Det visade sig bli ett lugnt 2024 för MCU, bland annat på grund av strejker, så vad passar väl bättre än att skruva upp volymen till elva på årets enda långfilm i den populära franchisen.
Och här tar jag tillfället i att lägga till en väldigt tydlig SPOILERVARNING. Läs bara om du redan sett filmen, eller verkligen inte bryr dig. Alls.
Vi kastas omedelbart in i en rejäl och blodig fajt, Deadpool (Ryan Reynolds, förstås) mot TVA-agenter (från Time Variance Authority, som vi fick bekanta oss med i “Loki”). Därmed blir det redan från start tydligt att filmen inte håller tillbaka bara för att det är Disney som producerar. Det känns nästan som att filmbolaget tar i extra hårt för att bevisa något, för visa hur fel alla förhandskritiker hade. Jag klagar inte.
En flashback senare och vi får möta en deprimerad Deadpool, i sin vardagsidentitet Wade Wilson. Wade har lagt slaktandet på hyllan och försöker leva ett vanligt liv för att förhoppningsvis vinna tillbaka sin stora kärlek Vanessa (Morena Baccarin). När hans värld och verklighet riskerar att förstöras, drar han på sin dräkten igen för att försöka rädda den.
Men för att klara biffen behöver han hjälp av Wolverine (Hugh Jackman), som oåterkalleligt dog i “Logan”. Som tur är han har snott en verklighetshoppare av TVA och kan hoppa mellan tidslinjer för att rekrytera en annan Wolverine.
Den scenen är mest ett välfyllt påskägg till serietidningsfans. De flesta av Wolverine-varianterna vi stöter på kommer från olika perioder och äventyr i karaktärens historia. Vi ser Old Man Logan, vi ser Patch som driver nattklubb i Madripoor. Vi ser Hugh Jackman som en serietidningskorrekt kort Logan.Vi ser honom fajas Hulk, som i sitt allra första framträdande. Vi ser honom till och med i en specifik svart kostym och stort hår som hämtat från tidigt 80-tal. Vissa referenser går alltså djupare än andra.
Och så kanske den mest oväntade av alla, Henry Cavill. Cavill har ryktats om att ta över rollen och den typen av referenser som “Deadpool & Wolverine” gör bäst. I alla fall för en metaälskande skribent som undertecknad.
Den Wolverine han slutligen lyckas rekrytera (genom att slira på sanningen) kommer från en tidlsinje där alla hans vänner är mördade, något som han ger sig själv skulden för.
Det är ett effektivt sätt att få med Wolverine i leken. Det känns trovärdigt, inte påtvingat, och ger Deadpool en extra effektiv version av karaktären att spela mot. Det lyckas både ge mer tyngd till relationen och skämten funkar bättre.
Tills slut hamnar de i vad som kallas “The Void”, en plats utanför tid och rymd. Där härskar Charlies Xaviers ondskefylla tvillingsyster Cassandra Nova (hon spelas effektivt av Emma Corrin, som är bra men jag hade gärna sett mycket mer av karaktären och hennes jävelskap).
Det är i The Void som vi möter flest cameos och biroller, kända från tidigare Marvelfilmer producerade av filmbolaget Fox (som numera ägs av Disney).
Och det är riktigt kul att återigen få se Toad (Ray Park), Pyro (Aaron Stanford) och Sabretooth (Tyler Mane). De, och speciellt Pyro, har en lite mer matig roll i filmen än många andra.
En av filmens bästa stunder sker också här, när vi luras att tro att Chris Evans återvänt som Captain America bara för att visa sig vara Johnny Storm från Fantastic Four. Det är underbart, och Evans stortrivs i rollen.
Annars står Dafne Keen för en av mina favoritcameos, eller biroller. Hon spelade klonen X-23/Laura (eller som jag brukar kalla henne sedan hon tog över sitt originals superhjältenamn i serietidningarna - den bästa Wolverine) i “Logan”. Lauras närvaro spoilades i den sista trailern men var gjort på ett sådant sätt att det verkade som om Hugh Jackman pratade med ett hjärnspöke. Men icke, istället leder hon en brokig grupp av superhjältar från olika tidslinjer och filmuniversum, där den största överraskningen antagligen är Wesley Snipes Blade.
Lauras lilla superteam fylls av Jennifer Garners Elektra (från Daredevil och den egna filmen med samma namn) och Channing Tatums version av Gambit.
Tatum arbetade länge med att försöka få sin version av X-Menkaraktären Gambit till vita duken men misslyckades i slutändan, något som karaktären i “Deadpool & Wolverine” fortfarande är bitter över. Det är jätteroligt.
Och för mig är en av filmens höjdpunkter när vi får se honom, Elektra, Blade och Laura slåss mot Cassandra Novas styrkor som inkluderar bland andra Azazel (Jason Flemyng från “X-Men: First Class”), Lady Deathstrike (Kelly Hu från “X2”) och Juggernaut (versionen från “X3”).
En del av plotten kräver Juggernauts närvaro, eller närmare bestämt hans hjälp, men efter att förhandlingar med Vinnie Jones föll igenom gestaltar en hyfsat porträttlik skådespelare honom istället. Det låter karaktärerna fylla sin funktion i handlingen men ger också tillfälle till ännu ett meta-skämt. En bra deal.
Så, ja, det är en duktig mängd små och stora cameos vi får se. Några ryktade, några bekräftade, några överraskningar. Lyckligtvis känner jag att det aldrig blir för många. Det hade lätt kunnat gå fel, och måste ha funnits en frestelse att trycka in ännu fler (och visst finns det gamla favoriter som jag velat se igen), man har lyckats slå band på sig och de flesta exempel fyller en funktion i handlingen.
Det ska erkännas att handlingen inte är den mest utvecklade. Vilket är okej. Den finns där, och den är tillräcklig för att tillfredsställa och föra filmen framåt. Det mesta av tiden fylls dock ut med våld, cameos och humor, ofta genom att bryta den fjärde vägen och kasta kängor mot bland annat Disney.
Vilket kan vara för mycket för många. Jag förstår det, och en mer analyserande del av mig skulle antagligen hålla med. Men jag har svårt att tro att någon som gillade de två första Deadpool-filmerna kan bli speciellt besviken. För det här är verkligen mer av allt.
Inklusive varianter av Deadpool. Den stora slutfajten står mellan Deadpool, Wolverine och 100 varianter av den förstnämnda karaktären. Lady Deadpool, Kid Deadpool, Headpool (som bara är ett flygande huvud med röst av Nathan Fillion från “Firefly” och “The Suicide Squad”). Den blir ett ganska bra exempel på den fantasifullhet, våldsamhet och allmänna galenskap som genomsyrar hela filmen.
Sedan knyts allt ihop med en middag hemma hos Wade Wilson, med vänner, i en fin liten karaktärsdriven scen. På gränsen till för sockersött? Kanske, men det har de förtjänat.
Jag satt med ett stort och fånigt leende genom större delen av “Deadpool & Wolverine”. Det är inte den bästa filmen någonsin, det är inte ens den bästa filmen i MCU, men det är en ofantligt och oförskämt underhållande film, och precis vad Marvel behöver nu.
