Demonregissören bakom ”Exorcisten” i ny fascinerande dokumentär

I sociala medier dyker det ofta upp annonser från diverse matiga onlineföreläsningar. Dokumentären “Leap of Faith: William Friedkin on The Exorcist” (Alexandre O. Philippe) påminner om det formatet, en slags masterclass snarare än regelrätt intervju.

 

Att höra William Friedkin föra monolog i 1h 45 min blir aldrig långtråkigt när han delar med sig av inspiration, tekniska grepp, kreativa beslut och kompromisser i den filmiska processen. Den pigga klippningen gör sitt till, med inslag från en mängd klassiska filmer som ger intressanta inblickar i filmhistorien.

 

 

 

I dokumentären pratas det både om originalversionen och den 11 minuter längre utgåvan från 2000, som inkluderar den omtalade trappscenen när Linda Blairs demonbesatta uppenbarelse tar sig fram likt en spindel.

 

Oavsett vilken version man föredrar, var Friedkins ambition att regissera en rakt berättad historia, trogen William Peter Blattys roman. Blattys manus fick dock skrivas om för att behaga Friedkins vision om vad som borde lyftas fram och strykas. Exempelvis var hela prologen utelämnad i manusets första utkast.

 

Så här i efterhand är det svårt att tänka bort inledningen, som utspelar sig i Mosul och ruinstaden Hatra i norra Irak. Att se Max von Sydows fader Merrin vandra runt vid en arkeologisk utgrävning slår an tonen: en antydan av en uråldrig ondska som aldrig borde ha kommit upp till ytan.

 

 

 

William Friedkin fick skina under 1970-talets nya våg i Hollywood, men banan började med dokumentärfilmer. Detta påverkade hur han sedan skulle förhålla sig till spelfilmer, vilket märks i både “The French Connection” (1971) och “Exorcisten”.

 

Det kan tyckas märkligt att han eftersträvade realism även i det övernaturliga, men trovärdighet kan handla lika mycket om berättandet – mer hur än vad. Tanken var nämligen att så ett frö hos publiken, att detta faktiskt kunde hända på riktigt. Därav det dokumentära anslaget.

 

När Friedkin säger att man “inte får spontanitet på 90:e tagningen” refererar han till ultraperfektionisten William “90-take” Wyler, men uttalandet skulle lika gärna kunna vara en pik mot nutida namn som David Fincher.

 

 

 

Ett porträtt som “Leap of Faith” är ibland nära att kantra över i självgodhet, men även om Friedkin har en bestämd uppfattning om hur saker bör göras, är han inte sen att hylla de som gör diametralt annorlunda. Förutom nämnda William Wyler, nämns ikoner som Stanley Kubrick och Alfred Hitchcock, båda (ö)kända för att inte lämna något åt slumpen.

 

Det är förvisso tacksamt att säga “I’m a one-take guy, I don’t believe in take two”, när man regisserar mästerliga skådespelare som Ellen Burstyn och Max von Sydow.

 

 

 

William Friedkin är nästan överraskande ärlig med hur långt han var beredd att gå för att få sin vilja igenom, en demonregissör i dubbel bemärkelse. I en våldsam scen slungades Ellen Burstyn så hårt mot golvet att hon ska ha fått fysiska men för livet.

 

Förutom den hårdföra regin av huvudrollsinnehavarna, berättar Friedkin oironiskt hur han slog till (!) en birollsinnehavare i ansiktet för att han skulle komma i rätt sinnesstämning. Som förebilder i att stressa fram nerv ur filmarbetarna, hade han bland annat John Ford och George Stevens. Till exempel brukade Stevens fyra av pistolskott under inspelningarna av “Anne Franks dagbok” (1959).

 

Friedkin nämner glatt att han under tillkomsten av “Exorcisten” följde Stevens skjutglada exempel, men tillstår att man inte bör göra så idag. Det är inte vilda västern längre.

 

 

 

När man hör William Friedkin prata, kan man fråga sig om det finns något han inte har inspirerats av? Det är allt ifrån bibliska målningar och nederländskt 1600-måleri, till Claude Monet, James Ensor och Jackson Pollock.

 

Att plocka russinen ur den konstnärliga kakan gäller inte bara det visuella, utan även musiken, som i “Exorcisten” skulle vara som en “kall hand på nacken”. Friedkin ville inte ha ett för vräkigt score. Därför föredrog han Krzysztof Penderecki och Anton Weberns musik istället för att låta Bernard Herrmann gå lös på en kyrkorgel.

 

“Tubular Bells” av Mike Oldfield dög dock, och kom att bli en av filmhistoriens mest ihågkomna skräckteman.

 

 

 

Användandet av subliminala bilder – bildrutor med demoniska ansikten som ibland flashar förbi – är skräck i dess mest snuttiga form. Att Friedkin brinner lika mycket för minimalistisk ljudläggning, kommer från kärleken till radioteater och ljudeffekter. Han ser “Exorcisten” som ett “experimentellt ljudmuseum” och det är inte för inte som filmen vann en Oscar för bästa ljud.

 

Allt är dock inte subtilt förebådande; Linda Blairs demoniska röst är allt annat än lågmäld. Hur den kom till är bisarrt underhållande kuriosa, då röstskådespelaren Mercedes McCambridge ska ha konsumerat en kombination av sprit, cigaretter och ägg. Resultatet: förvridna läten som mixades med bland annat grisgrymtningar.

 

Vad gör man inte för att frammana ljudet av pur ondska?

 

 

 

Det kanske mest uppfriskande med “Leap of Faith”, är tankarna om andlighet, livet och döden.

 

Man skulle kunna tro att William Friedkin är orubblig ateist, men han visar sig hålla det mesta öppet och menar att det var ödet som fick “Exorcisten” att hända. Han närmade sig filmen som en troende och att han inte helt avfärdar exorcism i verkligheten blir uppenbart i hans egen dokumentär “The Devil and Father Amorth” (2017).

 

 

 

Otaliga är teorierna för att tyda “Exorcisten”. I “Leap of Faith” ges dock inga glasklara svar. Friedkin berättar att han inte medvetet avsåg att hamra in särskilda metaforer eller betydelser, utan gick på ren instinkt.

 

Det må vara frustrerande att som tittare behöva göra sina egna tolkningar, men än idag säger sig William Friedkin vara osäker på sakers betydelse, nästan som att konsten lever sitt eget liv, bortom hans kontroll. Dokumentären blir därför en välkommen uppgörelse med genimyten, om en 85-årig kreatör med fel och brister, fortfarande nyfiken på mänskligt (och omänskligt) beteende.