Skaparen av "Jurassic Park" och "Westworld" är mer aktuell än någonsin

Michael Crichton, som alltså dog i cancer 2008, var något av en mångsysslare. Han började skriva i ung ålder. Efter dåliga erfarenheter under sin universitets-tid, valde han att byta huvudämne från engelska till biologisk antropologi. Detta var en följd av att han tyckte att bedömningarna av arbetet inom exempelvis litteratur var för godtyckliga. Senare studerade han till läkare på Harvard. Ja, för när engelska känns för jobbigt, är det mycket enklare att läsa medicin, som ju alla vet är så himla lätt.

Han fortsatte skriva, först under pseudonymer och senare under sitt egna namn. Han skaffade aldrig en läkarlicens. Men erfarenheterna från sina medicinska studier resulterade i ett manus som handlade om läkare på en akutmottagning. Detta skrevs senare om till en pilot för en TV-serie. Och det var så vi fick ”Cityakuten”, en av 90-talets populäraste serier och kanske en av de bästa läkarserierna genom tiderna. Serien avslutades 2009, efter femton säsonger.

Crichton var en aktiv författare under hela sitt liv. Faktum är att böckerna ”Pirate Latitudes” och ”Micro” publicerades efter hans död. Nästa år kommer ”Dragon Teeth”, ytterligare en av hans böcker, ut. Han utvecklade, som de flesta författare, en egen stil, som syns i alla hans verk, även i de filmer han skrivit originalmanus till och regisserat. Han har ett starkt fokus på fakta i sina verk. Faktan är till och med viktigare än händelseförloppet. För att inte tala om karaktärerna, som knappt utvecklas. Trots detta är hans böcker alltid intressanta att läsa, tycker jag. När jag ska ut och flyga, vilket jag inte är vidare förtjust i, har jag alltid en av hans böcker med mig, eftersom han har ett enkelt språk och lägger fram enkla resonemang, som är lätta att hänga med i. Riktiga bokmalar och litteraturvetare kanske har lite svårare för honom, men själv tycker jag om att läsa hans böcker då och då.

Som filmnörd/filmvetare har jag dock ett antal anmärkningar på de av hans filmer jag sett. Nu pratar jag alltså om de filmer han regisserat. För när hans böcker görs om till filmer som regisseras av andra regissörer, används böckerna som basen för ett manus. Tacksamt nog lägger de oftast till lite karaktärsutveckling och har ett större fokus på händelseutvecklingen än vad Crichton annars har.

I och med att TV-serien ”Westworld” har premiär på HBO Nordic i oktober, tänker jag att originalfilmen från 1973 fungerar som ett relevant exempel. Filmen hade ett originalmanus, skrivet av Crichton, och regisserades även av honom. Filmen handlar om två affärsmän som åker till en stor nöjespark som heter just Westworld. Här kan vanliga människor (med gott om pengar, så klart) leva ut sina fantasier om att leva i Vilda Västern. Alla som inte är gäster i parken är robotar, som ser ut som helt vanliga människor. Detta ger gästerna möjligheter att ägna sig diverse omoraliska handlingar, som att råna banker, ligga med prostituerade och skjuta ner revolvermän.

Allt går åt fanders när något går fel med robotarnas programmering. Idag hade vi nog sagt att datorerna som styr allt drabbades av ett oförutsett virus, vilket leder till att robotarna börjar löpa amok och döda gästerna. Här hade man kunnat utforska temat om maskinen som vänder sig mot sin skapare, exempelvis för att de utnyttjas, dödas och plågas dag efter dag. Eller så hade man kunnat utforska vad det innebär att vara mänsklig. Detta är vad man gjort i till exempel ”Blade Runner”.

Istället fokuserar filmen alltför mycket på att bara skildra de två affärsmännens upplevelser i nöjesparken. Vi får även följa med ett gäng torra forskare i vita rockar, som diskuterar problemen de har i alldeles för tekniska termer. Det är inte förrän under filmens sista akt som det faktiskt börjar hända saker. Då får vi följa en av affärsmännen, som blir jagad av en mordisk och nästan ostoppbar robot. Denna del av filmen är faktiskt riktigt spännande. Revolvermannen/Roboten ifråga spelas av Yul Brenner, som ser ut precis som han gjorde i ”The Magnificent Seven”, vilket är en kul detalj för filmälskaren. Han är obeveklig i sin jakt. Faktum är att denna karaktär låg till grund för John Carpenters utformning av Michael Myers i ”Halloween” och för Arnold Schwarzeneggers tolkning av ”The Terminator” lite över ett decennium senare. Men det hela känns ju rätt så opersonligt, eftersom handlingen bara kommer igång i sista akten och karaktärerna är ungefär lika djupa som en vattenpöl.

Crichton höll sig inte till en genre. Han har bland annat skrivit en bok om sexuella trakasserier (”Skamgrepp”), en bok om internationell företagspolitik (”Rising Sun”), en bok om utomjordingar på havets botten (”Sphere”) och en bok om tidsresor (”Timeline”). Alla dessa verk har filmatiserats, med olika grader av framgång.

Hans mest kända verk är nog dock ”Jurassic Park” och dess uppföljare, ”The Lost World”, som båda blev omåttligt framgångsrika filmer med Steven Spielberg i regissörsstolen. Spielberg är, för det mesta, en riktigt duktig regissör som, i motsats till Crichton, fokuserar på spännande berättelser förankrade i någorlunda välutvecklade karaktärer. Det är detta som gör filmerna så bra.

Visst finns det finfina specialeffekter och enskilda sekvenser i filmerna som gått till filmhistorien. Men specialeffekterna och de spännande sekvenserna hade inte betytt något om vi inte brydde oss om karaktärerna. Vi häpnas över Alan Grants hjältemod när han räddar barnen som attackeras av T-Rexen eftersom vi vet att han inte gillar barn. Vi beundrar honom sedan för hur han tar hand om barnen medan de tar sig fram genom parken. I ”The Lost World” har vi lätt för att känna med Ian Malcolm eftersom han är en motvillig deltagare på ett forskningsuppdrag som bara kan sluta i katastrof. Vi känner lite extra med honom när han dessutom har sin dotter att oroa sig för.

Uppföljarna, ”Jurassic Park III” och ”Jurassic World”, kan man säga vad man vill om. Crichton har inte mer med dem att göra än att de utgår från den värld hans böcker skapat. Men det är ju rätt märkvärdigt att så många fortfarande blir underhållna av det han skapat; ”Jurassic World” var den film som drog in näst mest pengar 2015 (”Star Wars: The Force Awakens” kom etta).

”Westworld” från 1973 kanske inte var någon höjdare alltså. Men det berodde nog mest på att Crichton fokuserade mer på att skildra världen än på att berätta en historia. Det är fortfarande en riktigt bra idé med en nöjespark dit gäster kan komma och bete sig lite hur fan de vill, vilket sedan slutar med att den fantasifulla illusionen blir skrämmande verklig och vänder sig mot gästerna. Ett liknande koncept funkade ju riktigt bra i ”Jurassic Park”-filmerna.

Jag kommer, inom kort, att skriva om den nya serien, som alltså också heter ”Westworld”. Vad jag sett i trailern har man fokuserat mer på karaktärerna och deras relationer. I centrum för händelserna står doktor Robert Ford, som är världens skapare, spelad av ingen mindre än Anthony Hopkins. Han är som en sorts Gud som vakar över sin skapelse med en kall blick. Frågan är bara vad han ska ta sig till när hans skapelse vänder sig mot honom.

Även om jag gillade Yul Brenners terminator-liknande cowboy-robot, känns detta som en mycket intressantare tolkning av berättelsen. Det är nog därför det är den serie jag ser fram emot mest i år.