Filmhistoriens 10 sorgligaste ögonblick

Filmtittande kommer i många former. Vi konsumerar film på popcorndoftande biografer, hemma i TV-soffan, tja, lite var som helst tack vare smartphones och surfplattor. Det sistnämnda ett fenomen som fått David Lynch att upprört utbrista: ”It's such a sadness that you think you've seen a film on your fucking telephone.”

Ofta ser vi på film i sällskap med andra. I biosalongen hittar vi alla sorters människor och konstellationer. Ensamma entusiaster, dejtande par och kompisgäng delar alla upplevelsen av filmen som visas. Synkroniserade reaktioner hos biopubliken förstärker de känslor som förmedlas, som vore salongen optimerad för de mänskliga emotionernas akustik.

Just därför har vi filmkvällar, biodejter och filmforum som MovieZine; för att kunna diskutera och gemensamt analysera de berättelser vi samlas kring för såväl eskapism och underhållning som socialrealism  och psykologiskt djup. Vi gråter och skrattar tillsammans, ett delat engagemang satt i rörelse i samma ögonblick som bröderna Lumiere  gav  liv åt stillbilderna och fick en hel biosalong att kasta sig undan det tåg som stormade fram på bioduken.

Vilka händelser har berört oss mest genom filmhistorien? MovieZine listar några av de sorgligaste scenerna någonsin.

10. Upp (2009) – Ellie dör

Oftast utspelar sig de allra sorgligaste scenerna under något slags klimax eller katharsis  mot slutet av filmen. I Pixars "Upp" gråter biopubliken redan efter tio minuter. På den korta tid som passerat har vi redan hunnit bekanta oss med den fantastiska karaktären Ellie, sett henne bli gammal vid sidan om sin barndomskärlek och dö utan att någonsin fått barn eller hunnit besöka sitt efterlängtade Sydamerika. Såklart supersorgligt.

9. Edward Scissorhands (1990) – Edward kan inte hålla om Kim

Filmen bygger på en enkel men drabbande symbolik: allting jag rör vid går itu. Edward kämpar för att bli omtyckt och inkluderad, för att vinna sina nyblivna vänners kärlek och bekräftelse. Hur han än försöker möts han i slutändan främst av misstänksamhet och kyla. Edward Scissorhands kan tyckas ha ett  förhållandevis lyckligt slut, men enbart på ytan. När Edward tar sitt sista farväl av Kim lämnar han även all samhörighet med mänskligheten bakom sig. Ett både tragiskt och symboltyngt slut till de vackra tonerna av Danny Elfmans odödliga filmmusik. Ändå är det en annan scen som dröjer sig kvar. Kim ber Edward: ”Håll om mig”. ”Jag kan inte”, svarar han.

8. Lejonkungen (1994) – Mufasa dör

Nog för att det är en tecknad barnfilm gjord av Disney, experter på att manipulera sin publik emotionellt. Men ack så väl de gör det. Fram tills att Mufasa dör bygger manusförfattarna upp en oförglömlig far- och sonrelation. Liksom de allra flesta sagor är Lejonkungen skamlöst patriarkal och bygger på en förlegad monarkistisk tradition, men känslorna den förmedlar är omöjliga att värja sig emot. Mufasas död har fått miljoner barn att för första gången relatera till en oåterkallelig förlust och är därmed självklar på den här listan.

7. Elefantmannen (1980) – ”I am not an Animal”

En av David Lynchs bästa och mest finstämda filmer som fångar människan bakom det deformerade yttre som gav Joseph Merrick öknamnet Elefantmannen. Filmen baseras på Merricks liv och skildrar de plågor han tvingades utstå på grund av den hudsjukdom han hade. Scenen då han jagas av en grupp nyfikna människor genom en tågstation för att till slut hamna upptryckt med ryggen mot väggen, är ett av filmhistoriens mest berömda och tårdrypande ögonblick. ”I am not an animal”, utbrister han desperat innan han snyftande faller ihop inför folkmassan som omringat honom.

6. En kvinnas martyrium (1928) – Jeanne d’Arc fäller första tåren

Maria Falconetti gestaltar med minimala medel Jeanne d’Arcs rädsla, ångest och sorg under den gravt förnedrande rättegång som hon tvingas utstå. Filmen igenom utsätts hon för vidriga kränkningar på grund av sitt kön och sin tro. Det utmynnar, som vi alla känner till, i att hon levande bränns till döds på ett bål. Den sorgligaste scenen är emellertid Jeannes första tår. När den trillar ner för hennes kind griper en blandning av medlidande och avsky mot mänskligheten tag i en och dröjer länge med att släppa taget.

5. Landet för längesedan (1998) – Modern dör

Samma koncept som i "Lejonkungen". Modern (en växtätande dinosaurie) skyddar sin son från en säker död (en tyrannosaurus rex) och blir skadad under striden. Hon säger ett par sista ord till det älskade barnet som vägrar inse vad som är på väg att hända. Allting ackompanjerat av ett melankoliskt pianoklinkande. Liksom i "Lejonkungen" är det såklart ytterst emotionellt manipulativt men nog så effektivt.

4. Cykeltjuven (1948) – Sonen ser sin fader förvandlas till en tjuv

Fadern har äntligen fått ett arbete, men för att utföra det krävs det att han har en cykel. För att ha råd med detta säljer han familjens lakan och spenderar sina sista kronor för att första dagen få se sin cykel – sitt levebröd – bli stulet. Han tar med sig sin son för att hitta tjuven, men går gång på gång bet. Utan cykeln inget arbete. Utan arbete inga pengar. Som en sista utväg beslutar han sig för att själv stjäla en cykel men blir påkommen och nedjagad av en arg mobb. Pojken ser sin fader förvandlas till samma cykeltjuv de själva jagade men försvarar honom ändå, med tårar i ögonen, mot den uppretade folksamlingen som spottar, skriker och slår på hans pappa. En hjärtskärande lektion i kriminalitetens desperata natur.

3. E.T. the Extra-Terrestrial (1982) – E.T åker hem

Att alla sorgliga och rörande scener inte är av det olyckliga slaget blir tydligt i "E.T":s dramatiska slutscen. De sorligaste scenerna är i de allra flesta fall sådana som skildrar en djup och engagerande relation som av någon anledning upphör. Någon dör, reser iväg, gör slut, eller som i det här fallet; åker hem till sin familj. Steven Spielberg ger oss allt i ett: ett lyckligt slut som vi kan gråta till. Efter att ha sett vänskapen växa fram mellan Elliot och E.T. gör det ont att bevittna hur de skiljs åt för alltid. Trots att det är oundvikligt.

2. Lilja 4-ever (2002) – Lilja slänger sig från bron

Inte mycket behöver förklaras vad gäller den här filmen. Den ger en röst åt samhällets allra mest utsatta, svaga och osynliga. Den ger också en bild av människorna som utnyttjar deras position och utsatthet. Naturligtvis är den sorglig, nästan filmen igenom. Värst blir det dock i filmens slutskede, då Lilja inte längre orkar leva och kastar sig från en gångbro i ett grått och dystert Malmö.

1. Dancer in the Dark (2000) – Hängningen

Filmen visar en moder beredd att göra allt för sitt barn. Hur hon sliter för att spara ihop till en operation som kan rädda sonen från den ärftliga ögonsjukdom hon själv drabbats av. Orättvisor staplas på varandra och då frustrationen och förnedringen blir för stor slår hon tillbaka. Ett rättssystem utan utrymme för nyanser dömer henne till döden och en skakande slutscen visar hur hon genom att sjunga tar sig igenom den ofattbara grymhet som hon under sina sista minuter i livet utsätts för. Björk kom att avsky regissören Lars von Trier under inspelningen av filmen, men tillsammans skapade de filmhistoria.