De 8 värsta dödsfallen i "Scream"-filmerna

”Scream”-filmernas meta-diskussion tog sig an hela skräckfilmsgenren när den smart dissekerade vilka som dör och varför i skräckfilmer. Filmserien var på många sätt banbrytande, främst genom att användandet av rollfigurer som var lika uppväxta på skräckfilm som målgruppspubliken. Istället för att, likt rollfigurer i liknande filmer, huvudlöst springa ner i närmsta klaustrofobiska och mörkare källare när de blev jagade av en mördare så diskuterade Sidney, och de andra rollfigurerna, hur dumt det skulle vara att springa ner i källaren. Det hade de, precis som vi, lärt sig av en stadig konsumtion av skräckfilmer. Vi i publiken kunde genast känna igen oss och på mer djuplodande sätt sympatisera med rollfigurerna, istället för att rulla med ögonen åt hur korkat de beter sig. 

I sommar kommer nästa populärkulturkapitel i ”Scream”-mytologin i form av en tv-serie på MTV. Hur den kommer att bli återstår att se men låt oss hylla filmserien genom att lista de 8 värsta dödsfallen i ”Scream 1-4”. Som ni förstår så är det SPOILER-varning härifrån.  

”You forgot the first rule of remakes Jill, don’t fuck with the original” säger Sidney efter att oskadliggjort sin mordiska släkting Jill Roberts (som spelas av Emma Roberts, som i verkligheten är släkt med Julia Roberts) med hjälp av en defibrillator. Jill verkar väldigt död i filmen men Wes Craven har i efterhand sagt att det finns en möjlighet att hon lever (utan tvekan för att gardera sig om han eller filmbolaget vill använda sig av rollfiguren i en eventuell ”Scream 5”). 

Henry Winkler ställde upp utan att ha sitt namn med i rollistan. Lägg märke till den snygga Ghostface-speglingen i ögat och den roliga referensen till Freddy Krueger (vaktmästaren, spelad av regissören Wes Craven, som också skapade ”Terror på Elm Street”). Winkler är annars mest känd för sin ikoniska roll som Arthur ”Fonzie” Fonzarelli i ”Gänget och jag”, där han förutom att vara mallen för myriader av kommande tv-seriers coola outsiders bokstavligt hoppade över en haj i ett avsnitt (uttrycket ”jumping the shark” kommer därifrån). 

Öppningssekvensen i ”Scream 2” är en genialt meta-underhållande. Vi i publiken sitter och tittar på rollfigurer som i en biografsalong tittar på ”Stab”, som är en film i filmen som återskapar händelserna i ”Scream”. Filmens klipper snyggt mellan fiktionen i fiktionens mord och fiktionens mord och suddar ut gränserna mellan fiktion och verklighet, jag undrar hur många som såg ”Scream 2” på biograf som ängsligt skruvade på sig för att snegla på sin granne i publiken. Forskning säger att en av anledningarna till att skräckfilmer är populära är för att de ger oss ett tryggt ställe att bearbeta våra rädslor, Wes Craven och manusförfattaren Kevin Williamson gör sitt bästa för att vi inte längre ska ha någon plats att känna oss säkra på. 

”What movie is this from? I spit on your garage” är bara ett av flera populärkulturella referensskämt som Tatum underhållande hinner dra innan hon mördas i denna masterclass i spänningsuppbyggnad som slutar originellt i en kattlucka. 

”Scream”-filmernas skräckexpert som är rollfiguren som sätter tonen för filmseriens meta-diskussion genom att gå igenom reglerna för att överleva en skräckfilm och en uppföljare till en skräckfilm. Hans expertis räcker tyvärr inte till för att han själv ska överleva och hans död är kanske det dödsfall som skakar resten av huvudpersonerna mest. 

Finns det någon rollfigur som får mycket skit i ”Scream”-filmerna så är det stackars Cotton. Efter att varit felaktigt fängslad för våldtäkt och mord på Sidneys mamma i ettan så får han, innan han räddar Sidney, se sig själv vara misstänkt igen i tvåan. Slutligen, i trean, så blir han misstrodd och slagen i huvudet med en golfklubba av sin flickvän sekunderna innan han mördas av den nya Ghostface. Jag hade gärna sett att han fick ett lyckligare slut efter alla vedermödor. 

Randy: ”Careful, this is the moment where the supposedly dead killer comes back to life for one last scare”.  Billy vaknar till liv. “PANG!”, Billy får en kula I huvudet. Sidney: “Not in my movie!”. Efter första filmens, en av skräckfilmsgenrens mest underhållande, ”whodunnit”-jakt så avslöjas mördarna Billy och Stu innan Sidney får sista ordet med en ”hej då”-hälsning som ekar i filmhistorien och understryker ”Scream”-filmernas intrikat intertextuella lek med sina rollfigurer och publiken. 

Även de flesta som inte har sett ”Scream”-filmerna har på något sätt stött på denna i populärkultur så ofta parafraserade scen som inledde ”Scream”-sagan med att överraskande snabbt ta död på den väldigt kända Drew Barrymores rollfigur. Det är en genial inledning som mer än något annat symboliserar ”Scream”-filmernas skrämmande och smarta lek med publikens förväntningar på, erfarenheter av och kunskap om skräckfilmer. Som bonus har den fått en hel generation att aldrig glömma ven som faktiskt var mördaren i den första ”Fredagen den 13:e”.