För Patrick Melrose är det enklare att begrava sin mamma än att glömma det förflutna. Då innebär ändå minnesstunden för Eleanor Melrose utdragen tortyr för den numera nyktre titelfiguren. Kyrkan är full av människor som gör anspråk på att ha älskat hans moder innerligt. Men Patrick Melrose känner inte igen kvinnan som framträder i historierna. Den oskuldsfulla, musikälskande filantropen var ju för honom en djupt olycklig och förljugen människa som misslyckades med föräldraskapets själva grunduppgift – att skydda sitt barn.
Innan senildemensen berövade Eleanor Melrose hennes talförmåga hann Patrick konfrontera henne angående faderns sexuella övergrepp. Ett beslut som vi har sett krävde livslånga förberedelser.
”Han våldtog mig”, förklarar Patrick med bruten röst. ”Mig med”, svarar hans mamma med snudd på saklig ton. ”Mig med.” Sedan är samtalet över.
Frånvaron av förlösning är ett genomgående tema i ”Patrick Melrose”. Frälsningen kommer inte med gråt och dramatiska bekännelser, demonerna kan inte drivas ut med livsomvälvande självinsikter. Kampen mot barndomstraumat är livslång, men kan göras uthärdlig om man i varje läge väljer att beblanda sig med andra människor snarare än att isolera sig, släppa garden och våga känna istället för att marinera tillvaron i ironi.
Patrick Melrose själv fnyser åt både självhjälpspsykologi och AA-möten. I det sista avsnittets avslutande scen är han åtminstone ödmjuk nog att välja umgänget med familjen framför misären i sin klaustrofobiska lägenhet.
Det finns naturligtvis inga garantier för att han inte kommer att trilla av vagnen igen framöver. Själv hade jag gärna följt hans kamp långt upp i pensionsåldern.
Innan senildemensen berövade Eleanor Melrose hennes talförmåga hann Patrick konfrontera henne angående faderns sexuella övergrepp. Ett beslut som vi har sett krävde livslånga förberedelser.
”Han våldtog mig”, förklarar Patrick med bruten röst. ”Mig med”, svarar hans mamma med snudd på saklig ton. ”Mig med.” Sedan är samtalet över.
Frånvaron av förlösning är ett genomgående tema i ”Patrick Melrose”. Frälsningen kommer inte med gråt och dramatiska bekännelser, demonerna kan inte drivas ut med livsomvälvande självinsikter. Kampen mot barndomstraumat är livslång, men kan göras uthärdlig om man i varje läge väljer att beblanda sig med andra människor snarare än att isolera sig, släppa garden och våga känna istället för att marinera tillvaron i ironi.
Patrick Melrose själv fnyser åt både självhjälpspsykologi och AA-möten. I det sista avsnittets avslutande scen är han åtminstone ödmjuk nog att välja umgänget med familjen framför misären i sin klaustrofobiska lägenhet.
Det finns naturligtvis inga garantier för att han inte kommer att trilla av vagnen igen framöver. Själv hade jag gärna följt hans kamp långt upp i pensionsåldern.
Se alla fem avsnitt av "Patrick Melrose" på HBO Nordic.
Vad tyckte ni om "Patrick Melrose" och seriefinalen? Lämna en kommentar nedan.
