Frågan efter att ha sett ”Taxi Driver” för första gången - måste jag gilla den här filmen?

En av filmhistoriens mest hyllade, prisade, omtalade, analyserade och citerade filmer. Hur många gånger har inte Robert De Niros ”Are you talking to me?”-monolog parodierats i populärkultur? Efter genombrottet med ”Dödspolarna” så var det filmen med De Niros plågade taxichaffis som på allvar satte Martin Scorsese på kartan.

 

 

 

Jag gillar, som de flesta, Martin Scorsese. Kanske inte älskar men jag ser hans storhet. ”Maffiabröder” och ”Wolf of Wall Street” är välförtjänt hyllade medan jag personligen uppskattar hans svarta humor i underskattade pärlor som ”King of Comedy” och ”En natt i New York”.

 

Men just ”Taxi Driver” har jag lyckats missa, kanske inte medvetet utan mer sparat till en dag när jag är på lämpligt humör. För det jag förstått är att det knappast någon feelgood-rulle vi snackar om utan snarare en tung, mörk och våldsam djupdykning i en ensam, deprimerad Vietnamveterans sinne. Kul!

 

Så jag var förberedd på något aningen dystert men oj så deprimerande detta var. Deppigt på en nivå att jag efteråt vill sätta mig och gråta i duschen. Jag förstår att Scorsese vill skildra de mentala konsekvenserna av Vietnamkriget och 1970-talets moraliskt ruttna och korrupta New York... men det levereras med känslan av en ångestdämpad bakfylla.

 

 

 

Det går ju självklart inte påstå att det är en dålig film. Scorseses stil är mer påtaglig än någonsin och lyfts av Paul Schraders manus. De Niro leder i en av sina bästa roller en fantastisk ensemble bestående av pålitliga namn som Jodie Foster, Albert Brooks, Harvey Keitel, Peter Boyle och Cybill Shepherd.

 

Och inte minst dunkar gamle Hitchcock-kompositören Bernard Herrmanns välförtjänt Oscarsnominerade musik (hans sista) effektiv domedagsliknande i bakgrunden.

 

Samtidigt är det en film jag aldrig vill se igen. Allt är så genomjävligt och tragisk. De Niros Travis Bickle berättar tidigt hur torka sperma och blod ingår i taxijobbet. När man börjar tycka synd om honom blir han besatt av en kvinna (Shepherd) enbart på grund av hennes utseende och börjar desperat stalka henne när hon är ointresserad.

 

Scorsese har alltid varit en mästare på att ge oss protagonister - eller snarare antihjältar - som med snälla ord kan beskrivas som osköna killar. Travis är en rejält oskön kille man knappast vill dela taxi med. Men tydligen ska vi lära känna honom i en films två timmars speltid.

 

 

 

Sedan en timme in i filmen introduceras en tolvårig prostituerad (Foster) vars hallick (Keitel) knappast behandlar henne som en prinsessa. Här kan vi snacka den värsta typens grooming och medan det är en tydlig symbol för hur hemskt världen är så är det inget jag vill se på. Allt är bara tragiskt och jävligt. Lägg till upprepad användning av skällsord för svarta och homosexuella.

 

Men det är ju trots allt en milstolpe inom filmhistorien. En ikonisk titel som tillsammans med Francis Ford Coppola och Steven Spielbergs filmer kom att markera 1970-talets filmkultur. En film som man, åtminstone som filmentusiast, måste ha sett och uppskatta. Gärna sett flera gånger och älska varje bildruta. Diskutera, analysera.

 

Att inte gilla ”Taxi Driver” känns lite förbjudet och fult. Ungefär som att man inte får gilla ”felaktiga” Oscarsvinnare som ”Crash” och ”Green Book”.

 

Men jag tror inte att jag gillar den. Jag blev bara deppig och ville att den skulle ta slut. Jag förstår att den är ett kompetent hantverk som inte bara breddade vägen för Scorseses karriär utan även inspirerade en rad blivande filmskapare. Jaja, jättebra. Men snälla, tvinga mig inte att se den igen. Eller prata om den. Eller tänka på den. Förutom möjligtvis de korta sekunderna med svensk porrfilm.