Vare sig vi vill det eller inte, har vi alla våra guilty pleasures. En del kan till och med känna en viss skam för att de älskar något som föraktas av majoriteten. Men det är något med den eller de specifika filmerna som gör att vi trots all rim och reson faller pladask.
I ett svagt ögonblick lämnade MovieZine-redaktionen ut sina innersta guilty pleasure-hemligheter och i nedanstående lista hittar vi både märkliga och oväntade filmer. Med risk för att synen för oss aldrig kommer att bli detsamma igen, varsågoda:
"Fantastiskt underhållande slashers"
Andreas Samuelson: Jag har sett samtliga "Fredagen den 13:e"-filmer alltför många gånger. Det är någonting med pilska tonåringar spelade av alltför gamla b-skådisar som hackas ihjäl en efter en av en snubbe i hockeymask som är fantastiskt underhållande.
"Katastroffilmer kan vara uppfriskande"
Katarina Emgård: När livet på landet blir lite för Kumbayanskt fridfullt kan det vara uppfriskande med lite smaskigt påkostad förstörelse i modell större. Det kvittar egentligen om det rör sig om tornados, en ny istid, en komet eller aliens. Viktigast är att många dör samt att flera stora byggnader av oklara anledningar exploderar eller rasar. Men om jag ska välja en av de sämre disaster-filmerna jag nog sett en gång för mycket är det ”Independence Day”. Patriotism och laserstrålar – ja, det finns väl ingen ursäkt egentligen.
"Jag spolar fram till de sorgliga stunderna"
Daniel S. Ogalde: Allt jag kan gråta till. "Skönheten och Odjuret", "Landet för längesen", "Braveheart". Det pinsamma är väl kanske inte filmen i sig utan det oväntade i att jag tittar på dem... själv... och spolar fram till de sorgliga stunderna. Händer att jag sjunger med. Detta stannar här va!?
"Den amerikanska osten dryper ur varje vrå"
Viktor Jerner: "Slateeeeer!". Sedan barnsben har jag älskat John McTiernans "Den siste actionhjälten" av hela mitt hjärta. Det är inte en "bra" film på något sätt och den amerikanska osten dryper ur varje vrå, men för mig är det omöjligt att inte kapitulera inför dess självmedvetna meta-stil. Redan i öppningsscenen vet man precis vilken film som väntar och den levererar på det löftet så det dånar om det. Arnold Schwarzenegger, Tom Noonan och Charles Dance serverar sceneri-tuggande skådespel bortom alla superlativ och actionscenerna (biljakten!) är all-timers.
"Jag är svag för det mesta med Patrick Swayze"
Jakob Åsell: Jag är onekligen svag för det mesta med Patrick Swayze och zappar ogärna bort från epokbyggande klassiker som "Road House" eller "Dirty Dancing". Jag värjer mig mot att kalla "Point Break" för någon guilty pleasure-film (på grund av missförstått mästerverk) men nog kvalar Jerry Zuckers ostiga 90-talsdänga "Ghost" i kategorin. Ett oerhört fånigt (men ack så rörande) övernaturligt romantiskt drama vars odödliga scener föddes ur en LSD-tripp, tillika filmen som gjort det omöjligt att höra "Unchained Melody" av The Righteous Brothers utan att tänka på drejning.
"Jag har sett den fler gånger än jag vill erkänna"
Jonna Vanhatalo: "Ford Fairlane", sexistisk rappakalja av rang. Men så kul. Som jag minns den. Renny Harlins verk och det kan vara så att jag är förblindad av min finska patriotism men jag har sett den fler gånger än jag är villig att erkänna.
"Jag vet inte vad det är med den jäkla filmen"
Henrik Skapare: Jag är knappast ensam om det men måste ändå säga ”Rocky IV”. Jag vet inte vad det är med den jäkla filmen men jag kan inte låta bli att se om den gång på gång. Jag är helt ointresserad av de andra filmerna i serien och kan på ett intellektuellt plan förstå att den är usel – men sedan sitter jag där igen och knyter nävarna till något ostigt träningsmontage, redo att ge Ivan Drago en smocka.
"There's something about Cameron Diaz"
Alexander Dunerfors: När det kommer till guilty pleasures vill jag se filmer som inte tar sig själva på stort allvar. Två feelgood-rullar jag gärna återvänder till är ”Charlies änglar: Utan hämningar” och ”Snygg, sexig & singel” - två svårslagna klassiker som får alldeles för lite kredd. There’s something about Cameron, I guess.
"Grym är bara förnamnet"
Mats Karlsson: Jag har många guilty pleasuers, men här är två av dem. Hade en samuraj och ninja-period i tonåren (såg typ allt) och Shô Kosugi-rullen "Revenge of the Ninja" svalde jag med hull och hår. Älskade helhjärtat de överdrivna tilltagen. Grym är bara förnamnet. Men tror nog jag är ännu mer svag för "Supersnutarna", Bud Spencer och Terence Hill i högform, vad finns det att inte gilla? Dubbat och pålagda ljudeffekter gör det bara ashäftigt! Yay!
Vilka är era egna guilty pleasure-favoriter?
