Många av filmhistoriens största skatter gömmer sig bakom trösklar som av en eller annan anledning upplevs som höga av många människor. Har man levt den större delen av sitt liv på den här sidan millennieskiftet är det inte särskilt konstigt om man har vant sig vid en viss typ av filmiskt språk, med alla dess inbyggda regler och förväntningar kring berättande och rytm. Saker som svartvitt foto och skådespeleri som är mer yvigt och teatralt än det samtida kan förståeligt nog kännas mossigt och avtändande på förhand.
Det är himla synd, för väldigt lite kan slå upptäckterna som görs när den typen av trösklar övervinns. Vid det här laget har jag rest genom samtliga av filmhistoriens stora strömningar och bekantat mig med majoriteten av mediets största namn. Allt har inte gått helt friktionsfritt (jag kommer inte överens med Fellini eller franska nya vågen, åtminstone inte än) men känslan av att ha absorberat filmkonst från så många eror och länder är ljuvlig och flera av de filmer och regissörer jag har bekantat mig med längs vägen tillhör nu mina absoluta favoriter.
Så blev det med den japanska mästaren Akira Kurosawas filmografi, som jag fram till för bara några år sedan var i princip helt obevandrad i. Jag såg “De sju samurajerna” när jag gick en kurs i filmvetenskap i gymnasiet (stort tack till min inspirerande lärare Hjalmar Österberg, som hade den goda smaken att snickra ihop en fantastisk kurs som sträckte sig från “Doktor Mabuse” till “Apocalypse Now”) men fastnade inte riktigt då, och kunde inte heller ta in den ordentligt. Sen, någostans kring 2019-2020, lossnade det och jag blev blixtförälskad. Tre år senare har jag sett 16 av Kurosawas filmer och hyser ingen som helst tvekan om att han är min favoritregissör.
Nedan försöker jag mig på att förklara vad det är som gör honom så oöverträffad och listar fem filmer som är den perfekta vägen in i hans ovärderliga filmgärning. Det är inte nödvändigtvis hans fem bästa filmer (flera av dem hamnar dock på den listan också), utan fem filmer som illustrerar hans bredd. Ett försök att sänka tröskeln, med andra ord. Se alla! Eller en. Eller se ingen alls och gå miste om några av världens bästa filmer.
1. "De sju samurajerna" (1954)
Vi måste börja här, något annat finns inte. Kurosawas mest älskade, omtalade och odödliga film förtjänar varje hyllning, varje listplacering. Enligt min ödmjuka åsikt är det en av tidernas bästa filmer, om inte den bästa. Dess enkla men otroligt kraftfulla berättelse om en grupp bönder som anlitar sju samurajer (ronin, mer specifikt) för att skydda sin by från återkommande banditattacker håller än idag på precis alla vis.
Trots att den är nära tre och en halv timme lång innehåller den inte en enda överflödig bildruta och den upplevda längden är inte i närheten av den faktiska. Att hävda att den känns och rör sig som en “modern” film är att ta i, men samtidigt inte långt ifrån sanningen. Särskilt i jämförelse med andra filmer från 50-talet blir det tydligt att dess “team up”-struktur, dess pigga tempo och dess välbalanserade mix av intimt drama och storskalig action är föregångaren till vår tids “blockbuster”. Den är underhållande, den är känslosam och det är omöjligt att inte falla för de färgstarka karaktärerna (Kurosawa-stammisar som Toshirô Mifune - min husgud - och Takashi Shimura peak-levererar här).
Första gången den här filmen ses slås många, inklusive undertecknad, av realisationen att Kurosawa är så långt ifrån “svår” man kan komma. Han gjorde kommersiell film, film för en bred och folklig publik, och står mycket närmare en regissör som Steven Spielberg än exempelvis Andrei Tarkovsky eller andra mer experimentella filmskapare. Att Kurosawa (främst) gjorde konkreta, linjära och lättbegripliga filmer betyder dock inte att de saknar djup eller intelligens, absolut inte. På mästerligt vis kunde han leverera båda delar, både det sublimt tankeväckande och det underhållande.
Fler filmer av detta slag i Kurosawas filmografi: "Ran" (1985), "Kagemusha" (1980), "Yojimbo" (1961), "Sanjuro" (1962), "Blodets tron" (1961).
2. "Himmel och helvete" (1963)
Utanför Japans gränser är Kurosawa främst känd för sina samurajfilmer och likväl som det är förståeligt så förminskar det hans gärning. “Himmel och helvete” (eller “High and Low” som den heter på engelska, en mycket bättre titel), även den ett mästerverk, är ett utmärkt exempel på en film i Kurosawas varierade filmografi som inte kunde vara längre ifrån samurajfilm om den så försökte. Här tas vi med till 60-talets folktäta stadsmiljöer och får avnjuta en svettig kidnappningsthriller som för tankarna till exempelvis Alfred Hitchcock och David Fincher.
Toshirô Mifune spelar Kingo Gondo (har världen skådat ett tyngre namn på en filmkaraktär?), en framgångsrik affärsman som får ett telefonsamtal om att hans unga son har kidnappats och att en ansenlig lösensumma nu krävs för att få tillbaka honom vid liv. När sonen plötsligt kommer in i rummet helt oskadd dras en suck av lättnad och det hela avfärdas som ett osmakligt skämt. Snart står det dock klart att kidnapparen menar allvar, men att de av misstag har tagit Gondos chaufförs son istället för deras tilltänkta måltavla.
Med den premissen som kärna bygger Kurosawa och filmens övriga manusförfattare (Ryūzō Kikushima, Hideo Oguni och Eijiro Hisaita) en lika spännande som mångbottnad utforskning kring klasshierarkier och orättvisorna i klyftan mellan de på “toppen” och de på “botten”. Skildringarna av hur Gondo försöker navigera en situation där han fortfarande krävs på en lösensumma men för en pojke som inte är hans egen är briljanta och när väl kidnapparens (Tsutomu Yamazaki) egen historia kommer in i bilden mot slutet bränner klasstematiken till ännu mer. Som helhet är filmen ett bevis på att Kurosawa kan utmana vem som helst även när det gäller film noir och spänningsfilm.
Fler filmer av detta slag i Kurosawas filmografi: "Onda män sover gott" (1963).
3. "Rödskägg" (1965)
Även för den som vill ha ett svepande och känslosamt drama av absolut högsta klass är Kurosawa rätt person att vända sig till. Många skulle säkert välja fantastiska “Ikiru” (1952) som den främsta i den kategorin men för mig är det utan tvekan den mindre kända “Rödskägg” som tar priset.
Skildringen av en nyutexaminerad och kaxig läkare (Yūzō Kayama) som motvilligt måste genomföra praktik på en lantlig “vårdcentral” innan han kan bli välbetald shogun-läkare är så oemoståndligt fin. Under drygt tre timmars tid får vi se hur han dag för dag lär sig att respektera titelns rödskägg, huvudläkaren Kyojō Niide (älskade Toshirô Mifune, igen!), och hans helt osjälviska utövande av medicin för de som egentligen inte har råd, de som är i störst behov av hans hjälp. Den “spirituella rikedomen” i en sådan livsstil och ett sådant arbete kan kännas självklar men sällan har jag sett det porträtterat så effektivt som här, genom huvudkaraktärens naiva ögon.
Den livsbejakande humanismen och optimismen som präglar storyn lär inte lämna någon oberörd. Smittsam empati sprider sig från karaktär till karaktär på sjukhuset i filmen och vidare till oss i publiken. Kurosawa vågar verkligen bli såsig och sentimental här, men tappar inte för en sekund greppet om sitt felfria hantverk. För övrigt har Mifune, som får spela allt från tuff och bufflig till mjukt omhändertagande, nog aldrig varit bättre.
Fler filmer av detta slag i Kurosawas filmografi: “Ikiru” (1952).
4. "Revolvern" (1949)
Ytterligare en film med Toshirô Mifune i huvudrollen, om än en väldigt mycket yngre Mifune än den vi är van att se. Här beger vi oss nämligen tillbaka till Kurosawas första årtionde som regissör, 40-talet.
Likt i “Himmel och helvete” ser vi i “Revolvern” (den engelska titeln, “Stray Dog”, vinner fajten än en gång) hur Kurosawa tar sig an film noir och tydliga västerländska influenser. Upplägget är briljant i all sin enkelhet. Murakami (Mifune), en ung och hungrig mordutredare, blir bestulen på sin revolver under en spårvagnsfärd och det dröjer inte länge innan offer för brutala rånmord börjar dyka upp med kulor som kan spåras till samma vapen. Den yrkesmässiga skammen, den tryckande sommarhettan i efterkrigstidens Tokyo och kampen mot klockan sätter Murakami under sällan skådad press, med explosiva konsekvenser.
Det går att dra en tydlig linje från Murakamis dynamik med kollegan tillika polära motsatsen Sato (Takashi Shimura såklart!) till vår tids “buddy cop”-filmer och de är inget annat än elektriska tillsammans. Även om filmer från den här delen av Kurosawas karriär generellt inte når de senare verkens höjder så är det helt fantastiskt att få se honom arbeta inom mycket tajtare ramar, både budgetmässigt och tidmässigt (de flesta av filmerna som kom på 40-talet är runt 90-100 minuter långa). Det var en “scrappy” och stökig Kurosawa som regerade under den här tiden och jag är svag för honom med.
Fler filmer av detta slag i Kurosawas filmografi: "Den berusade ängeln" (1948), "The Quiet Duel" (1949).
5. "Akira Kurosawas drömmar" (1990)
Mot slutet av sin karriär (han gjorde bara två filmer till efter den här) började Kurosawa sväva ut både stilistiskt och narrativt, samtidigt som han styrde blicken inåt mot sig själv och sitt eget liv. För första gången på över 40 år skrev han ett filmmanus utan medförfattare och det resulterade i hans mest personliga film i hela karriären.
I den färgstarka och nästan technicolor-doftande “Akira Kurosawas drömmar” (bara “Dreams” på engelska) dramatiserar han åtta av sina självupplevda drömmar, allt från mardrömmar till mer lättsamma historier. Produktionsvärdet är extremt högt och drömmarna är realiserade med oklanderligt hantverk, även om stoffet i vissa är mer intressant än i andra. Att få se Martin Scorsese(!) i rollen som Vincent Van Gogh(!) är en självklar höjdpunkt, i drömmen där en ung student färdas genom storslagna miljöer tagna ur Van Goghs gudomliga verk.
Trots att filmen inte är en total fullträff rakt igenom så finns det ett enormt värde i att få uppleva den här visuellt spektakulära titten in i själen och sinnet på en av filmhistoriens största mästare. På ålderns höst bjöd han oblygt in oss till det innersta av det innersta och blotta tanken på det gör mig rörd.
Fler filmer av detta slag i Kurosawas filmografi: “Dodes'ka-den” (1970)
Vilken av de ovan nämnda filmerna blir du mest sugen på att se? Kommentera nedan!
I den färgstarka och nästan technicolor-doftande “Akira Kurosawas drömmar” (bara “Dreams” på engelska) dramatiserar han åtta av sina självupplevda drömmar, allt från mardrömmar till mer lättsamma historier. Produktionsvärdet är extremt högt och drömmarna är realiserade med oklanderligt hantverk, även om stoffet i vissa är mer intressant än i andra. Att få se Martin Scorsese(!) i rollen som Vincent Van Gogh(!) är en självklar höjdpunkt, i drömmen där en ung student färdas genom storslagna miljöer tagna ur Van Goghs gudomliga verk.
Trots att filmen inte är en total fullträff rakt igenom så finns det ett enormt värde i att få uppleva den här visuellt spektakulära titten in i själen och sinnet på en av filmhistoriens största mästare. På ålderns höst bjöd han oblygt in oss till det innersta av det innersta och blotta tanken på det gör mig rörd.
Fler filmer av detta slag i Kurosawas filmografi: “Dodes'ka-den” (1970)
Vilken av de ovan nämnda filmerna blir du mest sugen på att se? Kommentera nedan!
