2021 tog Cilla Jackert tevepubliken med storm med sin Malmöbaserade polisserie ”Tunna blå linjen”. Nu tre säsonger senare har vi fått ta farväl av Fanny (Malou Marnfeldt), Sara (Amanda Jansson), Magnus (Oscar Töringe) och Jesse (Per Lasson) med flera och även om samtliga karaktärer till mångt och mycket fått sina önskningar uppfyllda, finns ändå en del frågetecken kvar att reda ut. Vi har frågat Cilla Jackert om lyckliga slut och att fastna i åsiktskorridorer.
I slutet av serien får vi lyssna till hur prästen håller ett tal i kyrkan om hur olika åsikter är ”en gåva”. Olika åsikter som ställs mot varandra är lite av seriens signum och detta är en scen som kan ses som kulmen på den tematiken. Varför valde du just kyrkan som plats för detta?
- Det har varit en frågeställning genom alla säsonger - kärleksparets (Sara och Magnus) olika livssyn. Det finns en grundläggande konflikt i hur de ser på världen och mänskligheten. Och nu fick de ju barn och då är det ännu mer akut, för vad ska vi säga till henne? De var tvungna att ta upp det.
Sedan blev det kyrkan därför att det betyder så mycket mer för henne att gifta sig i kyrkan än det gör för honom att inte göra det. Han ger det till henne som en gåva. Hon konfronterar ju honom med ”kan du sluta hacka på mig”. Och då tänker han ”Ja, men jag kanske ska göra det då.” Det är en gåva från honom.
Sara och Magnus får ett klassiskt, lyckligt slut. Radhus, andra barnet på väg. Var det alltid självklart att det skulle bli så?
- Publiken får bestämma om det är lyckligt eller inte. Det får ligga i deras tolkning. Klassiskt, ja kanske. Det är ett slut. Det är rörande och i sista scenen, den där på stranden, där har vi spelat in andra scener i första säsongen, så det kändes som rätt plats att avsluta på.
Serien pendlar konstant mellan olika åsikter. Vi har till exempel legaliseringen av cannabis som ett hett ämne och det fanns stunder då jag var rädd för att det skulle bli moraliserande. Hur svårt var det att inte göra en Dr. Alban?
- Nej, det var inte svårt. Jag känner mig påläst i den här problematiken och har pratat med många. Nej, det tycker jag inte. Det utvecklar jag inte mer än så. Men vi lever också i en tid. Mellan att jag skrev de här manusen och det sänds nu så har Tyskland till exempel halvlegaliserat cannabis. Det säger Nina i avsnitt två ”Tysklands halvlegaliseringen”, När jag skrev det visste jag inte om det skulle bli det eller helt legaliseras så jag fick chansa lite grann där, men nu blev det precis så. Och de här är ju ett av de stora länderna. Vi lever i en tid av förändring.
Om du hade mer tid att ge någon av karaktärerna. Vem skulle du ge den till och vad skulle du berätta?
- Nej, jag är pragmatisk när det gäller mina teveserier. Det här är det som blev. Det finns ju bortklippta scener och så, och de är inte för publiken. Det som är, är det ni får se. Det är ingenting annat. Det finns ingenting annat. Jag är ändå nöjd med allt som fick bli sagt det är ändå 24 timmar material. Och eftersom det inte är någon hård plott så har vi verkligen fått möjligheten att berätta om dem i lite upp och ner och lite ur och skur och lite larvigt. Nej det känner jag inte. Tack och lov för det! Jag är nöjd.
Kan du berätta mer om vad du arbetar på nu?
- Precis just nu utvecklar jag en ny teveserie och det är väldigt långt ifrån att man vet om det ska bli av. Men så är ju jobbet, det handlar mycket om utveckling och så tar man det några steg också blir det nej tack också börjar man om igen. Jag hoppas också på att få skriva en bok. Det har ju varit väldigt mycket med ”Tunna blå linjen” så jag har inte riktigt haft någon energi till något annat och nu står det några saker på kö som vill bli berättade, så får man hoppas på att det når någon publik.
Blir det i samma genre?
- Nej, inte så mycket ”händerna där jag kan se dem!” Nej, nej, men drama är det ju alltid. Människor och relationer. Det är det jag tycker är spännande.
