Krönika: Kommer vi någonsin få uppleva en ny "Braveheart"?

Det är få tillfällen inom mitt filmtittande liv som har satt sådan prägel på hur jag värdesätter film idag, som när min far för första gången tillät mig att kolla på "Gladiator". Mamma var bortrest, syrran var hos en kompis och jag var en liten grabb som var redo att inmundiga ett stycke filmhistoria för första gången. Känslan av storslagenhet efteråt var som att bevittna trippel regnbågar varje dag i ett år, komprimerad och förpackad i en tre timmar lång film.

Skildringen av storartade berättelser som tar med dig på en resa och skapar samma känsla av storslagenhet som när jag var yngre – den är tyvärr väldigt sällsynt i dagens filmvärld. Jag menar filmer som förlitar sig på äkta miljöer, äkta människor, överdådiga landskap och konsten att förvandla detta till en personlig one-way ticket rätt in i filmens epicentrum. Jag tänker på filmer som "Patrioten", "Dansar med vargar", "Den siste mohikanen", "Den siste samurajen" och "Braveheart", för att nämna några få.

 

Men varför görs inte sådana filmer längre? Eller är detta en effekt av att jag växt upp med dessa filmer, är jag jävig? Har jag i min partiskhet varit blind för dagens filmer som ger upphov för samma känslor?

 

 

Kanske är denna utveckling en produkt av att man idag till stor del förlitar sig på tekniska lösningar såsom CGI vid framställandet av en film snarare än praktiska effekter? Att använda “datormagi” i filmer är något som har gjorts väldigt länge och kan, nyttjat på rätt sätt, förstärka upplevelsen av många filmer. CGI har blivit väldigt välutvecklat de senaste åren och samtidigt väldigt greppbart för Hollywood att använda, vilket de också gör. Jag upplever att man idag förlitar sig för mycket på detta verktyg och bygger upp många filmer kring effekterna istället för att fokusera på det som förmedlar en känsla av autenticitet till oss filmtittare.

 

"Braveheart" och många andra storslagna filmer från tidigt 2000-tal och bakåt förlitade sig på verkliga miljöer, oftast med en stor skara statister, vilket ger filmen en helt annan vitalitet. Till skillnad från många storfilmer idag som filmar mot greenscreen i en studio, där endast teknikens begränsningar sätter stopp för hur stor och maffig man väljer att göra filmen. Men är det här skon klämmer? Förlorar man en del av filmmagin för att man idag kan rasera hela städer i helt andra dimensioner?

 

 

Missförstå mig rätt, jag hade liksom de flesta som läser detta gåshud när Avengers med tillhörande allierade spatserade ut ur portalerna för att göra upp i slutstriden i "Endgame". Mäktigt! MEN! Detta kommer aldrig vara lika storslaget som skotska män i kilt med tillhörande hemmagjort spjut under ledningen av en arg William Wallace, skrikandes “HOOOOLD”.

 

Och visst, att se Optimus Prime banka skiten ur Megatron och resten av hans Decepticons-gäng har alltid varit underhållande att beskåda. MEN! Detta kommer aldrig vara lika storslaget som totalförsvarspliktiga Rohirrims som avger en högst medioker pilskur mot den anstormande och överlägsna Uruk hai horden vid slaget om Helms klyfta.

Med detta sagt skall inte detta vara ännu en känga mot superhjältefilmatiseringarna som har duggat tätt den senaste tiden, och huruvida dessa filmer skall betraktas som riktiga filmer. Utan mer en fundering över om vi någonsin kommer få en ny "Braveheart"? Kommer vi någonsin få samma känsla av storslagenhet som när Kevin Costner jagar bisonoxe med siouxindianerna på Dakotas slätter? Eller måste vi för alltid gå tillbaks i tiden för att kunna frambringa samma typ av känsla?

Arvid Weiss