De 6 mest underskattade filmerna från 2017

Med texter som "MovieZine listar de 25 bästa filmerna från 2017" och "10 filmer du troligen missade under 2017" har vi tydligt cementerat att 2017 var ett sjuhelsikes vasst år för film. De svaga biointäkterna är onekligen alarmerande, men det betyder inte att det inte fullkomligt haglade filmpärlor under hela året. Filmer som "Dunkirk", "Call Me By Your Name" och "Blade Runner 2049" blev välförtjänt hyllade till skyarna och kritiker världen över (mig själv inkluderad) fick sällsynt grova problem att sålla när årets topp 10 skulle vispas ihop.

 

Nu skulle jag dock vilja rikta fokus mot sex titlar som av den breda massan möttes av allt från ljumma axelryckningar till brutala sågningar. Vissa filmer har gjort sig förtjänta av den typen av respons, men jag skulle vilja argumentera att verken nedan inte kan räknas till den skaran. Vissa av dem tillhör årets absolut bästa filmer, andra bjuder på blockbusterunderhållning över genomsnittet. Det de har gemensamt är att de förtjänar en tapper försvarare, så nu ska jag ta mig an den rollen.  

 

 

 

Hur den här härliga filmen blev en av förra årets absolut största ekonomiska och kritikermässiga floppar är fortfarande en gåta för mig. Visst, jag förstår att den misslyckades ur ett marknadsföringsperspektiv och att det börjar bli snävare och snävare på blockbustermarknaden, men att det skulle gå så pass illa trodde jag inte. När jag själv såg den blev det ännu mer förbluffande, för som jag skrev i min text om det oförtjänt dåliga mottagandet så tyckte jag att det var en magisk åktur i biosalongen. För en gångs skull vågar någon (Guy Ritchie, med sin älskvärt distinkta stil) omfamna fantasyaspekterna i King Athur-storyn och gå loss på det spåret fullständigt, vilket gör mig deprimerad över att vi aldrig kommer att få se fler filmer i serien.

 

 

 

Fansen av det japanska originalet blev förståeligt nog inte glada när Adam Wingard bestämde sig för att flytta handlingen till USA och göra huvudkaraktären Light (Nat Wolff) till en blyg nörd istället för en översittare. För mig, som inte har någon som helst koppling till grundmaterialet och därför inte heller de inbyggda förväntningarna, blev "Death Note" istället mycket positiv överraskning som jag belönade med betyget 4/5 i min recension. Underhållningsfaktorn är skyhög, tempot är obevekligt och Wingard vet precis vilken typ av film det är han gör; en blodig genrefilm med glimten i ögat och hjärtat på precis rätt ställe. Användandet av Air Supplys odödliga "The Power of Love" i slutet tillhör årets bästa filmögonblick. 100 minuter flottig men likväl underbar snabbmat, kort sagt. 

 

 

 

För de arma själar som hoppades på att Ridley Scott skulle styra skutan tillbaka mot de första "Alien"-filmerna blev "Alien: Covenant" ett enda stort "fuck you". Den luriga xenomorph-centrerade marknadsföringen fick oss att tro att det var ditåt han var på väg, men resultatet visade sig vara åt det polärt motsatta hållet. Istället för klaustrofobisk rymdskräck bjuds det på en biblisk och allt annat än subtil utforskning kring artificiell intelligens, gudar och deras skapelser. Det frö som såddes i den ojämna "Prometheus" och dess karaktär David (Michael Fassbender) får helt enkelt blomma ut till fullo här, vilket enligt mig var helt rätt väg att gå. Det ser i skrivande stund mörkt ut för uppföljaren, men jag håller tummarna för att Scott får fortsätta sin berättelse framöver.  

 

 

 

När biopremiären för den här filmen begav sig skrev jag en text här på MovieZine där jag uppmanade alla att ge den en chans. Som nämnt där så förtjänar visionären Gore Verbinski så mycket bättre än sviktande biosiffror och ljummen (på sin höjd) kritik, särskilt när det gäller den här filmen. Allt från tematik till estetik är på topp i denna originella, utmanande och bottenlöst obehagliga pärla. Vissa bilder från filmen, exempelvis den ovan och i princip allt annat som har med de groteska ålarna att göra, kommer jag nog bära med mig för all framtid i mina mörkaste vrår. De tonmässiga problemen kan jag inte blunda för, men det är en petitess i sammanhanget. 

 

 

 

Med tanke på den vittvättningsskandal som omsusade den här produktionen skulle man kunna kalla den för "dead on arrival" när den landade på bio i mars. Det finns ingen tvekan om att det ligger väldigt mycket i den kritik som riktades mot "västifieringen", men det behöver inte betyda att det är en dålig film. Personligen tycker jag att den likt animeoriginalet från 1995 når upp till ett medelbetyg och har både höga toppar och djupa dalar. Rupert Sanders är imponerande ambitiös med det visuella och gräver mer kring Majors (Scarlett Johansson) förflutna än Mamoru Oshii gjorde, vilket överlag fungerar bra. Stabil action, kompetenta insatser från hela rollistan och tankeväckande frågeställningar är andra plus.

 

 

 

Den här blev inte direkt hatad, men kritiker världen över tycks vara rörande överens om att den inte levde upp till sin föregångare på långa vägar och kanske egentligen inte borde ha producerats alls. Jag håller inte med, minst sagt. Den är inte bara bättre än sin föregångare och en av årets absolut bästa filmer, den tillhör de bästa uppföljarna som någonsin har landat på vita duken. Danny Boyle och John Hodge tog den centrala "Trainspotting"-tematiken kring beroende och utforskade det på briljanta nya sätt, med en lutning åt åldersnoja, kvävande ånger och frågeställningar kring mortalitet. Den är både djupt personlig och nostalgisk på samma gång, samt skådespelad och fotograferad helt fläckfritt.