelser om allt som ryms inom ramarna för den mänskliga tillvaron. Gott, ont och allt däremellan.  

Här är de tio bästa maffiafilmerna. Håller du med?

Tillsammans med ”Scarface” och ”Little Caesar” lade ”The Public Enemy” under början av 30-talet grunden för vad vi senare skulle komma att kalla maffiafilmer. Visst fanns det gangsterfilmer före detta, men genom dessa tre klassiker tog genren en form som vi känner igen än idag. De typiska dragen hos den samvetslösa men karismatiska gangstern finns alla representerade i James Cagneys porträtt av Tom Powers som jobbar sig uppåt i den kriminella världen. En gissning är att skådespelare som Robert De Niro och Joe Pesci studerat Cagney noggrant inför diverse filmroller.

Martin Scorsese tog hjälp av sina favoritskådisar när han spelade in ”Casino”. Radarparet Pesci och De Niro har en makalös kemi och levererar som vanligt solida rolltolkningar. (Pesci nästan lika galen som De Niros outfits.) Sharon Stone Oscarsnominerades med rätta för sin rollprestation som plågad lyxhustru. Hennes karaktär och dennas komplexa relation till de män hon har runt omkring sig utgör ett viktigt tillika skrämmande perspektiv i den hyperpatriarkala värld hon befinner sig i. Scorseses filmer slutar sällan lyckligt för karaktärerna vilket kanske är som allra tydligast i ”Casino”. Redan i filmens inledning förstår vi att det kommer sluta illa. Men vad gör väl det? Det är ju vägen dit som räknas.

En film som på många sätt skiljer sig från de andra på listan. Den har få gemensamma nämnare med de klassiker vi generellt refererar till som maffiafilmer. ”Infernal Affairs” handlar om en polis som under flera år infiltrerar den lokala maffian och en maffiamedlem som under samma tidsperiod lyckas göra karriär inom polisen. Enkel men genial intrig genom vilken regissören skapar en spännande, engagerande och rörande film om lojalitet och identitet. Martin Scorsese gjorde senare ”The Departed”, en remake på ”Infernal Affairs”, som istället utspelar sig i Boston och skildrar den irländska maffian ledd av en Jack Nicholson otäckare än någonsin.

Givetvis finns ”Gomorra” representerad på listan. Det är nämligen, i många avseenden, den allra viktigaste filmen som gjorts om maffian. Här handlar det om Camorran, den ökända kriminella organisationen hemmahörande i Neapel. Medan andra filmer romantiserar livet som gangster ligger ”Gomorra” betydligt närmare socialrealismen. Filmen skildrar hur en hel stad blir lidande av maffians affärer och de tragiska livsöden som blir verklighet då unga män som vill vara Tony Montana söker sig till den undre världen. Baserad på Roberto Savianos bästsäljande bok med samma namn. Den dödshotade författaren lever numera under ständigt beskydd från polisen.

Ett minne från tiden innan Johnny Depp skojade bort sin trovärdighet som skådespelare. Här gör han ett gripande porträtt av FBI-agenten Joe Pistone som, under det fingerade namnet Donnie Brasco, infiltrerar en av New Yorks maffiafamiljer. Mellan Depp och hans motspelare, Al Pacino, finns uppenbar kemi vilket avspeglar sig i deras karaktärer vars öden man inte kan undvika att engagera sig i. Deras vänskap byggs sakta upp och är tveklöst äkta, trots att den baserats på en lögn som ofrånkomligen kommer att kosta någon av dem livet. En av filmens höjdpunkter är då Pistone för sina kollegor förklarar de många innebörderna av det klassiska uttrycket: ”Forget about it!”

Skiljer sig från de andra filmerna på listan då den i stort sett uteslutande skildras utifrån polisens perspektiv. Här finns ingen avsikt att romantisera, nyansera eller mänskliggöra Chicagos maffiamedlemmar. David Mamet baserade manuset på verkliga händelser som utspelade sig i Chicago under 1920- och 1930-talet, då en grupp poliser och federala agenter under ledning av Eliot Ness arbetade för att stoppa den ökända Al Capones kriminella nätverk. Det Oscarsnominerade soundtracket av Ennio Morricone i kombination med Brian De Palmas regi skapar en unik, nästan drömlik atmosfär, sällsynt inom genren. Trots fyra Oscarsnomineringar var det bara Sean Connery som belönades med en statyett; bästa manliga biroll.

Sergio Leones episka berättelse om Noodles och hans gäng sträcker sig från barndom till ålderdom. Denna djupt mänskliga skildring av brusten vänskap, misslyckanden och frustration är en vacker och poetisk resa genom ett USA i förändring. Ofta smärtsam, med en huvudkaraktär som snarast är en antihjälte svår att känna några egentliga sympatier för. Den amerikanska versionen kortades ner avsevärt, samt klipptes om för att ge berättelsen en rak kronologi. Leone sägs ha varit mycket besviken över detta. Den ursprungliga versionen finns numera att få tag på och givetvis är det denna man bör se. 

Ja, Scorsese är representerad mer än en gång på listan (och ännu är den inte slut). Inte så förvånande kanske då han i så pass hög grad förknippas med gangstergenren. Somliga anser att ”Maffiabröder” är den främsta film som gjorts på temat. Den sanna berättelsen om Henry Hill, som växer upp inom New Yorks maffia, är onekligen fängslande (pun intended). Filmen fångar den lockelse det kriminella livet har på unga män och vilka kickar och privilegier det kan föra med sig. I Scorseses händer blir det en lika underhållande som tragisk skildring av ett liv som ”wiseguy”. Pesci och De Niro levererar som vanligt, liksom Ray Liotta som gör en utmärkt rollprestation som Hill. Som bonus får vi dessutom en enastående lektion i hur man bäst skivar en vitlöksklyfta.

Med “Mean Streets” slog Martin Scorsese på allvar igenom som regissör. Historien kretsar kring Charlie som är på väg att komma upp sig i kvarteret, men hålls tillbaka på grund av sin lojalitet mot  barndomsvännen Johnny Boy och en komplicerad kärleksaffär. Utan sentimentalitet skildras hur sociala krav tynger oss vilka vi än är och hur vänskap kan överskrida all logik. Handhållen kamera och jump-cuts för emellanåt tankarna till Godard och skapar en intensivt klaustrofobisk känsla som förstärker bilden av kvarteret som en plats man aldrig lämnar. ”Mean Streets” var Scorseses och De Niros första samarbete. Det är lätt att förstå varför de fortsatte jobba tillsammans. Rollen som den gravt labila Johnny Boy är tveklöst en av skådespelarens allra finaste stunder.

1. ”Gudfadern" 1 & 2 (1972/1974)

Det är svårt att tänka sig någon annan film på toppen av en lista som denna. Francis Ford Coppolas episka trilogi “Gudfadern” formade den allmänna bilden av maffian. Här presenteras den hänsynslösa men intelligenta maffiabossen som sätter familjens heder före allting annat. Regissören lyckas nyansera och snarast romantisera denna slutna värld utan att för den delen blunda för de grymheter familjen Corleone gör sig skyldiga till. Skådespelarensemblen är minst sagt imponerande. Marlon Brandos porträtt av den åldrande Vito Corleone är oförglömligt, liksom Robert De Niros gestaltning av densamma som ung. Al Pacino gör rollen som Michael Corleone och lyckas med små medel fånga sin karaktärs skrämmande utveckling genom åren. Trilogins första och andra del tillhör bägge filmhistoriens kanon, medan den tredje som spelades in långt senare, under 90-talet, anses vara betydligt sämre än sina föregångare. Även om det inte är en dålig film kan man med gott samvete hoppa över den om man anser att de tre filmernas sammanlagda längd på 537 minuter är i saftigaste laget. Del ett och två är dock obligatoriska för varje cineast av rang.