Steven Spielberg. Det namnet väcker nostalgi i entusiaster av blockbusters. Herr Spielberg är en garanti för en underhållande åktur. Som dramaregissör är han en Oscarjurys dröm med filmer om mänsklig kamp och inte sällan historiens grymheter. Det är näsduksvänligt och har varmt humanistisk grund.
På min lista över de bästa regissörerna har han aldrig funnits med. Hans verk känns för lagom och tillrättalagda för att drabba så stenhårt som jag vill att draman på tunga ämnen ska göra. Dock har han min respekt för sin skicklighet att använda filmmediet på ett såväl visuellt som emotionellt sätt. Han vet hur man spelar på publikens hjärtesträngar och skapar minnesvärda bilder.
Med en kommande nyinspelning av Spielbergs Oscarnominerade klassiker "Purpurfärgen" så känns det som ett måste att ha sett hans original från 1985. Det hade jag inte gjort. Det skulle det bli ändring på nu. Här är mina tankar under filmens gång.
Ett brutalt och vackert konstverk
Det första som jag slås av är det fantastiska fotot och framför allt de perfekt komponerade färgerna. Varenda sekund är som en tavla som skulle kunna ramas in och hängas upp på väggen. Regissören har alltid bildprakt i sina filmer, men det här är något extra. Det här är genuin konst. Det snötäckta landskapet gör ett både kargt och naturskönt intryck.
Från den första sekunden kastas vi in i misär. Vi presenteras för en svart familj bestående av en ensamstående far och två döttrar. Den äldsta dottern Celie är 14 år och för andra gången gravid med sin pappa. Hon slits från sin dotter på den bädd där hon just har fött och hon vet inget om vad som kommer hända med spädbarnet. Hon gifts bort till en man som våldtar och slår henne.
Det här är brutalt på riktigt. Ännu mer kraftfullt känns det just tack vare den vackra esteriken. Cineasten i mig älskar sådana kontraster. Med inspirerad gospelmusik på soundtracket understryks på ett subtilt sätt att det som sker är traditioner oavsett hur upprörande vi som publik tycker att det är.
En genuin doft av prosa
Vi möter först Celie år 1909 och följer henne fram till 1937. I ett såhär realistiskt drama behöver scenografin vara enormt övertygande för att jag ska dras in i det som sker. Den här filmen leverar stort även på det planet. Scenbyggena har en detaljrikedom som imponerar. Kostymerna ser autentiska ut. Det känns som att åka tidsmaskin.
Det är magiskt när en film byggd på en roman har den där känslan av kvalitet som man får när man läser riktigt välskriven prosa. Här känns helheten med bilder, atmosfär, miljöer och karaktärsdjup som att sitta med en riktigt god bok i handen. Berättarrösten ger intryck av att högläsa ur romanen. Filmskaparna har min omedelbara respekt.
Med den genuina kvalitetskänslan så hör skådespel i toppklass till. Danny Glover spelar ett trovärdigt svin till make. Whoopi Goldberg är plågsamt uttrycksfull som den vuxna Celie. Hennes sätt att rycka till varje gång som han höjer rösten talar tydligare än tusen ord om de fruktansvärda handlingar som han har utsatt henne för genom åren.
Humor, tårar och blues
Plötsligt sker det som alltför ofta sker i sådana här draman från Hollywood. Det planar ut sig och slutar att skaka om. Berättelsen skyndas på. Det känns som om manusförfattaren har fått en plötslig insikt om att speltiden måste begränsas. Karaktärernas utveckling blir tunnt tecknad. De långa tidshoppen avlöser varandra. Den seriösa tyngden är borta.
Filmens märkligaste inslag är humorn som nu tar över scener på ett ofta närmast slapstickaktigt sätt. Svåra ämnen som misshandel i relationer och hot om våldtäkt mot barn skämtas bort. Det känns som en helt annan film än den som jag började se.
In på scenen stiger skådespelerskan Margaret Avery som en explosion av energi och kvinnokraft. Hennes porträtt av en dekadent sångerska ställer alla andra skådespelare i skuggan. Med karaktären följer en injektion av skön bluesmusik som låter filmens kompositör Quincy Jones briljera. Scenen där låten "Miss Celie's Blues (Sister)" framförs är en pärla.
Potentialen tappas bort
Nu börjar jag känna igen den Spielberg som jag är van vid. Rasismen och de svartas situation i den amerikanska södern dramatiseras på ett tårdrypande sentimentalt sätt. Steven blir återigen den regissör som Oscarjuryn älskar. Det är så välgjort att det är svårt att såga, men det saknar fortfarande inledningens höga konstnärliga klass.
"Purpurfärgen" landar i samma publikfriande zon som övriga draman från regissören. Det är synd för här fanns potential att skapa någonting som sparkar, slår, chockar och vrålar högt efter rättvisa. Vi fick istället ännu en stillsam promenad på säker mark där ropet på frihet hålls i schack för att inte riskera Oscarnomineringen.
Filmen borde ha varit längre. Det hade gett händelserna möjlighet att verkligen göra intryck. Den borde ha vågat avsluta i samma realistiska ton som den började. Stora filmkonstnärer kompromissar inte. Anledningen till att min favorit bland de draman som jag har sett av Spielberg är "München" är att han vågade vara kompromisslös hela vägen i den.
