I dagarna har den efterlängtade remaken av "Silent Hill 2" av Bloober Team släppts på Playstation 5 och PC, som hyllas för sin trogna tolkning av originalet från 2001 – samtidigt som det tar det till nya höjder med läcker grafik och en otäck ljudbild.
Samtidigt har Konami en ny version av spelet "Metal Gear Solid 3: Snake Eater" från 2004 på gång, under namnet "Metal Gear Solid Delta". Till skillnad från "Silent Hill 2" utvecklas det av en intern studio med snyggare grafik och en del nya funktioner, men under ytan döljer sig mer eller mindre samma spel med samma röstskådespel som innan.
Är det en remake eller en remaster? Det kallas visserligen för en remake på den officiella hemsidan och Wikipedia, men med tanke på hur lösa både utvecklare och utgivare är med begreppen är det svårt att vara hundra procent säker. Ibland undrar man ens om de behövs?
Vem är den här remaken gjord för?
I film och tv är det ganska lätt att definiera vad skillnaden på en remake och en nyutgåva är. En ny regissör som tar sig an en gammal film med nya skådespelare = remake. Samma film som släpps på nya format, till exempel bluray = nyutgåva. I spelvärlden är det inte lika lätt.
Förra veckan släpptes en remake (Sony kallar det för det i alla fall) av skräckspelet "Until Dawn" från 2014, där vi ser skådespelare som Hayden Panettiere, Rami Malek och Peter Stormare. Här har de gjort om grafiken från grunden, men i övrigt ska det vara samma spel med samma berättelse – som säljs för över 700 kronor.
Tio år må vara ganska lång tid, men samtidigt släpptes originalet på PS4 och är relativt snyggt än idag. Många rapporterar dessutom att den nya versionen är fylld med buggar och att det många gånger ser sämre ut i både karaktärsmodeller och ljussättning. Så varför skulle man spela den nya framför originalet?
they did my girl so dirty pic.twitter.com/tXN5sopfD8
— oth (@emmasriley) October 2, 2024
Det är inte första gången som nyversioner gör folk arga. I "Marvel's Spider-Man Remastered" som släpptes två år efter originalet, bytte de helt ut skådespelaren som tolkar Peter Parker. Det må kanske vara en petitess, men många (inklusive jag) föredrog hur han såg ut från början.
"Silent Hill 2" är ändå ett nästan 25 år gammalt spel med föråldrad grafik, bökiga kontroller och halvdant röstskådespel, samtidigt som det knappt går att spela på moderna format (förutom en allmänt dissad HD-version från 2012). Där förstår jag poängen med en remake, då det är ett älskat spel som både gamla och nya fans kommer vara nyfikna på.
Den gamla till vänster, den nya till höger. Vilken tycker du är bäst?
När girigheten kommer först
När det gäller Playstation-titlar är det däremot tveksammare. När "The Last of Us Part I" släpptes i samband med den första säsongen av tv-serien med ny grafik men samma spel under huven, ställde sig många frågan om den verkligen behövdes.
Originalet, eller för den delen "The Last of Us Remastered" som släpptes ett år efter, är fortfarande tillgängligt och är fortfarande snyggt. Jag förstår att de ville casha in inför tv-serien, men när det kostade som ett helt nytt spel blir det lite tveksamt.
Fyra år efter "The Last of Us Part II" släpptes till Playstation 4 kom det till och med ett "The Last of Us Part II Remastered" till Playstation 5 och PC. Det är snyggare än originalet på sina ställen, men jag tror få spelare kan se en skillnad vid första anblick. Liksom – kom igen, Sony!
Snart kommer även "Horizon Zero Dawn Remastered", som snyggar till originalet från 2017 med grafiken från uppföljaren. Även där kan man argumentera för att det ursprungliga spelet fortfarande är snyggt. Har du originalet behöver du dock inte köpa det igen, men måste ändå betala cirka 100 kronor för att uppgradera. Det är väl schysst, men det värsta är att priset på originalet har fördubblats sedan de visade den nya versionen.
Är du alltså sugen på att ge dig an spelet för första gången nu måste du plocka fram plånboken (549 kronor på Playstation Store). På PC-plattformen Epic Games Store går det inte ens att köpa originalet längre, då det har plockats bort från butiken inför lanseringen av nyutgåvan. Vad håller ni på med, Sony?!
Och samtidigt – varför kallas "Horizon Zero Dawn Remastered" för en remaster, medan "Until Dawn" är en remake? Det förstnämnda är visserligen billigare, men jag ser liksom inte hur det sistnämnda skulle vara mer uppgraderat – speciellt med tanke på alla buggar.
Hur definierar man ens en remake eller remaster?
Nintendo är nästan värst, som paketerar gamla titlar som nya och klistrar en prislapp med nästan samma summa som helt nya spel. Ta "Paper Mario and the Thousand-Year Door" som exempel, som ursprungligen släpptes till Gamecube för tjugo år sedan. Nyutgåvan är visserligen snyggare än då, men i grund och botten är det samma spel – som Nintendo dock säljer för samma pris som nya spel och marknadsför det som om det vore det också.
Å ena sidan släpper de spel som "Metroid Prime Remastered", som är en så pass grafisk uppgradering att man undrar varför det inte har remake i namnet istället. Varför det har en lägre prislapp än "Paper Mario", är även det ett stort frågetecken.
Samtidigt har de återsläppt typ hela Wii U-biblioteket på Switch, vilket väl är rimligt med tanke på att den sistnämnda sålt otroligt mycket mer än den äldre konsolen, men det svider när de sätter fullpris på dem. Då får de åtminstone lägga till något nytt, som i fallet "Super Mario 3D World + Bowser's Fury".
Sen finns det riktigt påkostade remakes som "Final Fantasy VII Remake" och "Final Fantasy VII Rebirth", som är så stort att de delat upp klassikern från 1997 i tre delar. Här blir begreppet ännu lösare i kanten, då de snarare är någon sorts "reimagining" som tolkar om originalet och hela tiden har det som kontext, samtidigt som det mest bara är den röda tråden som kvarstår från det gamla polygonäventyret.
Det här kan jag verkligen gilla då det är häftigt att se utvecklarna omtolka sitt verk i modern tid med dagens teknik, men det är inte alla som gör det. Vissa föredrar en trogen tolkning av originalet, som inte avviker vare sig i berättelsen eller i spelmekaniken. Allt "Final Fantasy VII Remake" och "Rebirth" gör är inte perfekt, men det är i alla fall intressant.
En remake som gör jobbet rätt
Den typen av återsläpp som jag nog föredrar är när gamla klassiker som inte varit tillgängliga på många år (eller inte ens i väst), helt enkelt släpps på nytt med lite finare grafik. Tänk typ den kommande samlingen "Legacy of Kain Soul Reaver 1-2 Remastered", "Croc: Legend of the Gobbos" eller "Suikoden I & II HD Remaster".
Det är tillräckligt gamla spel som ibland är svåra eller dyra att få tag på – och vem förutom samlare har ens sin gamla Playstation framme nuförtiden? Det är fina möjligheter för de som missade dem när det begav sig att prova, eller en chans att spela om en gammal klassiker med lika snygg grafik som man minns. Det känns helt enkelt rimligare att den typen av spel återsläpps, än sig "Grand Theft Auto V" för sjuttioelfte gången.
Det finns så klart även exempel på riktigt bra renodlade remakes. Några som verkligen träffat rätt är Capcom med sina kalasbra remakes av "Resident Evil 2", "Resident Evil 3" och "Resident Evil 4". Här har de lyckats ta stämningen från de gamla Playstation-spelen och dragit upp grafiken till nya nivåer, samtidigt som de tolkar om saker och ting – ofta till det bättre. Många har inte ens spelat originalen, utan blivit förälskade i serien här.
Några andra riktiga proffs är Bluepoint Games, som förutom har gjort några samlingar som "Uncharted: The Nathan Drake Collection" och "Metal Gear Solid HD Collection" ligger bakom de riktigt trogna men vrålsnygga nyversionerna av "Shadow of the Colossus" och "Demon's Souls".
Remakes och remasters är inte alltid av ondo, men det blir tröttsamt när 2-3 år gamla spel återvänder med lite bättre grafik, eller för den delen att det ibland känns som att det kommer fler omtolkningar av gamla favoriter än vad det släpps helt nya spel. På samma sätt som i filmbranschen finns det remakes som inte når samma nivå som originalet, medan det också finns de som slår den gamla på käften. Jag skulle dock uppskatta om utvecklarna kunde vara mer konsekventa och inte slänga sig med uttrycken helt oansvarigt. De får gärna för den delen även fokusera på att skapa nya upplevelser, istället för att kittla för nostalgi hela tiden.
